• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Natten är dagens mor – träffsäker och smärtsam och värd sina stående ovationer på premiären

23 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Natten är dagens mor
Dramaten
Premiär: 22 oktober 2011

Ricky fyller 16 år och bor med sin äldre bror Frank och mamma och pappa i ett hotell som familjen driver. Tiden är mitten av femtiotalet. Familjen är inte lycklig, bröderna tål inte varandra och pappa Martin tyngs av ekonomisk oro. Hotellverksamheten är nära konkurs, nu har han ännu en gång fått  en amortering som han inte kan betala. Men sälja hotellet och göra något annat kan pappa Martin inte tänka sig.

Familjen mår inte bra. De sårar varandra och ljuger för varandra. Sakta skalas sanningen fram – allt kretsar kring familjens pappa som börjat supa igen. Där finns också andra problem i familjen, men ingen har kraft att ta itu med de andra konflikterna. Pappans beroende hindrar familjen att växa och utvecklas, den är ett hinder för allt friskt. Egentligen finns det ju flera andra saker som familjen borde ta itu med, mamman har en hemsk hosta och ont i axel och armen, den yngste sonen i vilsen och äldste sonen skulle behöva få ge sig iväg och bygga upp sitt eget liv.

Örjan Ramberg spelar Martin, pappan, skrämmande träffsäkert. Alla som på nära håll umgåtts med människor med drogberoende känner igen beteendet. Föreställningen träffar så rätt och är smärtsam i hur väl den beskriver denna värld som så många lever i. Många familjer lider av att någon i familjen har beroendeproblem. Det behöver inte handlar bara om alkohol eller droger, andra beroenden kan också skada familjen, som arbetsnarkomani och spelmissbruk.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären och det var Örjan Ramberg och hans medspelare Irene Lindh (spelar mamma Helen) och Niklas Engdahl (spelar Frank) och Rikard Lekander (spelar Ricky) väl värda. Föreställningen är till hundra procent beroende av trovärdigheten i hur de spelar sina roller och att deras spel mot varandra fungerar.

”Natten är dagens mor” av Lars Norén hade första gånger premiär i Sverige i Malmö 1982, då i regi av Göran Stangertz. Året därpå sattes den upp på Dramatens Lilla scen i regi av Göran Graffman. Örjan Ramberg spelade med i föreställningen på Dramaten 1983, då i rollen som ena sonen. Nu är han tillbaka i samma pjäs, men i rollen som fadern. ”Natten är dagens mor” sattes upp också i Göteborg 1983, i regi av Björn Melander, som regisserat den nya uppsättningen på Dramaten.

Litteraturkritikern Mikael van Reis berättar i programbladet för föreställningen om Björn Melanders uppsättning 1983 av ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” :
Jag såg föreställningarna fyra-fem gånger och satt som fängslad av hur skådespelen både tätnade och växte. På detta nerdekade skånska hotell anades O`Neills långa dag liksom Hamlets svartsjukor och även Strindgergs fadersdelirium, men skådespelet rörde sig samtidigt i helt egna riktningar med femtiotalets idoler och kriminaldramatik som här fick illustrera en rite de passage från morgon till middag till midnatt och gryningsljus.
Hur många roller fanns in i rörelse i den sextonårige Rickys kvinna, ömtåliga trickstergestalt? Vem är pjäsens Chessman, Fadern eller Sonen?

Jag undrar om Mikael van Reis såg premiären eller har sett genrepet av den nya uppsättningen. Det skulle vara intressant att höra hans tankar som en jämförelse mellan den föreställningen av Björn Melander 1983 och den som hade premiär nu, 22 oktober 2011.

Lars Noréns draman som ”Natten är dagens mor” har rykte om sig att vara svarta och mörka. Mörk kanske kan vara rätt ord, eftersom den skildrar något som är svårt men den är inte långsam. Där finns inte en död minut, där händer något hela tiden. Däremot är det smärtsamt att se hur en hel familj påverkas av en familjemedlems beroende och hur de alla sitter försöker ta sig därifrån men det är så svårt, så svårt, eftersom det också finns kärlek. Att lämna någon man älskar är inte lätt.

