Recension

Genom den trånga porten
Baserad på Karen Armstrongs självbiografi med samma namn
Södra Teatern, Stockholm
Regi: Rickard Günther
Urpremiär 23 mars 2012

Om Gud är kärlek hur kommer det sig då denna Gud vill att munkar och nunnor lämnar samhället och lever i kloster, varför vill denna Gud att en del människor inte ska ha kärleksrelationer till någon, inte ens får knyta djupa vänskapsband med andra munkar och nunnor? Den frågan är en av de pelare som föreställningen ”Genom den trånga porten” kretsar.

Sara Lindh spelar Karen Armstrong – fast hon är ensam på scenen, så det gör föreställningen till en monolog, men en mycket levande och fängslande sådan.

Karen Armstrong blev antagen till ett katolsk kloster när hon var sjutton år, i början av sextiotalet. Hon var först postulat, sedan två år novis och därefter avgav hon klosterlöftena. Sammanlagt sju år levde hon i klostret, som var ett strängt kloster med hårda regler.

Sara Lindh skildrar både med kroppspråk, ord och gester hur den sjuttonåriga Karen mot sina föräldrars vilja väljer att gå i kloster. Hon fångar det så skickligt, vi får inga färdiga svar eller tolkningar, det är mycket undertext, mycket vi måste bestämma själv hur vi tolkar. Är det en ungdomsrevolt hon gör? Är beslutet att gå i kloster en följd av en bön till Gud är hon som liten var arg på sin lillasyster som sedan blev svårt sjuk? Lovade hon Gud då att bli nunna? Eller är hennes längtan att gå i kloster en kallelse av en Gud? Föreställningens styrka är att den inte ger färdiga svar, det är upp till oss som åskådare att själva tolka.

Livet i klostret är ingen dans på rosor, jag får många sekt-vibbar. Klostret kräver total lydnad. De unga kvinnorna ska lära sig att lämna sin jag-fixering och de ska klippa av band till familj och vänner och bara välja kärleken till Gud. Att Karen Armstrong efteråt är skeptisk till detta kommer fram i citatet:
Man kan vara så rädd att älska människor mer än Gud att man blir rent kärlekslös.

Sara Lindh i rollen som Karen Armstrong skildrar inte klosterlivet enbart i mörka färger, hon ger oss inte några snabba enkla svar eller förklaringar. I klostret finns sådant som är bra och sådant som är dåligt. Hon berättar om nunnan Bianca, en kvinna som tycks ha både fötterna på jorden och som ser det positiva i att Karen har ett starkt intellekt och som städer att hon får studera på Oxford.

Allra mest spännande är dock andra halvan av akten efter paus, när Karen blivit vigd till nunna och börjar studera på Oxford efter att ha levat isolerad från omgivningen i två år och hon hamnar i ett samhälle där ungdomar börjar hugga för sig och vill förändra samhället och både en politiska och sexuella revolutionen börjat.

Föreställningen var utlovad att den skulle vara två och en halv timme med paus, men var tre timmar. Det är lite för långt för en monolog, hur fängslande och intressant den än är. Men framför allt hade jag önskat se en lite annorlunda fördelning av innehållet.

Första delen handlar mycket om tiden då Karen var postulat och de chefs-nunnorna ville göra henne ödmjuk genom att få henne att ge upp sitt intellekt. Karen brottas med tankarna om hon måste välja mellan sitt intellekt och Gud och frågan om varför hon fått ett intellekt om det är ett hinder för att nå Gud. Det är existentiella frågeställningar som tas upp i den delen – men i sista delen av föreställningen skildras tiden då Karen blivit vigd till nunna och av sin orden skickas att studera i Oxford. Hon är fortfarande väldigt ung, eftersom hon gick i klostret redan som sjuttonåring. Hon börjar bli medveten om sin kropp och sitt kön.

Om du är intresserad av existentiella frågor och om frågor om Guds existens och religion då får du ut mycket av den här föreställningen. Den förenklar inget utan sätter fingret på flera viktiga frågor där du själv måste hitta ditt eget svar.

Södra Teatern informerar om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Karen Armstrong, teater, kloster, religion, Södra Teatern, recension, teaterrecension