Recension

Titel: Deus Ex: Human Revolution
Utvecklare: Eidos Montreal
Betyg: 4
Format: Playstation 3, Xbox 360, PC

Adam Jensen drömmer att han har stålvingar. Han flyger upp mot en gyllengul himmel men kommer för nära solen. Vingarna smälter och han faller skoningslöst mot marken.

Den grekiska mytologins historia om Icarus används som en tydlig metafor för den värld som Deus Ex: Human Revolution porträtterar. Där året är 2027 och den transhumanistiska forskningen har nått sin kulmen. Företagen besitter högre makt än de globala regeringarna, de sociala klyftorna är enorma och de ideologiska motsättningarna har aldrig varit så tydliga. I detta kaos axlar du rollen som Adam Jensen, säkerhetschef på SARIF Industries, en av världens största företag inom transhumanistisk forskning.

När spelet tar sin början ska företaget avtäcka en revolutionerande upptäckt som kommer föra människan till nästa evolutionära steg. Men passande nog blir forskningsanstalten anfallen, den viktiga informationen bortrövad och Adam Jensen i ett försök att rädda situationen lämnas till att dö. Sex månader senare vaknar Jensen upp som hälften människa hälften maskin. SARIF har räddat hans liv under premissen att han räddar företaget.

I Human Revolution är det inte bara mänskligheten som riskerar att bränna sina vingar i sin transhumanistiska färd mot solen – utvecklarna Eidos Montreal gör nämligen samma resa. När Deus Ex släpptes år 2000 revolutionerade det en hel bransch tack vare dess samhällskritiska cyberpunksteman, det för sin tid avancerade narrativet och spelarens möjlighet till påverkan. Uppföljaren Invisible War fick ett ljummet mottagande och nu har turen kommit till Eidos Montreal att visa att de kan föra serien vidare utan att vingarna smälter.

I det stora hela är Human Revolution inte Deus Ex, däremot är det Deus Ex som man minns det. Utvecklarna har skickligt lyckats bevara stämningen, gameplayet och det nostalgiska skimret utan att förvanska originalet, utan snarare för det till samtiden. Det tar inte lång tid förens jag välbekant smyger omkring bland ventilationssystem med min armborst och dödligt infiltrerar fiendebaser. När jag inte gör det är jag upptagen med spelets välregisserade och varierande sidouppdrag. Till en början känns Human Revolutions spelmekanik som en gyllene kombination av Mass Effect och de senare Fallout-spelen.

Tyvärr uppenbarar sig en rad skönhetsfläckar med spelets gång. Att smyga visar sig vara en redig utmaning trots att poängsystemet uppmanar till det. Tanken på att agera likt ett dödligt spöke är tilltalande men i praktiken frustrerande och flera uppdrag avslutas med att jag frenetiskt skjuter min väg igenom. I Deus Ex löser våld alla problem – tyvärr.

Bosstriderna går under samma paroll och tvingar spelaren att döda bossarna utan andra möjliga utgångar. Det blir väldigt komplicerat om man utvecklat en karaktär vars specialitet är att smyga. Striderna är dessutom uselt designade och saknar finess. Spelaren tvingas i de flesta fall att förlita sig på klassiska fegtaktiker som att skjuta, gömma sig, ladda upp liv och upprepa processen tills man vinner. Plötsligt känns det som att man spelar Doom från -93.

Dessa designmissar påverkar i sin tur rollspelsinslagen negativt eftersom spelaren är tvungen att anpassa karaktären efter svårighetsgraden. För varje nivåpoäng du får kan Jensens förmågor uppgraderas. Eftersom Human Revolution uppmuntrar en smygande karaktär satsar man till en början på stealth-egenskaper. När det visar sig vara lönlöst lägger man poängen på egenskaper som gynnar en aggressiv spelstil samt några essentiella hackeregenskaper. Resultatet blir en snarlik karaktär hur du än väljer att spela och möjligheten att ta sig an äventyret som man själv önskar saknas.

Frustrerande stridsscenarion till trots är Eidos Montreals porträttering av år 2027 en värld att slukas in i och det är uppenbart att mycket hjärta och tanke har lagts ner i arbetet. Det känns trovärdigt när jag ser de välbärgade medborgarna klädda i neorenässansmode och boendes i futuristiska arkitektunder medan de fattiga lever i förfallna tegelbyggnader. Den stämningsfulla estetiken och världens detaljrikedom fick mig att vilja utforska varje hörn av spelets världsmetropoler. Grafiskt lämnar spelet inte mycket att önska. Röstskådespelarnas enastående prestationer, det välskrivna manuset och spännande handlingsförloppet bidrar till inlevelsefaktorn och resultatet är en värld och ett äventyr som du med motvilja kommer lämna bakom dig.

Läs även andra bloggares åsikter om Deus Ex: Human Revolution spel, recension
Det går däremot inte att bortse från de stora bristerna i actionmomenten och det är svårt att inte dra en suck av uppgivenhet över att ett spel med sådan enorm potential misslyckas med något så viktigt. Förhoppningsvis får vi se mer av Eidos Montreal och Human Revolution snart igen. Då kanske allt bitar lyckas falla på plats. Men att påstå att de bränt sina vingar – det vore att vara för hård.

Text: Aldo Sartori