• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Anna Ternheim på Uppsala Konsert och Kongress: recension, bilder och video

15 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Anna Ternheim
Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 5

Inför denna spelning i konserthusets stora sal var jag rädd för att den intima känslan Anna lyckades bygga upp på Reginateatern sist jag såg henne här i Uppsala skulle gå förlorad, men det visar sig snabbt att den rädslan var högst obefogad. Tack vare en väldigt mysig interiör som för tankarna till ett vardagsrum med piano och en gammal sliten lampa, fåtölj och vin med tillhörande glas, lyckas hon skapa en väldigt gemytlig atmosfär. Den uppstoppade vargen som stirrade aggressivt mot publiken gjorde nog sitt också…

Vanligtvis brukar jag ha svårt för band och artister som monterar ned sina låtar för att framföra dem akustiskt eller utan band, men den här gången visar verkligen Anna att hennes röst och låtmaterial kan stå för sig själv. Hennes röst är också starkare än någonsin tidigare. Samtliga låtar framstår dessutom som material från hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen håller som hennes främsta hittills. Det är absolut ingen dålig bedrift. Tvärtom är det ett kvitto på den utveckling hon gjort både som person och artist. Och även om man kan sakna låtar som ”Halfway to Fivepoints” eller ”What Have I Done” framstår det ändå som småskavanker i låtlistan när hon framför ”Wedding Song” under en löst hängande lampa, eller beger sig av mot pianot för att framföra låten hon önskar hon själv hade skrivit: Broder Daniel-covern ”Shoreline”, som snabbt drar höglåtande applåder.

Även om hon inleder konserten helt allena får hon bara efter några låtar support av producenten och låtskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hjälpt Anna med hennes senaste album och efterföljande turné. Till en början stegar han in på scenen som en anonym statistskådespelare, eller kanske äkta make, och gömmer sig i bakgrunden i en skön fåtölj med ett bord bredvid sig där han häller upp ett par glas vin åt sig själv och Anna. Detta simpla grepp framstår faktiskt som helt genialt i sin kontext och förstärker känslan av att man inte åkt till en konsertlokal för att lyssna på musik, utan istället blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite för sina nära och kära.

Egentligen behöver Anna ingen som helst hjälp med sina låtar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant ändå, men faktum är att låtar som ”Walking Aimlessly” och ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)” vinner extra styrka med sångunderstöd och diverse instrumentpålägg från Dave som inte bara förgyller hela konserten utan faktiskt får den att lyfta högt ovanför stjärnorna. Där uppe är det natt, men faktum är att Dave och Anna inte är de enda gästerna. De har nämligen hela publiken med sig. Och när hela avslutningen kulminerar i stående ovationer bevisar det bara att vi övriga nattgäster inte velat vara just någon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som också hjälpt till med skivan) lyckligt sorgliga låtarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom mörkret mot ljuset i snirkliga vägar …

Text, foto och video: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Ternheim, Uppsala, recension, musik, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Anna Ternheim, konsert, Musik, Recension, Uppsala

”Pre-study for Hamlet” och ”What they are instead of” – lek med papper och bråte och ingen dans

15 mars, 2012 by Redaktionen

”Pre-study for Hamlet”
Koreografi: Jens Östberg
Medverkande: Ludde Hagberg & Jens Östberg
Musik: Daniel Söderberg

”What they are instead of”
Koreografi och medverkande: Angela Schubot & Jared Gradinger
På MDT i Stockholm

Tänk så snabbt vinden vänder. Från grymt taggad till oförklarligt ledsen inom ramen av ett par timmar.
Vet inte riktigt vad det var jag var bevittnade i första delen av MDTs Double Bill. Var det två apors långsamt plågsamma parningslek? En abstrakt förkroppsligad andningsövning?

