Band: Meshuggah
Var: Debaser Medis
När: 24/4
Betyg: 5
Från de norrländska skogarna kommer Meshuggah, en metalmaskin som år efter år varit de tyngsta du kan finna inom svensk metal. Söndagen den 24 april intog bandet scenen på Debasr medis för att bjuda på hårdkokt påskmys utan dess like.
Meshuggah entrar scenen med Jens Kidman i spetsen. ”Rational gaze” blastar ut och publiken är i extas. Temperaturen i lokalen stiger genast till hundra grader, men det jämnas delvis ut av vindpustarna från allt hår som slängs fram och tillbaka. Whiplash nästa?
Som andra låt kommer ”Bleed”. Att Meshuggah kan spela den live är ett jävla under. Meshuggah live överhuvudtaget är otroligt. Att vara så jävla tighta live är verkligen häftigt att se. Meshuggah har verkligen vuxit i mina ögon.
Konserten i helhet var grym, en bra blandning av äldre och nyare låtar. Just nu håller bandet på med en ny skiva som ska bli väldigt rolig att både höra och se.
Kvällens bästa låt är ”Sane” från Chaosphere(1998). En rivig låt som får de stelaste av människor att spela trummor i luften, Tomas Haake är min nya hjälte.
Som extranummer bjöds det på ”Soul burn” och ”Future breed machine”, som Meshuggah tidigare lovat att aldrig mer spela. Men ikväll hade vi tur.
I det stora hela så var kvällen fantastisk! Meshuggah är riktigt bra live och jag kan absolut rekommendera alla att gå och se dem om de får chansen.
Om jag ska lägga in en negativ rad om kvällen, eftersom negativitet är lite av min grej, så vill jag be alla iPhone användare att dra åt fanders. Så många gånger under kvällen stördes min vy av folk som skulle stå och filma och zooma hit och dit och ta kort. Det är fruktansvärt IRRITERANDE och folk som gör så bör GÅ HEM, eller köpa en systemkamera och skaffa fotopass. Kvaliteten blir ändå inte bra när man står längst bak och zoomar in så mycket telefonen pallar. Ett tips.
Men annars så jag är nöjd. Avslutar med att höja händerna i skyn och ropa MESHUGAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!
Läs även andra bloggares åsikter om Meshuggah, Debaser, konsert, hårdrock, rockmusik, recension