Ett litet hopp kommer fram i den scen där de två bröderna förenas i sitt musikintresse. Den äldre brodern, som är så duktig och förståndig i alla lägen har dock ett gemensamt intresse med den yngre konstnärlige brodern. Båda älskar musik och speciellt den jazz som då är ungdomens musik. Den yngre brodern får till sin förvåning låna storebrors gamla saxofon och de spelar en låt tillsammans. Musiken förenar dem. Det är en stark scen.

Det är tungt att se hur mamman i familjen inte ens har tid att ta sig till läkare för att undersöka sin svåra hosta och värk, det är tragiskt att se hur mamman inte har ork och energi att se yngste sonen som törstar efter mammans uppmärksamhet. Det är allt följder av pappans missbruk som tar alla familjemedlemmarnas kraft och energi.

Att det ändå inte känns helt hopplöst beror på flera saker. Det finns en ingrediens av humor som Örjan Ramberg förmedlar i botten av sin gestaltning av pappan som ger oss igenkännande skratt. Att kunna skratta åt eländet är lite läkande. Kanske kommer sönerna och mamman att ändå resa sig och ge sig av. Det enda som kan lösa situationen är att lämna den. Och scenen där de två bröderna möts i musiken, den ger också hopp.

”Natten är dagens mor” fick stående ovationer och det var alla fyra skådespelarna och regissören väl värda. Föreställningen är något av det viktigaste som sätts upp på svenska teatrar i höst och jag hoppas att många, många ser föreställningen. Det är hur många som helst i Sverige som lever i närheten av en människa med missbruksproblem. Den är svart men har också humor och kärlek.

I rollerna Irene Lindh, Örjan Ramberg, Niklas Engdahl, Rikard Lekander
Regi Björn Melander
Scenografi Sören Brunes

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Ramberg, Lars Norén, Björn Melander, Dramaten, recension, teater, scen

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Björn Melander, Dramaten, Lars Norén, Örjan Ramberg, Recension, Scen, Teater

Rusa iväg till Stadsteaterns ”Komma rusande”

22 oktober, 2011 by Redaktionen

Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard i Komma rusande. Foto: Carl Thorborg

”Komma rusande”
Stadsteatern, Bryggan
Regi Birgitta Egerbladh
Text Sara Mannheimer
Premiär 21 oktober 2011

Kvinnan som spelas av Kajsa Reingardt vill komma rusande. Hon vill återigen komma rusande mot kärleken och mötas mitt på en bro. Där vill hon dras likt en magnet till sin kärlek, i mitten av allt – där upphetsning och elektricitet råder. Men efter ett tag börjar de att veckla in sig i varandra. Det är från och med då som saker och ting börjar bli allt mer invecklade…

Det märks att texten har fått växa fram under skapelseprocessen i ett nära samarbete med ensemblen. Det finns ett naturligt flöde i föreställningen där dans och teater är integrerade med varandra. Regissören och koreografen Birgitta Egerbladh får dansteaterns två sammansatta ord att sammansmälta till ett.

De två skådespelarna Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard, är mycket samspelta. Kvinnan och mannen är varandras motpoler som lyfter varandra och tillsammans blir karaktärerna dynamiska.

Liksom mannen och kvinnans uttryckssätt är i kontrast till varandra, är likaså koreografi, kostym och scenografi fyllda med kontraster. Scenografin är enkel, stilren och ger all plats åt skådespelarna. På scenen finns ett par stolar och ett bord. Endast en vit bordsduk bryter av från det i övrigt svarta rummet.

Kostymen består nästan enbart av svarta tyger. Kvinnan bär en svart långklänning och mannen en svart frack men hans vita skjorta är en kontrast och en ljuspunkt i mörkret. Allt på scenen känns medvetet avskalat, här vill man lyfta fram och fokusera på kropp och text.

För mig ligger just fokus i föreställningen på kroppen och medvetandet. ”Komma rusande” handlar om de frågor som man så ofta återkommer till genom livet: Varför är jag här? Vad är det egentligen som betyder något? Kan man nöja sig då man är nöjd?

