Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikfestival

Way Out West: Mapei lika perfekt som en stänkare i krysset

by

mapei1

Mapei, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 5

I sommar har en kritikerdebatt rasat i kvällspressen, vars bakgrund är att Kjell Häglund reagerade på vad han ansåg vara oberättigat höga betyg till nyproducerad svensk populärmusik. Trots att jag kan instämma i hans huvudtes, går jag på instinkt och delar ut en fullpoängare till en förmåga vars karrär ännu är i sin knoppning. Inför ett fullsmockat ljublande tält bjöd Mapei — med två otroligt duktiga musiker samt två expressiva dansare — på en fulländad intensiv orgie. Fick vara med om ett soulparty som golvade mig som är född på 50-talet och älskar genuin svart musik.

Mapei föddes i USA av mamma från Liberia och med Stockholm som bas står hon sig väl i den internationella konkurrensen. Kan inget mer om 28-åringens biografi eller varför hon inte blivit mer uppmärksammad hos en större krets. Faktum kvarstår: Hon var enastående på att blanda rap med smäktande soul, ibland skiftade hon till att göra funkigare sånger. Kvinnan är utrustad med skimrande mäktiga röstresurser och hon känns äkta helt igenom. Hon behöver inte liknas vid eventuella förebilder. Utgår från att hon är kapabel till fler mästerverk i paritet med hennes megahit Don´t wait.

I introt till showen får vi trumsmatter, cymbaler och klockljud. Sedan brakar det loss och stämningen blev elektrisk. Undrar om hon har åstadkommigt något motsvarande tidigare eller om samspelet på scen och det omedelbara gensvaret i tältet helt enkelt var livekänslan när den är på topp. I en låt där refrängen löd I´ve been here before avrundade basisten på ett mycket elegant sätt. För en gångs skull var ljudet ypperligt balanserat och de för mig okända musikerna kunde blomma ut, fäste mig vid hur sammansvetsade de var. Blir nästan rörd av att minnas hur raffinerade de var, hur smarta de var som undvek att fläska på på fel ställen. Basisten spelade förresten också keyboarrds emellanåt. Extranumret var ett sanslöst hiphop-fyrverkeri. Mapai i hatt och med färgglad dräkt sa sig vara supernöjd med WOW, minst lika nöjda var vi som fick ynnesten att uppleva en sällsynt livsbejakande konsert.

Text: Mats Hallberg

Way Out West: Bill Callahans delikata lo- fi en välgörande kontrast

by

billcallahan

Bill Callaha, Azalea
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

En vän på radio Göteborg blev lite förvånad över att jag tidigare missat ett för finsmakare så aktat namn som Callahan från USA. Denne sparsmakade singer songwriter fick mig att associera till T Bone Bunett, både vad beträffar utseende och musikaliskt hantverk. Men han är absolut unik, har autentisk framtoning och vet hur man gör bärkraftiga låtar. Han och övriga tre i bandet gör en väldigt stillsam entré på Azalea-scenen i eftermiddagssolen.

Att framträda tidigt på dagen är en otacksam uppgift eftersom ytan framför scen är ganska glest befolkad. Rent musikaliskt gör han sin grej utan större åthävor och jag tilltalas av vad jag hör. Han och det följsamma bandet är sannerligen en total motvikt till många av festivalutbudets artister, som bekänner sig till underhållningsbranschens ytlighet.

Det enda som stör i början är återigen ljudet, vilket som vanligt handlade om att basmuller dränkte den i övrigt finkänsliga musiken Blev bättre efterhand med den saken. Äntligen fick jag lyssna på en diskret trumslagare, som ofta fyllde i med vispar, klickljud eller kantslag. Till slut önskade jag ändå att diskrete Adam Jones skulle fått större utrymme. Sologitarristen Matt Kinsey stod desto mer i blickfånget.

Han var mannen som såg till att med svajarm och pedaler liva upp vad som annars hade kunnat bli en i längden lite sövande tillställning. Var underbart att höra Matt Kinsey och hans läckra inlägg fyllda av väl avvägda mängder fuzz, rundgångar och distortion i annars enkelt uppbyggda sånger. Var en skön blandning av klösande dissonans och varsam långsamhet. Den gråhårige frontmannen som tidigare kallade sig Smog, för dagen iförd ljus kostym, har en mörk ganska ordinär röst som funkar i sitt sammanhang.

Jag var en förstågångslyssnare vars förväntningar infrriades med råge.
Text: Mats Hallberg
Foto: Jonatan Södergren

Stockholm Folk Festival: Symphonic Stomp ger svensk folkmusik en helt ny dignitet

by

folkfestivaldag2

Symphonic Stomp, Stockholm Folkfestival
8 augusti 2014
Betyg 5

Vad är en bättre bakgrund än den svenska sommaren, dagen som övergår mot kväll när Gävlesymfonikerna under ledning av Karl-Johan Ankarblom gjorde sitt uruppförande av “Symphonic Stomp”. En entusiastisk publik hyllade med stående ovationer musiker och dirigent.

Helt klart ger det här svensk folkmusik en helt ny dignitet. Att välja ut sjutton låtar ur den svenska spelmansmusiken och arrangera den för en symfoniorkester är ett vågstycke. Ett vågstycke som blivit fullständigt över förväntan.