Tyskan Angela Schubot och amerikanen Jared Gradinger möttes för tio år sedan och detta är deras tredje samarbete i egen regi. I ”what they are instead of” fortsätter duon utforskandet av det dynamiska, kroppsliga uttrycket. Kan vi med intimitet forma en gemenskap som sträcker sig utanför hudens gränser? Pretentiöst. Ja, givetvis.

Det är ömsom våldsamt manipulerande av kroppar och andning, ömsom varsam guidning, i princip aldrig utan att tappa greppet om varandra. Endast med andning som ackompanjemang. Duons kroppar står enkom för uttrycket, då deras ansikten och mimik är i princip avstängda, vilket får mig att längta efter ett livstecken utöver deras sammansvetsade kroppar. Tyvärr bidrar det till att stycket blir humorlöst, trots att kroppens kompositioner ibland bjuder på fantasirika föreställningar. Styrkan i duetten är det primitiva och enkla, men det repetativa och saknaden av process eller utveckling i verket gör att jag blir uttråkad och reprisen dom gör, är totalt överflödig.

Döm då av min förvåning när det visar sig att denna första del är den med ljusår bättre parten av kvällen på MDT. Från den vita, rena studioscenen förflyttas vi till ett scenrum, som av Bortalaget med Jens Östberg i spetsen, har belamrats med bråte, skräp och pappersblad med samma innehåll som de programblad vi tilldelats i foajén. ”Pre-study for Hamlet” delar två kvällar med Schubot & Gradinger, men spelas även i en lång version på fem (!!) timmar den 16 mars. Gud hjälp oss!

Det här är Dum & dummare möter Gökboet. Som ett illa regisserat barnprogram. Men mer känns det som om Hamlet-fasaden bara är en ursäkt för att vuxna män ska kunna ställa sig på scenen med inga egentliga idéer över huvudtaget för att leka med papper och bråte. Ja, jag är hård, men det här är provocerande uselt. Förmildrande omständigheter? Knappt några alls.

Det skulle kunna vara iden som presenteras i programbladet, som faktiskt har en poäng. Frågan Bortalaget ställer sig hur dödar vi den uttjatade pjäsen Hamlet? Kan det vara så att om man gör den ultimata uppsättningen, tar den därmed bort all lust att vilja återuppföra den igen? En fråga som i sig kan projiceras på näst intill vilken pjäs som helst.

Och deras dissekering av Hamlet börjar finurligt med skapandet av den klassiska teaterkostymen med hjälp av programblad, för att sedan marschera och skövla sig fram genom uppbyggda pappersslott av Hamlet. Men sen tar det slut. Det dör. På alla tänkbara sätt. Och jag längtar efter en ny uppsättning av Hamlet. Men det kanske var en dubbeltydig mening i Bortalagets frågeställning? Att vi faktiskt VILL se en ny uppsättning igen.

Och kalla mig mer än gärna danskonservativ, men jag saknar dans. För kvällens andra del har i min värld absolut ingenting med dans att göra. Överhuvudtaget.
Det är med sorg i hjärtat jag lämnar MDT, men jag vägrar bli bitter, utan blickar hellre framåt mot nya dansäventyr. Med dans i.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om MDT, dans, recension, Jens Östberg

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Jens Östberg, MDT, Recension

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Se fler filmer hos Boktrailer.se!

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, Irene Huss, recension, Piratförlaget, böcker, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bokblogg, Deckare, Irene Huss, Piratförlaget, Recension

Recension av 2 x Nyskrivet på Reginateatern

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Pjäs: Sluttande plan
Manus: Alma Kirlic
Regi: Alma Kirlic
Skådespelare: EvaMaria Oria
Reginateatern, Uppsala
Premiär 13 mars 2012

Monica har inlett något slags förhållande med den gifte tvåbarnspappan Carl, som högst motvilligt måste se sig ha förändrat relationen med en kollega. Vad som var skulle varit en engångsföreteelse får förödande konsekvenser och det ska vi inom kort ska vi bli varse.

