Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

by

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Relaterat: Kulturnyheterna

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

by

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

P2 sänder Benke Rydmans version av Svansjön, 7 februari

by

Tisdag den 7 februari sänds första gången Fredrik ”Benke” Rydmans nytolkning av Tjajkovskijs balett Svansjön utanför Dansens hus, i programmet Kalejdoskop i P2.

Ett pressmeddelande berättar att i vinter har nära 40.000 besökare sett Bounce-dansaren och koreografens föreställning. Nu får P2:s lyssnare ta del av Rydmans tolkning av Svansjön i sin helhet. Svansjön hörs i Kalejdoskop tisdag 7 februari kl 22.30-00.00 och på också på Internet: sverigesradio.se/p2/kalejdoskop.

Tolkningen av Svansjön innehåller inte bara musik av Tjajkovskij utan också nyskriven musik av Salem Al Fakir, Adiam Dymott, Eye N’I från PH3, Lune, Moneybrother, Skizz från Stockholmssyndromet, Mario Perez Amigo och SIMSOAK.

Recensioner av Svansjön:
Kulturbloggen och Teatermagasinet och Svenska Dagbladet och teatertidningen Nummer och Dagens Nyheter.

Om föreställningen
Svansjön hade premiär på Dansens hus i Stockholm början av december och var helt slutsåld fram till sista föreställning 5 februari. Nu planeras en ny spelperiod i december 2012 och januari 2013 och eventuella gästspel utomlands som i London och Tyskland. I Fredrik ”Benke” Rydmans (Bounce) tolkning av den klassiska sagan Svansjön har handlingen förlagts till nutid och streetdance möter Tjajkovskij. Istället för trolldom och övernaturliga händelser får Rothbart makt över sin omgivning med hjälp av droger. Svanarna är prostituerade och helt beroende av Rothbarts beskydd och heroinet han förser dem med. I kampen mellan det onda och det goda är begäret till droger och kärlek centralt.

Om Kalejdoskop
I P2:s musikmagasin Kalejdoskop hörs gränsöverskridande konst-, pop- och världsmusik, electronica, jazz och blues, ragor och radiokonst, elektroakustik och stråkkvartett, symfonirock och slagverk, schlager och dödsmetall, visa och postrock. Kalejdoskop sänds måndag till onsdag kl 22.30 till midnatt. Måndagarnas Sen Musik innehåller nya oväntade musiköverskridanden från 2000-talet. Tisdagarnas Lång Musik bjuder på ett fåtal långa, vindlande musik- eller ljudkonststycken – eller ett helt album – som annars har svårt att få plats i tablåerna. Onsdagarnas Bred Musik består av långa, lyxiga flödesmixar med musik från alla tidsåldrar.

Foto nedan: Fredrik ”Benke” Rydman. Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Carin Mannheimer, Martina Montelius och Helena Franzén får Svenska Teaterkritikers pris

by

Carin Mannheimer, Martina Montelius och Helena Franzén får 2011 års priser av Svenska Teaterkritikers förening.

På teaterkritikernas hemsida står motiveringarna:

Svenska Teaterkritikers förenings medlemmar prisar sina scenkonstfavoriter från 2011. Teaterpriset går till Carin Mannheimer med ensemble, Barn- och ungdomsteaterpriset går till Martina Montelius och Danspriset tilldelas Helena Franzén.

Svenska Teaterkritikers förenings Teaterpris 2011 tilldelas Dramatikern och regissören Carin Mannheimer samt ensemblen i ”I sista minuten”

Som folkhemmets särskilda seismograf registrerar Mannheimer med självironi, distans och blick för livets komiska lurpassande det moderna åldrandets problematik. Gemenskapen är undertext och ensemblen på Göteborgs stadsteater, med den dynamiska trion Inger Hayman, Gerd Hegnell och Ann Lundgren i spetsen, bjuder på ett mästerligt spel där skärpa, ömhet och mod smälter samman till en salt, smart och överraskande salongskomedi.

