• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

This is not a film – underfundig och skrämmande beskrivning av det låsta samhället i Iran

25 mars, 2012 by Rosemari Södergren

This is not a Film
Betyg 4
Av och med Mojtaba Mirtahmasb och Jafar Panahi
Släpps på DVD 28 mars 2012

Också den som sitter i husarrest med förbud att göra film kan hitta ett sätt att göra en film och få ut den i världen. Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin bostad i Teheran och är dömd till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film. Då ställer han undan den professionella filmkameran och skildrar sitt liv i husarrest med sin iPhone.

Filmen smugglades till Cannes i ett USB-minne, inbakat i en kaka som postades till Paris.

Jafar berättar om en film han vill göra och spelar upp den på en matta i lägenheten. Mattan delas in i olika delar som representerar de rum och platser där filmen ska utspela sig.
– Jag har förbud att göra film men jag har inte förbud att prata om filmer, säger han.

Instängd och frustrerad, med ett 20-årigt yrkesförbud och en rättegång framför sig, passar han på att göra en film. Med sin iPhone filmar han sitt liv i lägenheten, sina besökare och den enorma iguana som han får passa eftersom han ändå inte får gå ut.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

I ”This is not a Film” berättar han om flera filmprojekt han inte fått tillstånd att göra av den iranska staten. Att vara filmskapare i Iran betyder att stångas mot krångliga regler och att ständigt balansera inom vad som är tillåtet av staten. Han berättar hur krångligt det kan vara att spela in filmer med kvinnor eftersom de inte får vara inomhus med män hur som helst.

Panahi har haft de iranska myndigheterna emot sig under en längre tid. I juli 2009 greps han under oroligheterna efter det iranska valet 2009 och anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film. Den 1 mars 2010 greps Panahi återigen. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

”This is not a Film” är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge, den är finurligt gjord och det är mycket som sägs mellan raderna. Den handlar förstås egentligen om mycket mer än hur det är att leva under husarrest – filmen är en beskrivning av det låsta samhället i Iran.

Det skrämmande är att detta är verkligheten för människor som vågar tänka utanför myndigheternas fastställda ramar i Iran. Jag förstår inte varför det är så tyst om det enorma förtryck av mänskliga rättigheter som pågår där.

En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter har uttryckt sitt stöd för Jafar Panahi och har skrivit under ett upprop där de kräver att han skall släppas. Bland de som skrivit under uppropet syns Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Iran, Jafar Panahi, this is not a film, recension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Iran, Jafar Panahi, Recension, Scen, this is not a film

Treater – skrattfest hela dagen på Intiman

24 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012

Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.

Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.

Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.

Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?

Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.

Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.

Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.

Fotograf: Mats Bäcker

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ulveson, Johan Rheborg, Treater, komedi, scen, recension Intiman, Alan Ayckbourn

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Alan Ayckbourn, Johan Rheborg, Johan Ulveson, Komedi, recension Intiman, Scen, Treater

The Hunger Games – nja

21 mars, 2012 by Rosemari Södergren

The Hunger Games
Betyg 2
Regi Gary Ross
Sverigepremiär 23 mars 2012

The Hunger Games bygger på en trilogi som gått förbi Twilight-serien på den amerikanska bestsellerlistan. Böckerna är skrivna av Suzanne Collins och utspelas  i en framtid som är så grym, rå och orättvis att det är svårt att ta till sig den.
Överklassen, de rika och depraverade, bor i huvudstaden och lever i ett äckligt överflöd medan övriga befolkningen är utplacerade i tolv distrikt som de inte kan komma ifrån och där de lever i smuts och fattigdom.

I den här utopiska världen direktsänds varje år en reality show där varje distrikt ska välja ut två ungdomar mellan tolv och arton år som ska släppas ut i ett stort inhägnat område där bara en ska överleva. I vissa distrikt väljer de ut barnen som små redan och specialtränar dem både fysiskt och psykiskt för att kunna vinna dessa hungerspel. Vinnaren får ett liv i lyx och det är en ära för distrikten att få fram vinnare.

Känner du igen grundberättelsen? Det finns en japansk film – Battle Royal – som är stark och grym och som bygger på samma tema.

Huvudrollen i The Hunger Games är en fjortonårig flicka, Katniss Everdeen, som spelas av Jennifer Lawrence som slog igenom i Winter´s bone.

Katniss Everdeen har en lillasyster Prim som precis fyllt tolv och därmed ska vara med för första gången i lottdragningen om vem som ska skickas till hungerspelen. Katniss älskar sin lillasyster Prim över allt annat och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv. Deras mamma är apatisk eftersom pappan dött tidigare. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen. Allt detta är förutsägbart, vi förstår att det ska gå så redan för de första filmrutorna.
Det är filmens ena stora problem: allt är oerhört förutsägbart. Där är inte mycket som förvånar eller överraskar tittaren.

Handlingen har en del intressanta aspekter, trots allt. Klyftorna är nästan otänkbart stora mellan människorna. Den dekadenta överklassen är samlad i storstaden medan det kroppsarbetande nedtryckta folket hungrar och alla hålls nere genom att underhållningsindustrin styr. Nöjesprogrammen är som ett opium för folket och vem styr underhållningsbranschen om inte en president (spelad av Donald Sutherland).
En ganska skrämmande bild av världen idag, på sätt och vis: västvärldens lyx bygger kanske på att människor i u-länder lever i fattigdom?

Tyvärr blir det för klyschigt, för många klicheer: programledarna och människorna i huvudstaden är för stiliserade, för överdrivna. Det är inte heller särskilt logiskt att underhållningsindustrin har sådan enormt utvecklad teknik samtidigt som människorna ute i distrikten lever i djup fattigdom, som påminner om 1800-talets armod. Sådant gör det svårt att tro på berättelsen.

