• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

”Pre-study for Hamlet” och ”What they are instead of” – lek med papper och bråte och ingen dans

15 mars, 2012 by Redaktionen

”Pre-study for Hamlet”
Koreografi: Jens Östberg
Medverkande: Ludde Hagberg & Jens Östberg
Musik: Daniel Söderberg

”What they are instead of”
Koreografi och medverkande: Angela Schubot & Jared Gradinger
På MDT i Stockholm

Tänk så snabbt vinden vänder. Från grymt taggad till oförklarligt ledsen inom ramen av ett par timmar.
Vet inte riktigt vad det var jag var bevittnade i första delen av MDTs Double Bill. Var det två apors långsamt plågsamma parningslek? En abstrakt förkroppsligad andningsövning?

Tyskan Angela Schubot och amerikanen Jared Gradinger möttes för tio år sedan och detta är deras tredje samarbete i egen regi. I ”what they are instead of” fortsätter duon utforskandet av det dynamiska, kroppsliga uttrycket. Kan vi med intimitet forma en gemenskap som sträcker sig utanför hudens gränser? Pretentiöst. Ja, givetvis.

Det är ömsom våldsamt manipulerande av kroppar och andning, ömsom varsam guidning, i princip aldrig utan att tappa greppet om varandra. Endast med andning som ackompanjemang. Duons kroppar står enkom för uttrycket, då deras ansikten och mimik är i princip avstängda, vilket får mig att längta efter ett livstecken utöver deras sammansvetsade kroppar. Tyvärr bidrar det till att stycket blir humorlöst, trots att kroppens kompositioner ibland bjuder på fantasirika föreställningar. Styrkan i duetten är det primitiva och enkla, men det repetativa och saknaden av process eller utveckling i verket gör att jag blir uttråkad och reprisen dom gör, är totalt överflödig.

Döm då av min förvåning när det visar sig att denna första del är den med ljusår bättre parten av kvällen på MDT. Från den vita, rena studioscenen förflyttas vi till ett scenrum, som av Bortalaget med Jens Östberg i spetsen, har belamrats med bråte, skräp och pappersblad med samma innehåll som de programblad vi tilldelats i foajén. ”Pre-study for Hamlet” delar två kvällar med Schubot & Gradinger, men spelas även i en lång version på fem (!!) timmar den 16 mars. Gud hjälp oss!

Det här är Dum & dummare möter Gökboet. Som ett illa regisserat barnprogram. Men mer känns det som om Hamlet-fasaden bara är en ursäkt för att vuxna män ska kunna ställa sig på scenen med inga egentliga idéer över huvudtaget för att leka med papper och bråte. Ja, jag är hård, men det här är provocerande uselt. Förmildrande omständigheter? Knappt några alls.

Det skulle kunna vara iden som presenteras i programbladet, som faktiskt har en poäng. Frågan Bortalaget ställer sig hur dödar vi den uttjatade pjäsen Hamlet? Kan det vara så att om man gör den ultimata uppsättningen, tar den därmed bort all lust att vilja återuppföra den igen? En fråga som i sig kan projiceras på näst intill vilken pjäs som helst.

Och deras dissekering av Hamlet börjar finurligt med skapandet av den klassiska teaterkostymen med hjälp av programblad, för att sedan marschera och skövla sig fram genom uppbyggda pappersslott av Hamlet. Men sen tar det slut. Det dör. På alla tänkbara sätt. Och jag längtar efter en ny uppsättning av Hamlet. Men det kanske var en dubbeltydig mening i Bortalagets frågeställning? Att vi faktiskt VILL se en ny uppsättning igen.

Och kalla mig mer än gärna danskonservativ, men jag saknar dans. För kvällens andra del har i min värld absolut ingenting med dans att göra. Överhuvudtaget.
Det är med sorg i hjärtat jag lämnar MDT, men jag vägrar bli bitter, utan blickar hellre framåt mot nya dansäventyr. Med dans i.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om MDT, dans, recension, Jens Östberg

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Jens Östberg, MDT, Recension

Säg att du är hungrig – en dansant undersökning av vår relation till mat (Elverket/Dramaten)

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Säg att du är hungrig
Regi och koreografi: Kajsa Giertz
Texter: Irena Kraus
Scenografi, kostym och ljus: Sven Dahlberg
Musik: AC/DC, Bruce Springsteen, Alberto Iglesias, Allgott & Villgot, Rune Wallbom och ”Weird Al” Yankovic
Elverket/Dramaten, Stockholm
Premiär 9 mars 2012

Våra förhållningssätt till maten undersöks i en föreställning som med humor och dans på Elverket, Dramatens scen för unga.

När jag kom till foajén var dess väggar dekorerade med massor av tavlor med fotografier på mat och barn som äter mat eller smetar ut maten. Strax kom skolbarn från Tensta dit och for runt och kikade och pekade. ”Där är min”. ”Var är din?”
Skolbarnen har varit delaktiga i föreställningen genom att de haft uppdraget att skapa konst kring ämnet mat.

Scenen är placerad i mitten med publiken på båda sidor. När ridån går upp möts vi av fem personer, alla klädda i beigefärgad kostym, vit skjorta och brun slips – och barfota. Alla är klädda så, också kvinnorna.

