Modeindustrin anklagas ofta för att sprida normativa bilder på – oftast – vita, smala, kvinnor. Kritiken lyder att bilderna enbart visar upp trådsmala barbiedockor som med hjälp utav viss bildredigering blivit ohälsosamt smal – och sedan indoktrinerar (främst) unga kvinnor till att se likadana ut för att kunna känna sig vackra. Det höjs emellanåt röster om hur modeindustrin sprider ätstörningar och komplex. Vilket som oftast brukar svaras med att modellagenturerna främst tillhandahåller vita och smala personer (återigen: framförallt kvinnor) och att det är därför det ser ut som det gör i modemagasin och reklam ute på stan. De beklagar sig över att vara fast i något slags moment 22 där de å ena sidan kan hålla med om att normen finns, men att de inte kan göra så mycket åt saken då de modeller de hyr till olika jobb går via agenturer som bestämmer vilka modeller som är i omlopp – och de sprider i sin tur bara de normativa och populära ”figurerna” som de vet att de kan tjäna pengar på. Risker tycks sällan tas.
I en speciell kortfilm vid namn LiKENESS i regi utav Rodrigo Prieto som inleds i en mörk och kraftigt estetiserad drömfest ifrågasätts just dessa smalhetsnormer inifrån när allting bara visar sig vara huvudpersonens (Elle Fanning) egna sjuka syn på omgivningen efter konstens alla regler. Alla normer får henne att känna sig ful, vilket visas i en poetisk utläggning där hennes hud spricker upp i ansiktet och utan ansträngning slits bort medan paniken ökar, och sen spyr hon i toaletten. Tankarna förs lätt till bulimi och andra ätstörningar. Men förhoppningsvis är detta en, trots sin föga längd, en modefilm som gör lika starkt intryck på de som jobbar inom branschen som många av oss utanför. Så att vi kan få se mer varierande bilder som kan visa upp mode utan att skapa ångest över ens kropp. Idealet måste, bokstavligen, breddas. Så även samtalet om det filmen förmedlar: så dessa sjuka normer kan motarbetas strukturellt, och inte bara på individnivå som idag. Det kommer många fler må bra utav.