Bob Hund
Riche, Stockholm 9 december 2015
Är i Stockholm under en semesterdag. Hade sett på krogens hemsida att det vankas exklusiv spelning, utan att namnet avslöjas. Medan jag äter varmrätt på Riche hör jag soundcheck, kan ändå inte identifiera bandet. Tidigare år har storheter som TSOUL och The Hives lirat. Jag luskar vidare. Får reda på att de som rätar ut frågetecknet i annonsen är självaste Bob Hund, vars succéartade turné jag gav full pott i Göteborg. Länken från Kulturbloggen distribuerades faktiskt av PR-anvarig till gitarristen Conny Nimmersjö. Var hur mäktigt som helst att genomstrålas av deras samarbete med symfoniker och flera körer. Nu blev det en helt annan grej, som Jonas Jonasson sa till mig efteråt.
Det var återigen deras avskalade nakna arrangemang som gällde. Jämfört med den gigantiska laguppställningen i Göteborgs Konserthus för halvannan vecka sedan råare och på sätt och vis fattigare. Att jag formulerar mig så här, möjligen en aning knasigt, beror nog mest på att jag inte kan deras nyaste material, var nytt för mina öron i Göteborg. Och jag bär med mig, vad jag förmodar kommer vara, outplånliga minnen från nämnda projekt. Stimulerande då att som en total motvikt, för första gången uppleva dem i så här intimt format.
Lilla Baren är absolut inte idealisk för högljudd livemusik, de flesta stod lika ihoptryckta som resenärer i ett japanskt pendeltåg. Hade gjort en deal med vakten eftersom gästlista inte fanns, men konstigt nog syns ingen större kö när jag anländer från nationalscenen intill. Kommer in utan problem, fast det blir för klaustrofobiskt att stå uppe i baren. Ljudet var helt okej, det vill säga dräglig decibelnivå. Och intensiteten var fullkomligt uppenbar. Tomas Öberg i sedvanlig Zorro-mask, var liksom resten av bandet i högform. Han tog förstås chansen att dansa på bardisken, vränga av sig sin T-shirt och göra snygga övergångar i mellansnack. Öberg välkomnade oss genom att tala om att ”det är en ära att spela i centrala Stockholm.” Jag stod som sagt mestadels några trappsteg nedanför, bakom en pelare nära utgången. Kompet var närmast mig. Kan vara främsta anledning till att jag vill lyfta fram en instrumentalist ur ett supertajt kollektiv. För första gången slog det mig att Mats Hellquists basgångar är ytterst väsentliga för rockorkestern sound. Mannen vars vätskeförråd behövde fyllas på flera gånger, var en primus motor. Kickade igång deras urstarka låtar. En annan sak jag inte kunde undgå att notera, var hur man låtit sig inspireras (knyckt åtskilliga takter?) av Talking Heads i gungande Hollywood nästa.
Hur det lät? Kanon är det klyschiga svaret. De remarkabla texterna gick fram förträffligt tack vare en sångare som vet hur man fraserar. Satt extra fint att få höra Nu är det väl revolution på gång? I denna miljö. I en repertoar där allt höll hög klass, blev det som mest euforiskt i Rocka billigt.
Harduingetmankandansatill – så långt ifrån politik man kan komma enligt frontmannen- och extranumrets (Folk)musik för folk som inte kan bete sig som folk kom hack i häl. Andra godbitar: Hjärtskärande rätt, nya singeln Blommor på brinnande fartyg, Åh döds, Det överexponerade gömstället och Tinnitus i hjärtat. Eftåt satt flera ”efterhängsna” melodier kvar i skallen. Jag till och med drömde på hotellrummet om detta unika indieband.