Bill Callaha, Azalea
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4
En vän på radio Göteborg blev lite förvånad över att jag tidigare missat ett för finsmakare så aktat namn som Callahan från USA. Denne sparsmakade singer songwriter fick mig att associera till T Bone Bunett, både vad beträffar utseende och musikaliskt hantverk. Men han är absolut unik, har autentisk framtoning och vet hur man gör bärkraftiga låtar. Han och övriga tre i bandet gör en väldigt stillsam entré på Azalea-scenen i eftermiddagssolen.
Att framträda tidigt på dagen är en otacksam uppgift eftersom ytan framför scen är ganska glest befolkad. Rent musikaliskt gör han sin grej utan större åthävor och jag tilltalas av vad jag hör. Han och det följsamma bandet är sannerligen en total motvikt till många av festivalutbudets artister, som bekänner sig till underhållningsbranschens ytlighet.
Det enda som stör i början är återigen ljudet, vilket som vanligt handlade om att basmuller dränkte den i övrigt finkänsliga musiken Blev bättre efterhand med den saken. Äntligen fick jag lyssna på en diskret trumslagare, som ofta fyllde i med vispar, klickljud eller kantslag. Till slut önskade jag ändå att diskrete Adam Jones skulle fått större utrymme. Sologitarristen Matt Kinsey stod desto mer i blickfånget.
Han var mannen som såg till att med svajarm och pedaler liva upp vad som annars hade kunnat bli en i längden lite sövande tillställning. Var underbart att höra Matt Kinsey och hans läckra inlägg fyllda av väl avvägda mängder fuzz, rundgångar och distortion i annars enkelt uppbyggda sånger. Var en skön blandning av klösande dissonans och varsam långsamhet. Den gråhårige frontmannen som tidigare kallade sig Smog, för dagen iförd ljus kostym, har en mörk ganska ordinär röst som funkar i sitt sammanhang.
Jag var en förstågångslyssnare vars förväntningar infrriades med råge.
Text: Mats Hallberg
Foto: Jonatan Södergren