Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: The Head And the Heart: The Head And the Heart

by


Artist: The Head And the Heart
Titel: The Head And the Heart
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 13 april 2011

The Head and the Heart kommer från Seattle och måste väl definieras som ett band som skönsjungande folkpop med intelligenta texter. Någonstans mellan Ryan Adams, Fleet Foxes och Okkervil River.

Flera av sångerna är vemodiga och vackra, men det höga betyget får de får spåren som ”Coeur D’Alene” och ”Ghosts” som är lite mer fartfyllda.

Det amerikanska NPR:s musikkritiker jämför bandet med Crosby, Stills, Nash and Young, och det är ett oerhört gott betyg:

The five twentysomethings met a little more than a year ago during a weekly open mic at a Seattle bar. Chemistry was instant, and a collective love of classic folk harmonies (a la Crosby Stills Nash and Young) was evident, as was a natural knack for fortifying melancholic Americana sounds with the bright, powerful structures of pop songwriting. Collaboration was also quick, and the group released its self-titled debut in July, where it proceeded to sit atop local charts for weeks. A little more than two months after the album’s release, the band has vaulted from its open-mic origins to opening for Vampire Weekend at Seattle’s 2,800-seat Paramount Theater.

Debutalbumet visar att The Head and the Heart är ett band att hålla utkik efter. Hoppas de blir bokade till någon svensk festival snart.

På bandets hemsida bjuder de på två av låtarna gratis.

Betyg 4 i Sydsvenskan

Här kan du lyssna på The Head and the Heart på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tuppen och havet av Sara Paborn – årets vackraste bok?

by

En 36-årig kvinna, bokens jag, beger sig till en sydsvensk ö tillsammans med sin författande pojkvän för att bo ett tag hos sin far, en man i 70-årsåldern. Livet på den vindpinade ön är dock inte så fridfullt. Pappan har fått en ny granne, en världsberömd kvinnlig naturfotograf som har med sig en mexikansk stridstupp. Tuppen gör som tuppar gör: börjar gala på morgonkvisten kring fyratiden och fortsätter några timmar.

Något måste göras, det inser både bokens jag och fadern. Pojkvännen Erlend kan dock sova utan att bli störd av tuppen, så han är inte så intresserad av att ta itu med tuppen. De allierande, dottern och fadern, kommer på den briljanta idén att fånga in en mink som håller till på klipporna vid havet. Genom att låta minken göra jobbet slipper de själva utföra det fula jobbet.

Boken var oerhört spännande att läsa, jag kunde knappt slita mig från att läsa. Den är välskriven, har en oehört flyt i berättelsen. Sara Paborn behärskar den svåra konsten att måla med bilder, dofter, känslor – utan att falla i fällan att överanvända bilderna. När jag träffade henne på en releasefest berättade hon att hon tagit två år på sig att skriva romanen och att dagarna innan den skulle tryckas strök hon 160 sidor. Det är en konstnär av stora mått som kan konsten att stryka och fila på texten, det inser jag.

Boken har flera bottnar. Den handlar om relationer, om att bli självständig, om att mötas och förlåta varandra, att gå vidare i livet, att acceptera sig själv. Jag kommer absolut att läsa om boken, den har många avsnitt som jag vill reflektera över mer.

Här ett exempel på ett litet stycke som just när jag läste det gav mig massor:

Det är som om jag drivit omkring i mitt eget liv lite för länge i väntan på att det ska börja på riktigt. Jag har sällan haft känslan av att dt varit på allvar. Jag har uppfört mig som om jag har all tid i världen. Tyvärr har jag nu insett att det mesta verkar mycket svårare än jag har trott. Det krävs inte bara begåvning. Dt krävs arbete, slit, tålamod och tur. Dessutom måste man kunna sålla bland intrycken och behålla fokus.

Sara Paborn debuterade våren 2009 med ”Släktfeber”. Den gjorde succé och hyllades och Sara Paborn fick uppdraget att sommarprata i Sveriges Radio. ”Tuppen och havet” är en självständig uppföljare där några personer återkommer från ”Släktfeber”, fast det är en helt egen berättelse som står helt för sig själv. Jag är säker på att ”Tuppen och havet” kommer att få minst lika positivt mottagande som debutboken.

Titel: Tuppen och havet
Författare: Sara Paborn
ISBN: 9789173373081
Förlag: Brombergs
Utgivningsland: Sverige

Relaterat: Åkestam.Holst

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Torpedo med nytt album: WE

by

Artist: Torpedo
Titel: WE
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-27

Torpedo slår på den stora trumman på sitt andra album. Titeln är hämtad från en dystopisk bok av Yevgeny Zamyatin, låtarna har titlar som Dystopia, Comrades, Waiting For The Fall och Islands In Eternity. Musiken är ett potpurri av de senaste trettio åren med starka influenser av krautrock och Kraftwerk. Bandet – som består av medlemmar ur bland annat Firefox AK och Tiger Lou – menar att de skrivit musik som ska ackompanjera den stundande apokalypsen. Det är stora ord som bandet tyvärr inte lever upp till. Kanske är det så att vi har olika uppfattningar om hur världens undergång kommer att tonsättas. Men ska det låta såhär slipper jag nog helst undan.

Problemet med WE är att bandet alltför ofta förlitar sig på influenserna och inte på att jobba fram starkare låtar. Istället för att ta avtryck i dåtiden och jobba sig framåt är det som att Torpedo många gånger står och stampar på samma ställe. Det låter som Kraftwerk och Depeche Mode med inslag av Echo And The Bunnymen samt lite tidig U2. Utan tvekan är detta musik som bandet bemästrar men det är det många som gör. Jag saknar någonting nyskapande och någonting med finess. Det blir kraut efter standardformeln: eko på rösten, elektroniska trummor, minimalistiskt gitarrspel och framträdande synthslingor. Första spåret Dystopia sätter tonen för albumet. Det inleds med Baba O’Reily-doftande synth och går sedan över till The Edge-influerat gitarrspel och håller sedan på i samma stil i ungefär nio minuter. Och ungefär så fortsätter resten av albumet, det liksom lunkar på utan att något särskilt spännande händer.