Däremot ger jag ett plus för bra skådespelare som Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Josh Hutcherson, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Lenny Kravitz och Donald Sutherland. Visst är det alltid roligt att se Woody Harrelson, även om det är i en rätt dålig film.

Om du är intresserad av tankarna kring vad The Hunger Games förmodligen vill skildra: försök få tag på den japanska föregångaren Battle Royal, den är grymmare, mer trovärdig, mer spännande och överraskande.

Läs även andra bloggares åsikter om The Hunger Games, film, filmrecension, förutsägbart

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, förutsägbart, Scen, The Hunger Games

CinemAfrica bjuder på spännande program och missa inte mötet med den egyptiske bloggaren Wael Abbas

21 mars, 2012 by Redaktionen

Den marockanska filmen ”A Film” av regissören Mohamed Achaour är en tragikomisk berättelse om hur det går till att göra en film men samtidigt är det en uppgörelse med ett traditionsbundet samhälle där könsroller, religion, censur och maktfullkomlighet styr vad som kan berättas.
Filmen var invigningsfilm för årets upplaga filmfestivalen CinemAfrica.

Röda mattan var utrullad på den anrika festivalbiografen Skandia i Stockholm. Fem dagar fyllda av intressanta filmer från länder som inte nöter ut svenska biografdukar direkt.

A Film är en av fem filmer som tävlar om CinemAfricas filmpris. Alla fem filmerna är värda att se. De övriga fyra är:
Fre Men av Ismaël Feeroukhi från Marocko
How Big Is Your Love av Fatma Zohta Zamoun från Algeriet/Marocko
Omar Killed Me av Roschdy Zem från Marocko/Frankrike
Skoonheid av Oliver Hermanus från Sydafrika

Festivalen bjuder också på massor av telefon till samtal med regissörer och andra filmgäster. En nästan måste för alla som är intresserade av den arabiska våren och/eller blogg som verktyg i politisk kamp är paneldiskussionen lördag den 24 mars 15.00-18.00 på Bio Rio:

Den egyptiske bloggaren Wael Abbas och den tunisiske bloggaren, journalisten och aktivisten Lilia Weslaty deltar tillsammans med regissörerna Mariam Abou Ouf och Wael Attili och producenten Salma Osman.

De ska diskutera kring frågan vad som händer nu i Nordafrika, efter att revolutionerna svept över länderna.

CinemAfricas hemsida har förstås massor av information om filmerna och hur du får tag på biljetter och festivalpass.

Läs även andra bloggares åsikter om CinemAfrica, film, filmfestival

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: CinemAfrica, Filmfestival, Scen

Hotell Marigold – Småtrevlig kulturkrock

21 mars, 2012 by Redaktionen

Hotell Marigold
Betyg: 3
Regi: John Madden
Sverigepremiär: 23 Mars

Madge vill fånga sig en rik Maharadja, Muriel ska få en ny höft, Graham har just pensionerat sig och drömmer om en gammal ungdomskärlek, paret Jean och Douglas har gjort en oklok investering och drunknar i äktenskaplig bitterhet, Norman hoppas på en storslagen kärleksnatt och Evelyn skulle verkligen behöva en nystart.

I Hotell Marigold har några av Storbritanniens allra härligaste tanter och farbröder, åtminstone i skådespelarväg, samlats för att spela in ännu ett sådant där trivsamt och lite småkul drama som vi så väl känner igen. Personligen är jag oerhört svag för Bill Nighy, och även namn som Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith lockar. Dessutom dyker charmige Dev Patel från Slumdog Millionaire upp, som den överenergiske hotellägaren Sonny. För regin står John Madden, som för några år sedan gav oss Shakespeare in Love.

Handlingen är kort och gott denna: Ett gäng mer eller mindre vilsna pensionärer med olika bakgrund beslutar att lämna gråa England bakom sig för att ta in på det, enligt annonsen, nyrenoverade och luxuösa, hotell Marigold i Jaipur, Indien. Verkligheten motsvarar dessvärre inte riktigt deras förväntningar, och mötet med det nya landet blir en minst sagt omvälvande upplevelse för dem alla. Dock börjar de sakteligen upptäcka nya sidor hos sig själva. Det är som om detta virrvarr av ljud och färger är precis den knuff i rätt riktning som de alla så länge har behövt.

Filmen slår mig inte med häpnad, och det hade jag inte heller förväntat mig. Hotell Marigold är snarare den sortens film som kryper upp i knäet på en, rullar ihop sig, småmyser en stund, och sedan lämnar en utan några större funderingar. Det är på det hela taget väldigt få saker med den som känns överraskande, det mesta är uppbyggt på aningen tröttsamma klichéer. Fast visst, ibland kan det ju vara skönt att slippa oroa sig för mycket för vad som ska hända. Hotell Marigold leder en tryggt och säkert i hamn, utan några chockartade vändningar. Det är bara att följa med från början till slut. De olika karaktärerna är dessutom mycket lätta att tycka om, och lite varm i magen blir jag allt. Det enda som jag verkligen hakar upp mig på är hur den lilla pensionärsgruppen framställs som nästintill uråldriga. Herregud, de ser ju knappt ut att ha fyllt 70 år och ändå finns där den ständiga påminnelsen om att döden står och flåsar dem i nacken. Så gamla är de väl ändå inte?

Så, sammanfattningsvis; vill du uppleva något häpnadsväckande? Näe, då är det antagligen inte Hotell Marigold du ska se. Vill du däremot vaggas till ro en mulen söndagskväll, när nästan alla tankar känns för stora? Då är det ett utmärkt filmval.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Maggie Smith, Hotell Marigold, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Hotell Marigold, Maggie Smith, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in