Var och en berättar om sitt förhållande till att äta. Någon äter helst på natten, någon kan aldrig äta upp allt, någon tuggar och tuggar. De fem karaktärerna tar ganska snart på sig stora masker för ansiktet, som är lite svårt att avgöra om det är vargar eller björnar.

Föreställningen är mer flera löst sammansatta scener än en sammanhållen handling och det är mycket dans, rörelse och musik från klassiskt till rockuvarna i AC/DC och Bruce Springsteen.

Salongen var fylld av tioåringar i publiken och de skrattade gott åt figurerna när de dansade. Det var nästan att jag fick en dejavu-upplevelse från Mats Eks uppsättning av Spöksonaten. Absurd dans verkar vara grejen på teaterscenerna i vår.

Dansscenerna var starka. Skådespelarna med vargmaskerba för ansiktet rör sig rovdjurslikt. En bild av att vi är biologiska varelsen, människan är också ett djur och vi har behov av mat.

Kanske sätter föreställningen igång diskussioner kring mat och ätande bland barnen sedan. Men även om den var konstnärligt snygg och estetiskt tilltalande saknade jag ändå mer djup. Det finns svåra frågor kring mat och ätande som jag inte alls berördes. Fast å andra sidan: ett konstverk som en teaterföreställning har ju inga krav på sig att vara en vetenskaplig sammanställning. Det är härligt att en föreställning som vänder sig till tioåringar bygger så mycket på att säga saker mellan raderna och på så mycket dans.

I rollerna:
Emelie Garmén, Bengt CW Carlsson, Ossi Niskala, Rikard Lekander och Sanna Sundqvist.

Foto: Sören Vilks

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Elverket/Dramaten, dans, tioåringar, barnteater, ungdomsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dans, Elverket/Dramaten, tioåringar, ungdomsteater

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

4 mars, 2012 by Redaktionen

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om Héla Fattoumi, dans, dansens hus, slöja, jämställdhet, objektifiering, förtryck, recension

Relaterat: Kulturnyheterna

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, förtryck, Héla Fattoumi, jämställdhet, objektifiering, Recension, slöja

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

14 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om Dirty Dancing, Chinateatern, teater, recension, dans

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Chinateatern, Dans, Dirty Dancing, Recension, Teater

P2 sänder Benke Rydmans version av Svansjön, 7 februari

4 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Tisdag den 7 februari sänds första gången Fredrik ”Benke” Rydmans nytolkning av Tjajkovskijs balett Svansjön utanför Dansens hus, i programmet Kalejdoskop i P2.

Ett pressmeddelande berättar att i vinter har nära 40.000 besökare sett Bounce-dansaren och koreografens föreställning. Nu får P2:s lyssnare ta del av Rydmans tolkning av Svansjön i sin helhet. Svansjön hörs i Kalejdoskop tisdag 7 februari kl 22.30-00.00 och på också på Internet: sverigesradio.se/p2/kalejdoskop.

Tolkningen av Svansjön innehåller inte bara musik av Tjajkovskij utan också nyskriven musik av Salem Al Fakir, Adiam Dymott, Eye N’I från PH3, Lune, Moneybrother, Skizz från Stockholmssyndromet, Mario Perez Amigo och SIMSOAK.

Recensioner av Svansjön:
Kulturbloggen och Teatermagasinet och Svenska Dagbladet och teatertidningen Nummer och Dagens Nyheter.

Om föreställningen
Svansjön hade premiär på Dansens hus i Stockholm början av december och var helt slutsåld fram till sista föreställning 5 februari. Nu planeras en ny spelperiod i december 2012 och januari 2013 och eventuella gästspel utomlands som i London och Tyskland. I Fredrik ”Benke” Rydmans (Bounce) tolkning av den klassiska sagan Svansjön har handlingen förlagts till nutid och streetdance möter Tjajkovskij. Istället för trolldom och övernaturliga händelser får Rothbart makt över sin omgivning med hjälp av droger. Svanarna är prostituerade och helt beroende av Rothbarts beskydd och heroinet han förser dem med. I kampen mellan det onda och det goda är begäret till droger och kärlek centralt.

Om Kalejdoskop
I P2:s musikmagasin Kalejdoskop hörs gränsöverskridande konst-, pop- och världsmusik, electronica, jazz och blues, ragor och radiokonst, elektroakustik och stråkkvartett, symfonirock och slagverk, schlager och dödsmetall, visa och postrock. Kalejdoskop sänds måndag till onsdag kl 22.30 till midnatt. Måndagarnas Sen Musik innehåller nya oväntade musiköverskridanden från 2000-talet. Tisdagarnas Lång Musik bjuder på ett fåtal långa, vindlande musik- eller ljudkonststycken – eller ett helt album – som annars har svårt att få plats i tablåerna. Onsdagarnas Bred Musik består av långa, lyxiga flödesmixar med musik från alla tidsåldrar.

Foto nedan: Fredrik ”Benke” Rydman. Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om P2, Kalejdoskop, Svansjön, balett, dans, musik

Arkiverad under: Scen Taggad som: Balett, Dans, Kalejdoskop, Musik, P2, Svansjön

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in