• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Ida – en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

22 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

ida

Ida
Betyg 4
Regi Pawel Pawliowski
Sverigepremiär 24 oktober

Polens Oscarsbidrag 2014 har nyligen haft premiär i Frankrike, Storbritannien och USA där den genomgående fått ett fantastiskt mottagande och en stor publik. Det är en unik film som lär tilltala alla som är nyfikna på andra kulturer än Hollywoodsagor.

Huvudpersonen i filmen, Anna, är en ung kvinna som växt upp i ett nunnekloster eftersom hennes föräldrar och bror dödades då hon var ett spädbarn. Hon står nu redo att avlägga klosterlöftena och bli nunna. Abbedissan i klostret insisterar på att Anna först ska besöka sin enda levande släkting, sin moster Wanda som är en frigjort intellektuell som arbetar som domare och på fritiden dricker mycket alkohol och träffar olika och många män för att ha sex. Wanda bär på smärtsamma minnen som hon försöker döva med sprit och sex.

Handlingen utspelar sig i det tidiga 1960-talets Polen och är filmad helt i svartvit. Filmen har en vilsam klippning, regissören vågar låta kamerorna ligga stilla och vågar låta oss vila i bilder och vågar låta bilderna tala till oss. Mycket sägs utan att det uttalas i ord. Att filmen är i svartvit ger en känsla av sextiotalet. Det är ett bra val av regissören att låta filmen vara i svartvitt. Den är mycket välregisserad på det sättet. Kläderna och bilarna, husen och miljöerna, allt känns autentiskt. Till och med kulhålen finns kvar i de halvt sönderbombade kvarteren och grå fattigdom har lagt sig över det mesta.

Anna upptäcker tillsammans med sin moster en mörk del av Polens förflutna och de hittar sanningar som människor försökt gömma undan. Anna ställs också inför sitt livs val: hur vill hon leva sitt liv? Jag lovar att det här är ingen film där tittaren vet slutet från början, det är en film som trots sitt mjuka tilltal bjuder på flera överraskningar. Ida är en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

Det är fascinerande att få en inblick i en kultur i ett land som rent geografiskt ligger väldigt nära Sverige men som har en mycket annorlunda bakgrund, starkt påverkad både av rysk kommunism och katolicism. Jag vill se mer sådana här filmer från olika delar av Europa. Skillnaden mellan att växa upp i Polen och i Sverige kan vara mycket stor.

Ett tillfälle att se mer från Polen är den polska filmfestivalen Kinoteka. Ida invigde den sjätte upplagan av polska filmfestivalen Kinoteka Stockholm som visar ett urval av de nyaste och bästa polska filmerna. Festivalen äger rum 16-19 oktober på Biografen Sture.

Kineteka on tour visar polska filmer på andra festivaler och biografer, bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Cinemateket, Stockholms Judiska Filmfestival och Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Kinoteka är en svensk version av en liknande festival med samma namn som har arrangerats i tolv år i London och andra brittiska städer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Pawel Pawliowski, Polen, Scen

Filmrecension: All We Have is Now

21 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

vulkano

All We Have is Now
Betyg 4

Jag är imponerad. När dokumentärer eller biografier görs över band är det ofta många år efter att de blivit stora världsstjärnor – och då är det svårt att veta vad som är sant och vad som är friserat. Som biografin över Marilyn Mansson: hur sant är det om alla droger, hur mycket har överdrivits för mytens skull – och i andra så kallade sanna skildringar av musiker är tillrättalagt efteråt? När guldbaggebelönade skådespelerskan Alexandra Dahlström (från Fucking Åmål) regi-debuterar gör hon det med med en dokumentär om ett tjejpunkband som precis börjat spela ihop som band. Visserligen har de tre tjejerna spelat tillsammans i ett annat band men nu har de startat Vulkano där de ska få spela mer den musik de verkligen själva vill.

Punkbandet Vulkano står redo att ta över världen. När resan börjar möter vi en trio i en källare i Skanstull bestående av tidigare Those Dancing Days-medlemmarna Cecilia Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, och Rebecka Rolfart. Men inför den stora Los Angeles-resan, och spelningen för viktiga kontakter i den amerikanska nöjesbranschen, hoppar Rebecka av.

Det märks att regissören, Alexandra Dahlström, har bra kontakt med de tre musikerna. Hela filmen känns oerhört ärlig och vi kommer nära tjejerna. Att filmen till största delen dessutom är inspelad med en enkel amatörkamera har säkert också betydelse och påverkar resultatet. Ett stort filmteam skulle antagligen dämpat det naturliga.