Ett brustet förhållande är som ett glas som faller till marken. Det finns många små skärvor att trampa på när man försöker kryssa fram i röran. I Sluttande plan rör man sig inte med fjäderlätta små steg som försöker undvika de smärtsamma små bitarna. Med en elefants smidighet rör sig pjäsen mellan alla skärvor som finns att uppbringa, och trampar på dem. Gång efter gång.

Sluttande plan är ett evigt resonerande. En tes möts av en antites och blir en syntes. Som upprepas. Karaktären Monica, i EvaMaria Oria gestaltning, säger något, kommer på sig själv med att det inte kan stämma och tänker efter ett ögonblick. Och upprepar påståendet, men nu med den rätta formuleringen. Sen upprepas det med snart sagt varje replik i pjäsen. Det är en fomelbundenhet som tröttar ut – mig, resten av publiken av suckarna att döma och skådespelaren som tappert brottas med de allt som oftast konstlade formuleringarna som inte tycks kunna bestämma sig om de vill vara lyriska eller talspråkliga.

Sluttande plan har ett stort problem, som överskuggar allt annat i pjäsen. Som text är den inte färdig. Förutom att vara högtravande och försöka komplicera sådant som kan vara enkelt, är den på tok för lång. Den hade mått bra av en eller ett par rejäla bearbetningar, reduktioner och minskad vilja att överraska publiken.

Med risk för att ha sagt det innan – i Sluttande plan upprepas allt. Många gånger.

Pjäs: Klara Andersson (in concert)
Text: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
Regi: Dag Thelander
Skådespelare: Andrea Geurtsen, Dag Thelander och Per Wickström

Lika bra att säga det från början. Dag Thelander är en ytligt bekant till mig. Vi är mycket olika som personer och det är nästan alltid lite komplicerat att samtala med honom. Det vill sig inte riktigt och det blir lätt stelt. Förutom en gång (för övrigt den enda gången) när jag tog ett glas vin i sällskap med Thelander och någon av hans vänner. En av vännerna var mycket lik Johan Staël von Holstein, något jag inte kunde underlåta mig att kommentera. För dig som undrar: Johan Staël von Holstein var runt milleniumskiftet en av förgrundsgestalterna i det svenska IT-undret, som strax därpå blev den svenska börskraschen. Thelanders vänner blev makalöst upprörda, om jag minns rätt hängde smockan i luften. Men hur mycket jag än anstränger mig säger minnesbilden inget om Thelanders reaktion. Var han road av situationen? Låg han utsträckt över Stockholmskrogen Kvarnens nötta träbord, hysteriskt skrattande? Var han upprörd, på gränsen till mordisk i sinnet? Jag minns faktiskt inte. Jag vet helt enkelt inte vad som pågpr i den mannens huvud, lika lite nu som då. Med det sagt: läs det här på egen risk.

Jag vet alltså inte vad som händer i dramatikern och regissören Dag Thelanders huvud. Men något märkligt är det i alla fall. Klara Andersson (in concert) är något så ovanligt som en teaterföreställning fullständigt framförd med sång.

Klara Andersson är vilse i tillvaron, fast i vardagstristessen som snabbt förvandlar minsta handling till oöverstigliga ångestberg. Nu ska det skrivas ett personligt brev, för här ska det ryckas upp och bli ordning på tillvaron.

Föreställningen, som är såväl lättviktig och underhållande, är välspelad – eller välsjungen, då. Även om jag inte förstår varför regissören Thelander har på scenen att göra, i ett par av pjäsens framförandemässigt svagare delar. Den smarta och i all enkelhet komponerade texten och musiken av Thelander respektive Wickström respektive framförs med en smittande spelglädje av Andrea Geurtsen. Ett par välvalda vändningar i texten får mig att i de allra bästa stunderna minnas Kristina Lugns Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Varför, undrar jag stilla när kvällen lider mot sitt slut, ser vi inte det här greppet oftare? För att det är svårt med musiken? För att få skådespelare kan sjunga anständigt och få sångare kan skådespela? Kanske. Eller för att det finns alltför få som inte tänker som alla andra?

