Ron Sexsmith kom med en semiakustisk gitarr till Göta Källare. Han berättade att spelningen är den enda under turnén där han spelar utan sitt band. När han spelar med bandet blir det mycket rockigare. Nu var han ensam med gitarr och keyboard – och bjöd därför sina fans på en ganska exklusiv spelning där hans folkpoppiga sida fick vika undan för singer/songwritern.
Som alltid elegant men med ton av bekvämlighet kom han ut på scenen: rufsigt lockigt hår och en skjorta med blå bakgrund och runda olikformade ringar i olika färerg som jag inte kunde avgöra om det var blommor, en beigegrå kavaj och mörkgrå jeans.
Ron Sexsmith, Ronald ”Ron” Eldon Sexsmith, är en musiker, född 8 januari 1964 i St. Catharines, Ontario i Kanada, för närvarande boende i Toronto. Han har sedan första albumet Grand Opera Lane 1991 hunnit ge ut tolv album, det senaste, Long Player Late Bloomer, släpptes i våras. Många av sångerna är lugna gitarrbaserade och handlar om kärlek och relationer. Vackert, skört, med spröda gitarrtoner. Han visade upp en stor del av denna del av sitt register under spelningen där han började mycket enkelt med bara gitarren på scenen. Till vänster stod ett keyboard som han spelade några sånger på också. Fast han avslöjade att det var ett tag sedan han spelat piano senast. Det vet jag inte om jag tror på, han verkade bekväm med instrumentet ändå.
Att spela semi-akustiskt, ensam på scen, bjuder väl in till att plocka fram de mer sköra, vackra sångerna ut repertoaren, vilket han gjorde. Däremot var det blandat på det sättet att han tog med sånger både från senaste albumet och äldre album och några rariteter som ”In a flash” som han skrivit åt Jeff Buckley.
Arrangörerna på Göta Källare hade ställt fram många bord med stolar till – och många i publiken fick därför sittplatser. Det visade sig vara alldeles utmärkt eftersom spelningen blev väldigt lugn. Kanske i lugnaste laget, men alla fansen klappade artigt i händerna och en del reste sig också för stående ovationer efteråt.
Under extranumren tände det till ordentligt och publiken öste in önskningar på sånger. Tre extranummer blev det och avslutningssången blev, inte oväntat, en av hans mest kända sånger: Secret heart.
Relaterat: MyNewsdesk
Läs även andra bloggares åsikter om Ron Sexsmith, recension, singer/songwriter, folkpop, Göta Källare