Att kameran är av enkelt slag gör förstås att bildkvaliteten inte är av yppersta klass. Men det gör inget och har inget med resultatet. Det är en dokumentär och den upplevs mycket ärlig.

Visst är det ibland en mycket fniss och fnitter, kanske mer än det är i verkligheten, för det går inte att skapa så bra musik utan hög proffessionalitet. Men mellan det småflicksfnittriga kommer också en del filosofiska och existentiella funderingar om livet och om att vara artist och konstnär, om hur svårt det är att leva ett vanligt liv när skapandet och det kreativa ligger och bankar och vill komma ut.

En sak är jag övertygad om: en dag kommer minst en av dessa tre duktiga tjejer vara en stor legendarisk artist – och då blir det en guldgruva att ha tillgång till denna äkta dokumentär.

Filmen är en hyllning tycker jag till alla ungdomar, såväl tjejer som killar, som startar band tillsammans och kämpar på. En del fortsätter och slår så småningom igenom, andra tröttnar och skaffar sig fasta jobb. Sånt är livet. ”All We Have is Now” är en hyllning till alla dessa ungdomar som försöker, oavsett hur det blir sedan.

För övrigt tycker jag Vulkano har grymt bra ös och jag kan tänka mig att de är ett jättebra liveband. Jag hoppas bandet överlever och hittar någon istället för Rebecka och jag hoppas få se dem på någon festival sommaren 2015.

Regi: Alexandra Dahlström
Medverkande: Cissi Efraimsson, Lisa Pyk Wirström, Rebecka Rolfart

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alexandra Dahlström, All We Have is Now, Dokumentär, Scen, Vulkano

Här kan du se kortfilmen Likeness – om modeindustrin och dess ideal

21 oktober, 2014 by Redaktionen

likeness

Modeindustrin anklagas ofta för att sprida normativa bilder på – oftast – vita, smala, kvinnor. Kritiken lyder att bilderna enbart visar upp trådsmala barbiedockor som med hjälp utav viss bildredigering blivit ohälsosamt smal – och sedan indoktrinerar (främst) unga kvinnor till att se likadana ut för att kunna känna sig vackra. Det höjs emellanåt röster om hur modeindustrin sprider ätstörningar och komplex. Vilket som oftast brukar svaras med att modellagenturerna främst tillhandahåller vita och smala personer (återigen: framförallt kvinnor) och att det är därför det ser ut som det gör i modemagasin och reklam ute på stan. De beklagar sig över att vara fast i något slags moment 22 där de å ena sidan kan hålla med om att normen finns, men att de inte kan göra så mycket åt saken då de modeller de hyr till olika jobb går via agenturer som bestämmer vilka modeller som är i omlopp – och de sprider i sin tur bara de normativa och populära ”figurerna” som de vet att de kan tjäna pengar på. Risker tycks sällan tas.

I en speciell kortfilm vid namn LiKENESS i regi utav Rodrigo Prieto som inleds i en mörk och kraftigt estetiserad drömfest ifrågasätts just dessa smalhetsnormer inifrån när allting bara visar sig vara huvudpersonens (Elle Fanning) egna sjuka syn på omgivningen efter konstens alla regler. Alla normer får henne att känna sig ful, vilket visas i en poetisk utläggning där hennes hud spricker upp i ansiktet och utan ansträngning slits bort medan paniken ökar, och sen spyr hon i toaletten. Tankarna förs lätt till bulimi och andra ätstörningar. Men förhoppningsvis är detta en, trots sin föga längd, en modefilm som gör lika starkt intryck på de som jobbar inom branschen som många av oss utanför. Så att vi kan få se mer varierande bilder som kan visa upp mode utan att skapa ångest över ens kropp. Idealet måste, bokstavligen, breddas. Så även samtalet om det filmen förmedlar: så dessa sjuka normer kan motarbetas strukturellt, och inte bara på individnivå som idag. Det kommer många fler må bra utav.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik Taggad som: kortfilm, Kulturpolitik, Modeindustrin, Scen

Filmrecension: 100 steg från Bombay till Paris

12 september, 2014 by Rosemari Södergren

100_stegfranbombaytillparis

100 steg från Bombay till Paris
Betyg 4

En indisk familj tvingas från Indien under tragiska omständigheter. Familjen är duktig på att driva restaurang och den nästa äldste sonen, Hassan, är en duktig kock. Familjen söker ett bättre liv i Europa och hamnar i en liten fransk stad i södra Frankrike. Där startar de en indisk restaurang, en stor utmaning just i Frankrike eftersom fransmännen har ett eget kök som de är stolta över. Dessutom finns det en prisbelönad fransk restaurang precis mitt emot, på samma gata. Den restaurangen har dessutom fått den fina utmärkelsen en Michelinstjärna och besöks med jämna mellanrum av högt uppsatta ministrar.