Det är dessa frågor som kvinnan ställer sig då hon går runt i sitt hus och funderar högt över sitt liv. Genom hela pjäsen är det hon som talar och mannen säger inte mycket utan följer istället hennes rörelser. Men då och då slutar han att följa henne och det börjar istället att spritta i hans ben. Medan hennes uttryck förblir stramt förvandlas han ibland till en bit gummi som rör sig över scenen. Här uppstår en komik vilken är en fröjd för ögat och salongen utbrister med ens i skratt.

Bernard Cauchards minspel och otroliga kroppskontroll, tillsammans med Kajsa Reingardts sylvassa blick och tunga är en perfekt kombination av livets humor och allvar. Det är dags att rusa iväg till ”Komma rusande”.

Text: Vilma Ahlén

Läs även andra bloggares åsikter om teater, stockholms stadsteater, recension, dansteater, Bryggan

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bryggan, Dansteater, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Recension Contagion

21 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Contagion
Betyg: 4
Premiär: 21 oktober

H1N1, H5N1, H5N8 och H7N7 eller svininfluensan och fågelinfluensan i folkmun, är
epidemier som de senaste åren satt skräck i stora delar av världen. Tidigare har denna rädsla oftast tagit sitt uttryck i zombierullar och postapokalyptiska filmer. Contagion är filmen som vågar visa hela förloppet och konsekvenserna av en fullskalig epidemi skulle kunna se ut. Men hur kul låter det egentligen med termer som N1H1, labbmiljöer och byråkrati. Men man kan bli förvånad.

Vi möter Beth när hon är på väg hem från en affärsresa i Hongkong. Hon hostar och klagar på huvudvärk. Strax hemkommen dör Beth och någon timme senare hennes son. Kvar står Beths man Mitch som verkar vara immun. Men vad är det som har hänt? Ungefär Samtidigt faller en man ihop på en buss i Tokyo och en annan man på gatan i Hongkong. I denna stund anar man inte vad som komma skall. Förutom möjligtvis bloggaren och bråkmakaren Alan som kommer att vara ständigt närvarande under epidemins frammarsch, fullt sysselsatt
med att sprida konspirationsteorier från bloggosfären. Sjukdomen sprider sig och så gör även rädslan och frågetecknen. Vi får under filmensgång följa inte bara Mitch kamp utan även myndigheterna, WHO och hela organisationen bakom försöken att stoppa sjukdomens spridning.

Regissören Steven Soderbergh ligger även bakom Ocean´s filmerna och är, enligt IMDB, i startgroparna för att göra en nyinspelning av mannen från U.N.C.L.E. Med sig i Contagion har han som vanligt ett otroligt skådespelarspann som inte gör oss besvikna. Matt Damon,
Gwyneth Paltrow, Jude Law, John Hawkes, Laurence Fishburne och Kate Winslet är några av
dem.

Att hävda att Contagion är ett nytt sätt att göra film på vore att förolämpa franska nya vågen, dogmafilm och neorealism. Men sanningen är att trots hollywoodvärderingar finns något uppfriskande med hur Contagion är uppbyggd. Idén att vi får följa varje aspekt. Huvudpersonen är inte Mitch eller läkaren Ellis Cheever utan själva epidemin, händelsen. Och det blir aldrig tråkigt. Contagion är en modern film, en film av sin tid.

Jag förväntade mig just någonting tråkigt. För mig var det svårt att förstå hur det skulle kunna finnas något underhållningsvärde i en film om en som denna, det måsta funnits en anledning att man alltid förklätt epidemier smink och zombiedräkter. Jag har blivit
motbevisad.

Till sist måsta jag utfärda en varning: Personer med bacillskräck bör inte se Contagion! Och om detta skulle hända vill jag att ni kommer ihåg att det bara är film.

Text: Judith Höglin Forsberg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, premiär, Contagion

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Contagion, premiär, Recension, Scen

Georg Riedel, Sarah Riedel och Nicolai Dunger: Cornelis vs Riedel, recension

18 oktober, 2011 by Redaktionen

Artister: Georg Riedel, Sarah Riedel och Nicolai Dunger
Album: Cornelis vs Riedel
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 12 oktober 2011

Georg Riedel har valt att tonsätta texter av Cornelis Vreeswijk som inte tidigare blivit till visor. Med sig på båten har han Sarah Riedel och Nicolai Dunger som får anses vara några av Sveriges mer uttrycksfulla vissångare. Framförallt Dunger som för något år sen släppte en intressant skiva med Edith Södergran-låtar. Och visst gör de ett habilt jobb tillsammans.
Jag avundas dem inte uppdraget de tagit sig an.