Kulturbloggen recenserade premiären på ”I sista minuten” och skrev:

Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.

Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.

Dramatikern och regissören Martina Montelius får Svenska Teaterkritikers förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2011 med motiveringen:
som i ”Mira går genom rummen” fortsätter sin dramatikerbana med att, som ingen annan, låta humorn borra sig igenom taket till det stora allvaret. Den samtida familjen med särkullsproblematik, regnbågsvariationer och singelskap får en seriös genomlysning ur barnperspektiv. På Unga Dramaten blir det en underhållande lovsång till toleransen och kärleken människor emellan i dramatikerns egen regi.

Svenska Teaterkritikers förenings Danspris 2011 går till dansaren och koreografen Helena Franzén:

Under mer än två decennier har Helena Franzén utforskat och koncentrerat sitt koreografiska uttryck. Envetet och med rörelsen i centrum har hon finputsat och renodlat sitt språk tillsammans med dansarna. Det senaste året har vi kunnat ta del av hennes känsla för tid, rörelse och rum i flera nya verk som visat att hon behärskar såväl stora som mindre scener. Helena Franzén stöper om det välbekanta och leder oss ut på ny och osäker mark. De musikaliska samarbetena med Jukka Rintamäki, Jenny Wilson och Daniel Fagerström känns självklara; musiken är en integrerad beståndsdel i hennes universum.

Svenska Teaterkritikers Förening delar varje år, sedan 1956, ut priser till sina favoriter inom scenkonstens olika discipliner. Teaterpristagaren och Barn- och ungdomsteaterpristagaren är utsedda genom omröstning bland föreningens medlemmar. Danspristagaren har utsetts av en särskild jury bestående av Liv Landell Major, Anna Ångström och Thomas Olsson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Balett med kryckor öppnar vårsäsongen på Dansens Hus

by

På Dramatens lilla scen spelas Strindbergs Spöksonaten där Mats Ek vävt in dans med rullator och kryckor på scen. Nu blir det ännu mer dans med kryckor, på Dansens Hus i Stockholm där vårsäsongens premiärföreställning innehåller balett med kryckor. Ett pressmeddelande berättar:

Samtida tåspetsbalett med kryckor, selar och rep. Efter tre års arbete kan Dansens Hus presentera ett av Kanadas främsta kompanier på Stora scen för första gången. Den 10 februari hålls säsongsöppning med Compagnie Marie Chouinard och det uppmärksammade verket bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS.

När ett av Kanadas största kompanier ger samtida balett i två akter vänder det ut och in på begreppen skönhet och frihet. Redskapen på scenen fjättrar, frigör och skapar dansarnas lekfulla och minutiösa rörelser. Här får de avstå sina normala kroppsfunktioner och finna nya alternativ – spektakulärt förpackat med intryck från modevärlden.

Det kontroversiella och uppmärksammade verket innehåller en nytolkning av Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationerna och skapades för Venedigbiennalen av Marie Chouinard, en väletablerad estet vars ständiga inspirationskälla är hennes fascination för kroppen.

Kanadensiska Marie Chouinard presenterade sitt första verk Crystallization 1978. Efter tolv år som solodansare och koreograf bildade hon sitt eget kompani 1990. Sedan dess har kompaniet uppträtt över 1 000 gånger på de största scenerna runt om i världen och nu kommer det till Dansens Hus för första gången.

Marie Chouinard har prisats flerfaldigt genom åren, senast den 20 januari 2012 då hon belönades med The Chevalier av Kulturrådet i Frankrike. Innan dess har hon bland annat mottagit Prex Denise Pelletier och Arts Achievment Award (2010). 2009 belönades dansarna i Compagnie Marie Chouinard med Gemini Awards för sitt uppträdande i filmen bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS. Som titeln antyder baseras den på dansverket som nu visas på Dansens Hus. Filmen har sänts i bland annat Sveriges Television.

Mer information på Dansens Hus hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,