Då och då anar man ett bättre album. Comrades och Synchronized Heartbeats är starka låtar med ett snyggt driv som jag hade velat se mer av. Bästa spåret Worth The Wait är en simpel låt där en bordun synthslinga ackompanjerar en hjärtskärande text om åtrå, vemod och kärlek. Under dessa stunder känns det äkta och befriat från de överhängande influenserna. Där och då känns WE som en försummad chans att skapa någonting nytt. Hade Torpedo skalat ner de allra längsta låtarna och stramat åt materialet hade WE varit ett såpass mycket bättre album. Det är synd att bandet missar den chansen.

Här har Kulturbloggen intervjuat Torpedo.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ron Sexsmith på Göta Källare

by


Ron Sexsmith kom med en semiakustisk gitarr till Göta Källare. Han berättade att spelningen är den enda under turnén där han spelar utan sitt band. När han spelar med bandet blir det mycket rockigare. Nu var han ensam med gitarr och keyboard – och bjöd därför sina fans på en ganska exklusiv spelning där hans folkpoppiga sida fick vika undan för singer/songwritern.

Som alltid elegant men med ton av bekvämlighet kom han ut på scenen: rufsigt lockigt hår och en skjorta med blå bakgrund och runda olikformade ringar i olika färerg som jag inte kunde avgöra om det var blommor, en beigegrå kavaj och mörkgrå jeans.

Ron Sexsmith, Ronald ”Ron” Eldon Sexsmith, är en musiker, född 8 januari 1964 i St. Catharines, Ontario i Kanada, för närvarande boende i Toronto. Han har sedan första albumet Grand Opera Lane 1991 hunnit ge ut tolv album, det senaste, Long Player Late Bloomer, släpptes i våras. Många av sångerna är lugna gitarrbaserade och handlar om kärlek och relationer. Vackert, skört, med spröda gitarrtoner. Han visade upp en stor del av denna del av sitt register under spelningen där han började mycket enkelt med bara gitarren på scenen. Till vänster stod ett keyboard som han spelade några sånger på också. Fast han avslöjade att det var ett tag sedan han spelat piano senast. Det vet jag inte om jag tror på, han verkade bekväm med instrumentet ändå.

Att spela semi-akustiskt, ensam på scen, bjuder väl in till att plocka fram de mer sköra, vackra sångerna ut repertoaren, vilket han gjorde. Däremot var det blandat på det sättet att han tog med sånger både från senaste albumet och äldre album och några rariteter som ”In a flash” som han skrivit åt Jeff Buckley.

Arrangörerna på Göta Källare hade ställt fram många bord med stolar till – och många i publiken fick därför sittplatser. Det visade sig vara alldeles utmärkt eftersom spelningen blev väldigt lugn. Kanske i lugnaste laget, men alla fansen klappade artigt i händerna och en del reste sig också för stående ovationer efteråt.
Under extranumren tände det till ordentligt och publiken öste in önskningar på sånger. Tre extranummer blev det och avslutningssången blev, inte oväntat, en av hans mest kända sånger: Secret heart.

Här är hans hemsida.

 

Relaterat: MyNewsdesk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen rapporterar från Meshuggah på Debaser Medis

by


Band: Meshuggah
Var: Debaser Medis
När: 24/4
Betyg: 5

Från de norrländska skogarna kommer Meshuggah, en metalmaskin som år efter år varit de tyngsta du kan finna inom svensk metal. Söndagen den 24 april intog bandet scenen på Debasr medis för att bjuda på hårdkokt påskmys utan dess like.

Meshuggah entrar scenen med Jens Kidman i spetsen. ”Rational gaze” blastar ut och publiken är i extas. Temperaturen i lokalen stiger genast till hundra grader, men det jämnas delvis ut av vindpustarna från allt hår som slängs fram och tillbaka. Whiplash nästa?

Som andra låt kommer ”Bleed”. Att Meshuggah kan spela den live är ett jävla under. Meshuggah live överhuvudtaget är otroligt. Att vara så jävla tighta live är verkligen häftigt att se. Meshuggah har verkligen vuxit i mina ögon.

Konserten i helhet var grym, en bra blandning av äldre och nyare låtar. Just nu håller bandet på med en ny skiva som ska bli väldigt rolig att både höra och se.

Kvällens bästa låt är ”Sane” från Chaosphere(1998). En rivig låt som får de stelaste av människor att spela trummor i luften, Tomas Haake är min nya hjälte.

Som extranummer bjöds det på ”Soul burn” och ”Future breed machine”, som Meshuggah tidigare lovat att aldrig mer spela. Men ikväll hade vi tur.

I det stora hela så var kvällen fantastisk! Meshuggah är riktigt bra live och jag kan absolut rekommendera alla att gå och se dem om de får chansen.

Om jag ska lägga in en negativ rad om kvällen, eftersom negativitet är lite av min grej, så vill jag be alla iPhone användare att dra åt fanders. Så många gånger under kvällen stördes min vy av folk som skulle stå och filma och zooma hit och dit och ta kort. Det är fruktansvärt IRRITERANDE och folk som gör så bör GÅ HEM, eller köpa en systemkamera och skaffa fotopass. Kvaliteten blir ändå inte bra när man står längst bak och zoomar in så mycket telefonen pallar. Ett tips.

Men annars så jag är nöjd. Avslutar med att höja händerna i skyn och ropa MESHUGAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,