Carnage
Betyg: 4
Regi: Roman Polanski
Sverigepremiär: 17 februari
Vuxna människor. Det finns något oerhört gulligt i hur enträget de försöker intala sig att de står över sandlådepolitik och hårda ord. Hur de skakar händer, levererar breda läppstiftsleenden och tvättar alla arga tankar med mjukmedel. De trycker ilskan ner i halsen tills de sprängs.
Roman Polanskis Carnage är en 80 minuter lång redogörelse, i realtid, för ett försök till civiliserad konfliktlösning mellan två föräldrapar. Kate Winslet och Christofer Waltz spelar paret Cowan, John C. Reilly och Jodie Foster spelar paret Longstreet. De möts i paret Longstreets välmöblerade lägenhet för att på ett moget sätt diskutera det bråk mellan deras elvaåriga söner, som resulterat i att paret Cowans son slagit till paret Longstreets son med en pinne och därigenom skadat hans båda framtänder.
Den obekväma stämningen och känslan av konstlad artighet klibbar som en våt trasa, och det blir snabbt uppenbart att intresset för en diplomatisk lösning inte är lika stort från alla de inbegripna parterna. Winslets karaktär gör flera ansatser till att avsluta mötet, men tvingas hela tiden sjunka tillbaka ner i soffan för ytterligare en portion smulpaj, samtidigt som hennes mans mobiltelefon aldrig verkar vilja sluta ringa. Jodie Fosters karaktär Penelope, som börjar inse att hon är den enda som verkligen bryr sig, blir mer och mer frustrerad över de andras tämligen likgiltiga inställning till det inträffade, och inte heller blir hon uppbackad av sin man! Replikskiftet blir allt mer hätskt ju längre tiden går, och all tillbakahållen irritation och stress får dessutom Winslets karaktär att plötsligt börja kräkas helt okontrollerat över paret Longstreets vardagsrumsbord. Vad som började som ett så nobelt försök att visa pojkarna hur man hanterar osämja på ett myndigt sätt övergår successivt i totalt kaos.
Skådespelarinsatserna är verkligen helt oklanderliga. Man bara måste älska John C. Reilly som en tafatt, hamsterhatande mama’s boy, och Christofer Waltz som kall och cynisk advokat. Kate Winslet är underbart neurotisk och Jodie Foster predikar om moral och att rädda världen. Filmen ger i sin helhet ett mycket genomtänkt intryck och det finns tillräckligt många klockrena detaljer för att den skulle klara av både en andra och tredje tittning.
Carnage är kort och intensiv, den svischar förbi, men det är också en del av charmen. Man hinner skratta, förfasas och skruva på sig, men knappt andas. En humoristisk liten guldklimp, fylld av sylvassa kommentarer och förlösande utspel. Carnage hjälper en att minnas, att bakom lager av prydliga kläder och impulskontroll, står en vevande liten unge och skriker sig högröd i ansiktet.
Text: Josefina Linde
Läs även andra bloggares åsikter om Carnage, Polanski, film, recension