• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Hailee Steinfeld från True Grit förhandlar om rollen som Julia i filmen Romeo och Julia

10 april, 2011 by Redaktionen

Skådespelerskan Hailee Steinfeld som Oscarsnominerades för sin insats i bröderna Coens ”True grit” förhandlar just nu om rollen som Julia i en kommande filmatisering av ”Romeo och Julia”, uppger The Hollywood Reporter som berättar om den kommande filmatiseringen:

Carlo Carlie, an Italian director perhaps best known for the 1992 festival foreign film Flight of the Innocent, is behind the camera for the adaptation of the William Shakespeare classic, which has a some big names behind it.
Julian Fellowes, whose screenwriting credits range from Gosford Park to The Tourist, wrote the script and is producing along with Garbiele Muccino, the director of the Will Smith drama Seven Pounds, as well as former New Line execs-turned-producers Ileen Maisel and Mark Ordesky.

Hailee Steinfeld som spelade en ung kvinna med mycket skinn på näsan i True Grit har nog alla förutsättningar för att göra en bra Julia. På Dramaten gör Sofia Pekkari en stark insats som en Julia som är envis som en riktig tonåring.

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hailee Steinfeld, Julia, film, Romeo och Julia, filmroll,

Arkiverad under: Film Taggad som: filmroll, Hailee Steinfeld, Julia, Romeo och Julia, Scen

Sidney Lumet RIP

10 april, 2011 by Redaktionen

Regissören Sidney Lumet är död
Den Oscarsbelönade filmregissören Sidney Lumet gick bort på lördagen i sitt hem på Manhattan, uppger Reuters. Lumet är kanske mest känd för filmer som ”12 edsvurna män” (1957),”Serpico” (1973) och ”En satans eftermiddag” (1975). Under sin karriär regisserade han mer än 40 filmer och rörde sig över många genrer. Under sin mest intensiva period mellan åren 1964 och 1978 regisserade han hela 18 filmer.
Källa Svenska Dagbladet.

”12 edsvurna män” är kanske en av filmvärldens främsta filmer, där allt händer i ett rum och i stort sett spelats in med en stillastående kamera.

Enligt Wikipedia dog Lumet av lymfom. Han blev 84 år:

Lumet debuterade som scenskådespelare vid fyra års ålder och fortsatte arbeta som skådespelare på Broadway fram till 50-talet. På 50-talet började han också regissera avsnitt för diverse tv-serier innan han regisserade sin första långfilm, 12 edsvurna män (1957), gav honom hans första Oscarnominering. Under karriären har han nominerats för sammanlagt fem Oscars, fyra gånger för bästa regi och en gång för bästa manus baserat på förlaga. Totalt erhöll 14 av Lumets filmer sammanlagt 46 Oscarsnomineringar.
Han vann aldrig en personlig Oscar men blev 2005 tilldelad Oscarsakademins hederspris. Lumet avled i sin bostad på Manhattan, New York av lymfom den 9 april 2011.

En del av hans filmer:
1957 – 12 edsvurna män
1959 – Mannen i ormskinnsjackan
1962 – Lång dags färd mot natt
1964 – Bombsäkert
1964 – Pantlånaren
1965 – Kullen
1971 – Bandet
1973 – Serpico
1973 – Övergreppet
1974 – Mordet på Orientexpressen
1975 – En satans eftermiddag
1976 – Network
1977 – Equus
1978 – The Wiz
1981 – Prince of the City
1982 – Dödsfällan
1982 – Domslutet
1984 – Jakten på Garbo
1986 – Power
1986 – Mellan midnatt och gryning
1988 – Flykt utan mål
1989 – Family Business
1990 – Dödligt protokoll
1992 – En främling mitt ibland oss
1993 – Skyldig som synden
1997 – Night Falls on Manhattan
1997 – Critical Care
1999 – Gloria
2006 – Find Me Guilty
2007 – Before the Devil Knows You’re Dead

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Sidney Lumet, film, RIP, filmregissörer

Arkiverad under: Film Taggad som: filmregissörer, RIP, Scen, Sidney Lumet

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

10 april, 2011 by Rosemari Södergren

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Brunnsgatan 4, Kristina Lugn, barnteater, recension, teaterrecension, scen, tid, existensen, längtan, dagmamma

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, dagmamma, Existensen, Kristina Lugn, längtan, Recension, Scen, Teater Brunnsgatan 4, Teaterrecension, tid

Entré-Sorti på Stockholms stadsteater, bilder och tankar från urpremiären

9 april, 2011 by Rosemari Södergren

En ny chef ska komma – och vi vet att han ställt krav för att ta på sig chefsjobbet. En av de duktiga medarbetarna som vi alla jobbat med i många år måste gå. Hur agerar vi för att slippa ta del i konflikten och för att överleva på jobbet och samtidigt ha respekten kvar för oss själva?
Någon är flexibel, hjälper gärna till med plåster och vatten, men tar aldrig ställning. Någon tror att allt kommer att bli bra, för det känner hon på sig. Någon tar tjänstledigt och någon försöker istället ställa sig in hos den nya chefen för att få en bättre position.

För eller emot? I den nyskrivna pjäsen Entré –Sorti undersöker Lennart Hjulström vilka strategier som finns för att slippa ta ställning. Pjäsen utspelar sig på teatern – som i en dröm. Urpremiär på Lilla scenen 8 april.
Entré – Sorti utspelar sig på teatern där en förändring är på gång. Den tilltänkta teaterchefen Bengt Lundberg (Andreas Kundler) vill satsa på en ny repertoar och ny publik. Då finns det inte längre plats för den äldre regissören Alex Dobrowolski (Gerhard Hoberstorfer).