Text: Johan Ranstam

Videoklipp från repen av Klara Andersson (in concert), som är ena halvan av 2 x nyskrivet:

Läs även andra bloggares åsikter om Reginateatern, Uppsala, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Reginateatern, Teater, Uppsala

#prataomdet – Berättelser från gråzonen – hoppas den sprids i landets gymnasieskolor

11 mars, 2012 by Rosemari Södergren

#prataomdet – Berättelser från gråzonen
ISBN: 978-91-85535-97-2
Förlag: Kalla kulor förlag

När Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vann Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare för att de stod bakom twittertråden #prataomdet var det en bekräftelse på kraften i sociala medier.
Jag tyckte det var roligt att Sofia Mirjamsdotter som jag haft kontakt med via bloggkommentarer och olika sociala medier fick priset. Hon har i många år varit en förgrundsgestalt som journalist och bloggare.

Ändå kände jag viss tveksamhet – eller snarare hade jag funderingar kring – att pristagarna fick pris för något som de visserligen satte igång, men där väldigt många andra bidragit med innehållet. Journalistpriserna brukar gå till pristagare som själva gjort en stor del av arbetet.

#prataomdet började med att DN-journalisten Johanna Koljonen diskuterade debatten kring sexbortts-anklagelserna mot Julian Assange. På Twitter skrev hon till sin samtalspartner:
Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns.

Strax därpå lade hon ut berättelsen om det hon varit med om. Hon försökte berätta hur hon hade hamnat i en situation där hon inte ens försökte säga nej, fast hon ville. Responsen blev snabb. Fler och fler svarade och många berättelser samlades in. En del finns på plattformen Prata om det.

Nu har boken kommit – och trots att den är i ett behändigt format lagom för att ha med sig i fickan är det en bok med stort innehåll.

När jag hörde att det blivit en gång av projektet var jag först tveksam. Jaha, nu ska det göras pengar på det också, typ. Jag väntade mig inte att det skulle fungera att föra över twitter och bloggformat till bokformat. Men jag bedrog mig.

Det är en stark bok med många berättelser om många olika situationer kring sex, när vi tassar i gråzonen. När någon övertalar någon att ha sex fast den personen egentligen inte vill, övertalar utan att använda våld, alltså. Eller när en kvinna har ett förhållande med en man och vaknar och upptäcker att han har sex med henne. Eller när några börjat att kramas och hångla men sedan känner den ene att det räcker och den andra vill fortsätta, för han eller hon har blivit upptänd och tycker det är elakt av den andra att vara med på noterna och sedan plötsligt avsluta.
Det finns mycket som rör sig i de gråzoner som förmodligen inte är olagligt men ändå något som ingen mår bra av att det sopas under mattan.
Berättelserna kryper under skinnet på en, för de är så ärligt berättade. Varje person har sitt språk.
Det här är en form av dokumentär skrift som är viktigt. Jag hoppas att den sprids på gymnasieskolor – så ungdomar tidigt får börja prata om det. Självklart hoppas jag att många av oss som gått ur gymnasiet för länge sedan också läser boken, men ju tidigare vi lär oss att ta upp det här med sex och alla dess gråzoner och vi tar bort hycklandet och hyschandet och ärligt kan prata om det, desto bättre. Desto lättare kan vi lära oss att hantera de här ofta både känsliga och svåra situationerna – och vi lär känna oss själva bättre och kan därför bättre förmedla vad vi känner och vill

Johanna Koljonens första text satte igång en lavin av twitterinlägg, bloggposter och journalistiska texter. Boken #prataomdet innehåller ett urval av de publicerade texterna.

Mer om boken på förlagets hemsida.

Recension i Svenska Dagbladet

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, böcker, bokblogg, recension, sex, gråzon

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bokblogg, gråzon, Recension, sex

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in