Att våga tolka Cornelis Vreeswijk är ett uppdrag där man måste våga välja vilken väg man ska ta. Ska vi följa mäster C:s egen tradition med enkla arrangemang eller ska vi göra dem lite större. Riedel har valt någon slags tredje medelväg och bluesen i bland annat ”Ge mig ett kärlekstecken” låter bitvis väldigt mycket Vreeswijk. Arrangemangen är professionella och breda som kan väntas av någon med Riedels gedigna bakgrund som låtskrivare. Han använder instrumentens fulla register och intrycket är mycket seriöst. Riedel skriver i traditionen från Jan Johanssons melankoliska folkmusikbaserade jazz med vilken han arbetat innan Johansson gick bort -68. Jan Johanssons namn har vi också med oss från en låt på skivan.

För sångarnas del, ja, de avundas jag än mindre. Hur ska någon hantera Vreeswijks texter? Hur man än gör hamnar man i skuggan av fraseringens mästare. Dunger gör sitt jobb med det breda register han besitter och han är rätt distanserad. Sarah Riedel lägger vikten vid dynamik och tonläge vilket skapar en mer personlig stämning.

Tillsammans kompletterar de varandra på ett bra sätt och de båda gör ett stabilt arbete med Vreeswijks texter och Riedels melodier. Men trots deras uppenbara professionalitet saknar jag fraseringen och humorn från Cornelis. Det är kanske den tyngre ingången som musikerna valt som är problemet med skivan. Missförstå mig inte – hela skivan är mycket vacker och trivsam att lyssna på – men det står Cornelis på omslaget. Just därför saknar jag anslaget från Vreeswijk. Jag saknar leken i musiken och fraseringen i sången som gör Cornelis till Vreeswijk.

Text: Jonas Wegestål

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Georg Riedel, Recension, Sarah Riedel och Nicolai Dunger, visor

Recension: Steve Earle i Filadelfiakyrkan

17 oktober, 2011 by Redaktionen

Steve Earle med Dukes and Dutchesses i Filadelfiakyrkan

Betyg 4

Steve Earle är tillbaka i Stockholm med ny skiva och med nya frun Allison Moorer i bandet. Tre timmar med en paus blev det, utan förband. Det var det sista Steve sa när Kulturbloggen pratade med honom inför turnén: ”Kom i tid…!”

Vi var där i tid och fick höra en del plock från nya skivan (som jag inte är så inlyssnad på) under första settet. Allison Moorer (numera gift med Steve) var ett spännande tillskott med en enastående röst och talang. Den låt som stack ut för mig var Gulf of Mexico och den kommer kanske att bli en ny favorit.

Under andra delen av konserten föll allt på plats och vi fick höra mycket gammalt och nytt. Som vanligt kommenterade Steve och han har kvar sitt engagemang. Någon från publiken ville ha ett privat ord med Steve vid scenkanten och det verkade som om personen riskerade att slängas ut men Steve ropade till vakterna ”släng inte ut honom!”

Steve visar att han efter en drygt 25-årig karriär kan komma med nyheter. Ser vi bara på skivor så är var och en unik på sitt sätt. Om, till exempel, The Revolution Starts Now sa Steve att det inte var hans önskan att göra en politisk skiva, han sa bara det som behövdes sägas just då.

Det växer ingen mossa på Steve Earle eller musikerna som spelar med honom. Till och med äldre låtar som Devils Right Hand får nytt liv.

Allisom Morer gör ett eget set under konserten och de andra medlemmarna i bandet får gör också några egna låtar. Häftigt men skönt att det inte tar över hela konserten som när han var här med ett visst Bluegrassband.

Jag satte en fyra på den här konserten på grund av en lite tvekande start. Publiken sa dock fem, skall jag medge men om jag skall sätta betyg kanske jag skall spara ett poäng till den där kvällen när ingen går hem…

Steve i Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Steve Earle, Dukes and Dutchesses, konsert, recension

 

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dukes and Dutchesses, konsert, Recension, Steve Earle

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in