Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

afrikansk

De stora dammarna av Elechi Amadi – ett mästerverk

by

de-stora-dammarna

De stora dammarna
Författare: Elechi Amadi
Utgiven: 2015-08
Översättare: Torsten Hansson
ISBN: 9789174995534
Förlag: Modernista

Amadis sorgliga saga De stora dammarna är ett angrepp på dogmatiska patriarkala system, på religioners maktanspråk, på den historiska kausalitetens och det historiska skrivandets lättfärdighet, skriver Raoul J. Granqvist i förordet till detta mästerverk till roman. Granqvist formulerar romanens tema.

Handlingen utspelar sig i Afrika i en tid då varken mobiltelefoner eller datorer eller Internet existerade. Två byar, Chiolu och Aliakoro, vars krigare förut stridit sida vid sida, befinner sig i fejd med varandra över rättigheterna till fisket i dammen Wagaba. Konflikten eskalerar genom en rad dramatiska händelser, gestaltad av en författare lika hemvan i romantraditionen som i dramatiken.

Den ena byn anser sig ha rätten till att fiska i denna damm där fiskarna leker och det går i stor sett att plocka fisken med händerna. Den andra byns män smyger sig till dammen nattetid för att tjuvfiska. Byn med fiskerätten fångar några av dessa tjuvfiskare och därmed är konflikten i full gång. Tjuvfiskarna anser att de egentligen är de rätta ägarna av dammen – och det ena ger det andra. Det finns män i båda byarna som försöker lugna ned konflikten, men de står maktlösa infår krigshetsarna.

Kvinnor och barn finns också, men de är maktlösa och har ingen inflytande över vad som händer. Däremot drabbas både kvinnor och barn hårt av striderna. De förlorar män och fäder, de får svälta och de blir sjuka.

Romanen är stark och Elechi Amadi fångar mänsklighetens beteende så träffsäkert. Det märks att författaren också är dramatiker. Han skriver sparsmakat och exakt. Det är så skönt att läsa en roman där språket är snyggt men inte överdrivet målande och nästan helt befriat från metaforer. Hela berättelsen i sig är en symbol för människors ojämlika samhällssystem och girighet över naturtillgångar som gör att människor krigar och tar till våld.

Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet uttrycker detta bra:
Elechi Amadis roman De stora dammarna om en strid mellan två byar i östra Nigeria är dialogburen, men samtalen varvas med en krönikeartad saklighet som ger prosan klassisk resning.

Elechi Amadi [född 1934] är en nigeriansk romanförfattare och dramatiker, vars verk ofta handlar om hemlandet före kontakten med väst. Han är mest känd för den fristående romantrilogin Konkubinen [The Concubine, 1966], De stora dammarna [The Great Ponds, 1969] och Slaven [The Slave, 1978], vilka alla utspelar sig före kolonialtiden.

Dagens bok har också recenserat romanen.

Way Out West: Les Ambassadeurs – Västafrikansk bastant och rytmisk ljudvägg

by

Les Ambassadeurs på Way Out West
8 augusti 2014
Betyg 4

Med tanke på storleken och mångfalden kan man fråga sig om det är vettigt med en term som afrikansk musik. Finns det ett specifikt afrikansk temperament? Jag vet bara att tonspråket är annorlunda i jämförelse med den afroamerikanska musik vi är vana vid. För mig har radions Lennart Wretlind haft stor påverkan. Var antagligen via honom jag upptäckte Fela Kuti, King Sunny Adé och Mory Kante. Och albinoprinsen Salif Keita från Mali såg jag spela i Göteborg för cirka tjugo år sedan. Denna gång sjunger den fransktalande, kortväxta, svartklädda mannen med sin ljusa stämma tillsammans med tio andra på scen. Om jag fattat rätt är detta delar av den grupp han en gång slog igenom med, fast förstärkta med grammyvinnannde gitarristen Amadou Bagayoko samt uppburne Cheick Tidane Seck.

Med ett tassande klickande tungt sound sätter de igång utan krusiduller. Tre slagverkare och basist håller takten. Att utgöra komp i en sådan här massiv wall of sound-formation måste vara ett enformigt jobb. En ovan mottagare har nog svårt att tillgodogöra sig denna lite tradiga musikaliska drapering. I nästan ingen komposition görs någon tonhöjning eller rytmisk förskjutning. Den melodiska variationen hämtas från gitarr och framför allt från från den glimrande Cheick Tidane på klaviatur. Han sjunger också ett njutbart stycke i slutet på konserten och gjorde överhuvudtaget många eleganta medryckande inpass. Traditionsenligt finns i det stora bandet en musiker som trakterar kora, ett västafrikanskt 21-strängat klotformat stränginstrument. Han är förstås skicklig, men får märkligt nog inget soloistutrymme. Längst fram på scen finns också två körsångerskor iförda granna vita klänningar och huvudbonader.

Les Ambassadeurs var festivalens i särklass mest kulturella inslag, vars ihärdiga dansvänliga beat uppskattades av publiken. Måste särskilt framhålla ett stycke som varade i kanske drygt tio minuter. En suverän låt i ett snabbare tempo featuring Amadou Bagayoko som kändes som en hyllning till legendaren Fela och till James Brown. Förflyttades i tanken till James Brown live 1971 med oemotståndliga bröderna Collins i bandet. När de västafrikanska musikerna vi applåderade plötsligt insåg att tiden var ute gjorde de vågen.
Text: Mats Hallberg