Det blir en kraftig konflikt mellan den förnäma restaurangens ägare, suveränt spelad av Helen Mirren.

Helen Mirren är en skicklig brittisk skådespelerska, kanske allra mest känd för sin roll i Stephen Frears film The Queen (2006) där Mirren spelar huvudrollen som drottning Elizabeth II. Denna rollprestation gav Mirren priset för Bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Venedig, en amerikansk Golden Globe för Bästa skådespelerska i en dramaproduktion samt sist men inte minst en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll vid Oscarsgalan 2007.

Skådespelarna är ett skäl till filmens höga betyg av mig. Helen Mirren imponerar liksom Om Puri i rollen som familjefadern, Amit Shah som Hassans äldre bror Mansur och sist men inte minst Manish Dayal som Hassen. Manish Dayal måste fått sitt definitiva genombrott internationellt nu och vi kommer att få se hans uttrycksfulla ansikte i många filmer framöver, det är jag säker på. Manish Dayal är född i USA 1983 och har tidigare varit med i bland annat Trollkarlens lärling (2010) and Walkaway (2010).

”100 steg från Bombay till Paris” bygger på Richard C. Morais roman E”n fransk curry – 100 steg från Bombay till Paris” som nu förstås finns tillgänglig i bokhandeln.

100_steg_fr-n_Bombay_till_Paris3Bilderna och miljöerna är ytterligare två skäl till mitt höga betyg för filmen. Matbilderna får de att vattnas i munnen men ändå håller regissören Lasse Hallström det på rätt sida av gränsen så det inte blir rena rama matporren.

Det är en varm sympatisk film, en typisk feel-good-film och det är skönt med en film utan våld som den dominerande faktorn. Även om det är en vacker berättelse väjer den inte för samhällsproblem: så klart möter den indiske familjen fransk rasism. Visst är det en hel del i filmen som är förutsägbart och jag blir inte överraskad särskilt mycket av handlingen, däremot sitter jag och småskrattar av och till för dialogerna och karaktärernas roliga kommentarer. Filmens värde och styrka ligger inte i det dramatiska och oväntade utan i att det är en fin skildring av människor som vågar gå nya vägar och vågar gå in i konflikter och våga lösa konflikter. En film om det fina i människor och om vad som kan förena oss.

Det är inte en film som kommer att få en lång rad Oscarsnomineringar – men det är en varm och stark film om solidaritet mellan människor. Och en reklamfilm med bra indisk mat, det är det. Jag bara måste äta indiskt på en bra indisk restaurang i helgen.

100 steg från Bombay till Paris
Regi: Lasse Hallström
Medv: Helen Mirren, Om Puri, Manish Daya

100_steg_fr-n_Bombay_till_Paris

100_steg_fr-n_Bombay_till_Paris2

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 100 steg från Bombay till Paris, Filmrecension, Frankrike, Indien, indisk, Lasse Hallström, Scen

Jimi: All is by My Side – fokuserar på tiden innan Jimi Hendrix blev superkändis

10 augusti, 2014 by Redaktionen

jimi

Titel: Jimi: All is by My Side
Betyg 3

I filmen om Jimi Hendrix och hans liv innan han slog igenom stort är det två kvinnor som lyser starkast och inte André Benjamin aka André 300 som man kanske skulle tro.

Filmen ”Jimi. All is by My Side” fokuserar på tiden innan Jimi Hendrix blev den superkändis som han är. Filmen lyfter bland annat Linda Keith (spelas av Imogen Poots), Keith Richards flickvän som lånar ut sin pojkväns gitarr till den då okände Jimi James. Det är inte helt vanligt att kvinnor får så mycket plats i en film om en man. Den andra är Jimis flickvän Kathy Etchingham (som spelas av Hayley Atwell). Jimi själv framställs som en rätt sorglös kille som testar lite droger och lirar lite gitarr, ganska omedveten om sin talang.

Filmen har fått kritik för att det inte är särskilt många svarta karaktärer och att den på grund av det skulle vara rasistisk och de svarta karaktärerna är få och inte särskilt utmärkande.

”Jimi. All is by My Side” är däremot full av små symboler och har ett vackert annorlunda berättarspråk. Ibland hör man inte riktigt vad karaktärerna, ibland är det helt tyst. Ibland fortsätter en ljudkuliss medan bilden visar något. Jag gillar särskilt scenen där Jimi stryker fingret över sin livslinje i handflatan.

Slutscenen när Jimi and the Expericence kör Beatles hit Sgt Pepper ger mig gåshud.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: All by my side, Filmrecension, Jimi Hendrix, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in