Bob Hund med Göteborgs symfoniker + gäster i Göteborgs Konserthus 28 november
Betyg 5
Tack vare stort sug efter biljetter anordnades en extra spelning tidigare under dagen. Min recension är dock från kvällskonserten, vars exceptionella bifall renderade i att Bob Hund på egen hand, framförde en sylvass komprimerad version av Jag rear ut min själ bara för oss. Men för att ta det från början har jag sett dem en handfull gånger, dock aldrig inomhus i sådan här god akustik. Detta anrika konserthus är hemadress för Sveriges nationalorkester, varav cirka hälften av musikerna fick plats på scen. Jag har njutit ett otal gånger av symfonikerna live både inomhus och ute i det fria. Kanske just för att det på papperet är totalt omaka konstellationer, blev symbiosen till en organisk helhet. Anmärkningsvärt många låtar passar väldigt bra i det större formatet, i en annan klangvärld. Oavsett vad karismatiske Tomas Öberg vill ge sken av, är gruppen Bob Hund med sitt säregna livsbejakande sound betydligt större än sina enskilda beståndsdelar. Tillsammans lyfter de varandra! Och vid detta tillfälle – en variant på tevesända aptitretaren från Malmö där olika världar möttes – fick de ovärderlig assistans av klassiskt utbildade musiker. Just skillnaden i skolning mellan orkestern med sin kör och rockbandet, gjorde förstås Öberg en fyndig poäng av flera gånger.
Ett antal band jag gillar bildades och fick sina genombrott under 1990-talet. De för mig största namnen var/är Kent, TSOUL, Cardigans, Stonefunkers, Bo Kaspers och inte minst Bob Hund. Jag såg dem i Hultsfred -94 när frontmannen gick på kryckor. Sedan första albumet 1994 har man bara behövt rekrytera ny trumslagare. Medan gruppen kan ses som en supertajt homogen enhet, uppfattade jag deras publik denna gång som osedvanligt heterogen. De som eventuellt var okunniga om, men nyfikna på rockbandet, blev totalt sett inte alls bortskrämda av högljudda gitarrer eller dunkande bas. Till lika delar förvåning och fascination kunde höras hur stråkar och blås, slagverk och klaviatur under konsertens första två tredjedelar; inte tilät ackord från herrarna Nimmersjö och Essing att ta över. I slutskedet gavs utrymme för gnistrande eskapader av nämnda gitarrister. Ska noteras att medlemmarna i vanlig ordning blev introducerade av Tomas Öberg, vars motorik och användande av ”rekvisita” känns igen från diverse festivalspelningar.
Det var givetvis inte extas man i första hand var ute efter. Därför saknades röjiga dunderhits som Ett fall och en lösning och Istället för musik förvirring. Konstmusikens tonspråk gifte sig elegant med ett unikt rockband, vars kombination av hypnotisk rytmik och sällsamma harmonier passade perfekt i denna kostym.
I vad som måste beskrivas som groove kunde jag ana lån från Isaac Hayes och annan 1970-tals soul. Stilgreppet lät helt underbart i exempelvis (Folk)musik för folk som inte kan bete sig och i Harduingetmankandansatill. Blev extra effektfullt när symfonikerna öste på, betonade låtarnas rytmiska kvaliteter. Upptäckte att deras vibrafonist några gånger hade en framskjuten position och att Jonas Jonasson på synt/klaviatur hade den mest framträdande rollen i bandet. Gästdirigenten Jonas Nydesjö ska ha stor eloge för det jättejobb han måste ha lagt på att lära orkestern en ovanlig repertoar.
Något jag inte var beredd på var att den elektriska atmosfären stegrades ytterligare. Två stora körer avlöste nämligen varann. Popkollokören bestående av cirka tjugofem tjejer belönades med långa applåder jämte stående ovationer. De sjöng bland annat Blommor på brinnande fartyg så att nackhåren reste sig. Verkligen mäktigt! Efter att ha ryst av välbehag sköljde en ny våg av lycka över oss i form av Göteborgs symfoniska kör som tolkade Åh döds, vilket enligt vår ciceron skulle resultera i en slags paradisisk upplevelse. Jag och hela publiken instämde i hans påstående. Öbergs speciella sångteknik på skånska är förresten en balansgång som han behärskar. Den karaktäristiska rösten bär tillräckligt.
Andra godbitar jag lyckats identifiera från låtlistan: Tinnitus i hjärtat, Min trampolin, Stanna klockorna stanna samt Helgen vecka 48. Jag har en randanmärkning på hur ett par av dessa låtar lät live. Inte minst med tanke på vilket grepp de hade kopplat om oss, blev jag häpen över att det på sluttampen inte var samma koncentration. Var ganska svajigt en kort stund. Mellansnackets mästare sa dels att det bara finns ett vi och dels att verkligheten är en summa överenskommelser. När publiken inte ville anse att konserten var slut, sa domptören att det kändes lite overkligt.
Bob Hund hittade tidigt en fungerande formel, fast jag är ändå osäker på om min hypotes håller. Hypotesen går ut på att de i över tjugo års tid har komponerat varianter utifrån likartade ackord, tonarter och favorittakter. Tror ändå de delvis håller med. Samtidigt har de utvecklats oerhört rent musikaliskt, vilket märks om en tar del av gamla klipp på nätet. Det symfoniska draget fanns inte i starten. Beträffande texterna är de varken uttalat politiska eller romantiska, snarare absurda och humanistiska. Lagom spänd av förväntan intog jag min plats långt bak vid mixerbordet. Kan inte ge uttryck för annat än lättnad och lycka att mina högt ställda förväntningar infriades. Det var värt mycket tjat för att få klartecken till recensionsbiljett. Och det var värt de timmar jag i natten spenderat på att verbalisera euforin som uppstod. Som van och därmed kräsen publik blir jag alltid tillfreds av att kunna identifiera konst med klass. Stort tack Bob Hund, GSO samt ovan nämnda körer.