Overtyren “Hins kall från Hårga”, har ett lågmält och ödsligt intro, som när Görgen Antonsson med sin fiol kommer in öka i tempo och stegras till en muskaliskt sprakande dans för att sedan mjukt glida övervtill “Djefulsdansen”. Jag har tidigare recenserat skivan som jag anser är årets bästa utgivning av folkmusik. Men att se det live, höra det live är något helt annat. Hela orkestern präglas av engagemang, spelglädje och nyfikenhet. Görgen Antonsson hanterar sin fiol som en del av sin kropp, han rör sig över scenen, blicken lyfter mot skyn, fyrar av ett bländande leende.

Musikaliskt förenade själar möts, Karl-Johan Ankarblom som färdledare är en upplevelse.
När de sista tonerna klingar ut i “Brännvinspolskan”, finns det ingen hejd på publikens jubel och jublet leder till ett härligt extranummer av Gärdebylåten.

Medverkande:
Gävle Symphony Orchestra
Dirigent Karl-Johan Ankarblom
Solist Görgen Antonsson

Way Out West: Les Ambassadeurs – Västafrikansk bastant och rytmisk ljudvägg

by

Les Ambassadeurs på Way Out West
8 augusti 2014
Betyg 4

Med tanke på storleken och mångfalden kan man fråga sig om det är vettigt med en term som afrikansk musik. Finns det ett specifikt afrikansk temperament? Jag vet bara att tonspråket är annorlunda i jämförelse med den afroamerikanska musik vi är vana vid. För mig har radions Lennart Wretlind haft stor påverkan. Var antagligen via honom jag upptäckte Fela Kuti, King Sunny Adé och Mory Kante. Och albinoprinsen Salif Keita från Mali såg jag spela i Göteborg för cirka tjugo år sedan. Denna gång sjunger den fransktalande, kortväxta, svartklädda mannen med sin ljusa stämma tillsammans med tio andra på scen. Om jag fattat rätt är detta delar av den grupp han en gång slog igenom med, fast förstärkta med grammyvinnannde gitarristen Amadou Bagayoko samt uppburne Cheick Tidane Seck.

Med ett tassande klickande tungt sound sätter de igång utan krusiduller. Tre slagverkare och basist håller takten. Att utgöra komp i en sådan här massiv wall of sound-formation måste vara ett enformigt jobb. En ovan mottagare har nog svårt att tillgodogöra sig denna lite tradiga musikaliska drapering. I nästan ingen komposition görs någon tonhöjning eller rytmisk förskjutning. Den melodiska variationen hämtas från gitarr och framför allt från från den glimrande Cheick Tidane på klaviatur. Han sjunger också ett njutbart stycke i slutet på konserten och gjorde överhuvudtaget många eleganta medryckande inpass. Traditionsenligt finns i det stora bandet en musiker som trakterar kora, ett västafrikanskt 21-strängat klotformat stränginstrument. Han är förstås skicklig, men får märkligt nog inget soloistutrymme. Längst fram på scen finns också två körsångerskor iförda granna vita klänningar och huvudbonader.

Les Ambassadeurs var festivalens i särklass mest kulturella inslag, vars ihärdiga dansvänliga beat uppskattades av publiken. Måste särskilt framhålla ett stycke som varade i kanske drygt tio minuter. En suverän låt i ett snabbare tempo featuring Amadou Bagayoko som kändes som en hyllning till legendaren Fela och till James Brown. Förflyttades i tanken till James Brown live 1971 med oemotståndliga bröderna Collins i bandet. När de västafrikanska musikerna vi applåderade plötsligt insåg att tiden var ute gjorde de vågen.
Text: Mats Hallberg

Way Out West: Poliça – kluriga kompositioner men obefintlig publikkontakt

by

polica1

Poliça, Linné
Way Out West 7 augusti 2014
Betyg: 3

En syntduo med polsklingande namn från Minneapolis, verksamma sedan 2011, fick äran att inleda årets festival. På scen i Linnétältet som badade i rött och grönt, var de förstärkta med elbas och dubbel uppsättning trumslagare. De inleder drömskt och släpande, adjektiv som också kännetecknar Channy Leaneaghs sätt att sjunga. För att ge er en uppfattning om hur hennes röst lät droppar jag namnet Elisabeth Fraser från Cocteau Twins.

Basisten Chris Bierden var en föjsam duktig instrumentalist, efterhand blev hans pumpande bas alltmer påtaglig. Men vad som var anmärkningsvärt, lite lyxigt och en smula egendomligt var idén att ha två trummisar. Tycker inte att denna sättning var helt klockren, framför allt inte vid jämförelse mellan hur Göran Kroon och David Sundby förnämligt interagerar i göteborgsbaserade Lasse Lindgren Big Band Constellation för att ta ett långsökt exempel. Kompet blev väldigt tungt och oftast spelade slagverkarna märkligt nog helt synkade. Roligast var de när de efterhand fick komma igång, gjorde olika saker, luckrade upp ett annars ganska statiskt beat på olika sätt. De spröda klangerna kom liksom det melodiska inslaget enbart från olika syntslingor.

Skönt nog var flera av deras arrangemang ganska spännande. Taktbyten och ekoeffekter användes relativt flitigt, vilket krävdes för att fånga lyssnaren. Finns en överhängande risk att jag om några veckor glömt denna spelning, vilket är synd på så pass goda intentioner. Var som ni förstått vare sig bekant med bandet eller deras låtar. Underligt att de presenteras som psykedelisk R & B och pop-soul, något som undgick mina öron.

De var däremot mycket indie. Och en tajt enhet tyvärr utan ambitioner att kommunicera med oss åhörare. Därför kändes spelningen mest som ett koncept. Emellanåt blev man lite matt och kände sig en smula överkörd.

Text: Mats Hallberg

Foto: Emma Andersson