Karaktärernas sätt att slippa ta ställning är roliga, skrämmande träffsäkra. Vi har säkert träffat på dem alla: den överspända unga kvinnan som har åsikter men kommer med sin reservation först efter mötet, när det inte kräver lika mycket att stå upp för sina åsikter, eller den där snälle mannen som alltid hjälper alla men vägrar ha en egen åsikt, eller kvinnan som känner på sig att allt kommer att bli bra och inte har något vettigt att säga när hon öppnar munnen eller mannen som helst skulle vilja tagit över själv som teaterchef ….

Lennart Hjulström är en av mina favoriter bland svenska nu levande teatermän. Han debuterade på sextiotalet på Göteborgs stadsteater i det som då hette gruppteater, med dramatiker lyhörda för tiden som Kent Andersson och Bengt Bratt.
Agneta Pleijel berättar om detta i programbladet till Entré-Sorti:
Man ville en icke-auktoritär teater och sökte en ny sorts kontakt med publiken, enligt uppfattningen att teaterns uppdragsgivare inte var överklass och borgerlighet, utan alla.

Entré-Sorti är skådespelaren, regissören och manusförfattaren Lennart Hjulströms första egna pjäs. Han har tidigare skrivit monologer och filmmanus, men främst regisserat och skådespelat. På Stockholms stadsteater har han tidigare regisserat bland andra Avgång, Erik XIV, Mäster Olof och 2 x Norén.

Med detta i bakhuvudet får föreställningen en dimension utöver skildringen av konflikträdslan och de olika karaktärernas överlevnadsstrategier.

– Det handlar om vilka strategier man upprättar för att inte behöva ta ställning. Det är något allmängiltigt och kan utspelas på vilken arbetsplats som helst, men jag har valt teatern för den känner jag bäst, säger Lennart Hjulström i ett pressmedddelande.

– Det som händer i Entré – Sorti är som i en dröm där allt kan uppstå. Tiden är då och nu. – Inget är konstigt när man drömmer. Det är först när man vaknar som drömmen ter sig märklig och
man undrar över allt som ryms inom oss, säger Lennart Hjulström.

Det är bara det att om jag i mina tankar sätter in en ung Lennart Hjulström i rollen som teaterchef då får föreställningen en ny dimension: då handlar det om vad som krävs för att bana väg för en ny teater. Om nu inte Bengt hade framställts så klyschig utan istället drivits av det som drev Lennart Hjulström tillsammans med Bengt Bratt och Kent Andersson: är då inte det som teaterchefen och teaterstyrelsen gör något nödvändigt? Om vi vill vill nå en ny publik, förnya teatern, måste inte en del gamla heliga kor slaktas på vägen?

Här har jag skrivit mer om föreställningen i Teatermagasinet.
Här en recension av Lars Ring i Svenska Dagbladet.

Foto ovan: Petra Hellberg
Övriga bilder: Foto: Carl Thorborg









Relaterat: Intervju med Lennart Hjulström i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Lennart Hjulström, teater, scen, Stockholms stadsteater Entré – Sorti, teaterrecension, konflikträdsla

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lennart Hjulström, Scen, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Sucker Punch, betyg 1

9 april, 2011 by Redaktionen

Sucker Punch
Betyg: 1

Filmen börjar med att man får se en ung kvinnas reaktion till att både hennes mamma och syster har dött. Den obehagliga låtsaspappan har utan tvivel varit inblandad i, och kanske till och med orsakat, bådas död. Förtvivlat riktar den unga kvinnan en pistol mot sin styvfar. Han ringer polisen och kvinnan förs till ett mentalsjukhus. Där ska hon få en lobotomi så att hon inte kan orsaka mer trubbel för låtsaspappan. Precis innan ingreppet börjar, så skiftar filmen till en helt annan miljö.

Nu blir kvinnan Baby Doll (Emily Browning) som befinner sig på ett bordell där hon och de andra tjejerna måste dansa framför giriga, rika män som sedan får göra vad de vill med dem. Baby Doll och hennes fyra medhjälpare, Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung), tänker fly därifrån, vilket visar sig vara svårare och farligare än vad någon hade förväntat sig.

När Baby Doll dansar hypnotiseras hennes tittare och det är då tjejerna slår till. Vi som ser filmen får aldrig se Baby Doll dansa, utan då skiftar miljön ytterligare en gång och vi får se krigsscener istället när tjejgänget slåss mot alla möjliga slags monster.

Sucker Punch, regisserad av Zack Snyder, bygger på specialeffekter. Krigsscenerna påminner mig om strider från ett häftigt data spel (dock skulle dataspelet inte ha lika suverän grafik). Tyvärr måste jag säga att Sucker Punch som dataspel hade varit mer spännande. Striderna i filmen var förutsägbara och tjejerna hade det allt för lätt för sig att döda alla monster för att det skulle bli spännande.

Sucker Punch skulle kunna jämföras med Kill Bill, men i Kill Bill är skådespeleriet bättre, storyn är bättre och Uma Thurman är inte lika immun mot vapen som huvudpersonen i Sucker Punch. Baby Doll slogs mot monster femtio gånger så stora som hon själv och hon fick aldrig en enda skråma.

Visuellt var Sucker Punch i mästarnas klass, även om det ofta var överdrivet, men bristerna i storyn och skådespeleriet gjorde så att filmen inte kom i närheten av mina förväntningar. Jag har ingenting emot actionfilmer, men den här filmen var för beroende av specialeffekterna för min smak. Skulle specialeffekterna tas bort, så skulle det inte finnas någonting kvar. Storyn är för tunn och skådespeleriet var inte på topp, vilket överskuggade hela intrycket av filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sucker Punch, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Sucker Punch

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in