Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

by

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Foto: Sören Vilks
Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

by

Foto: Hannah Bergström

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

​

Teaterkritik: Like Lovers Do (Medusas memoarer) – segt, segt, segt

by

Foto: Sören Vilks

Lika Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor skildras i en monolog framför av fem skådespelare i en timme och fyrtio minuter. Det blir väldigt segt när inget framförs sceniskt utan det bygger helt på berättande monolog. Om och om igen. Men det måste sägas: föreställningen framförs av enastående skådespelare och på en scen som sprakar av fantasi och skaparkraft av scenograf, ljussättare och ansvarig för mask och kostym. Ingen skugga må falla på ensemble eller produktionsteam. De gjorde det bästa av det som kunde göras av ett manus som är alldeles för ytligt för att egentligen skildra patriarkatet.

Föreställningen bygger till stod del på en grekiska myten om Medusa. Medusa våldtogs av guden Poseidon. Och det är Medusa som straffas för att hon blir våldtagen. I denna sceniska monolog får vi höra skildringar av sexuella övergrepp över kvinnor och vi får också många skildringar av hur kvinnor och flickor medverkar i att bli offer, att de ser sin roll som att vara offer och tillgänglig.

I reklamen för denna föreställning står det: En skoningslös uppgörelse med patriarkatet där ingen är utan skuld. Jag tycker de missar detta mål.Föreställningen handlar nästan enbart om sexuella övergrepp. Jag håller dock med om att föreställningen också slår mot kvinnor och flickor. Vi får till och med följa fem unga flickor som fantiserar om sin framtid med mannen i deras drömmar. Så visst ger föreställningen kvinnorna och flickorna del i ansvaret för att patriarkatet kan härska.

Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.

Det känns konstigt att tackla världens problem kring patriarkatet med en tävling i hur många gånger det går att säga ordet ”knulla” på scen. Det är tjatigt och det visar på en underskattning publiken. Låt en skådespelare säga ordet två gånger och det är etablerat och vi kan förstå. Säg ordet femtio gånger och det blir segt och tjatigt. En undersökning lät en skådespelare i en roll använda svordomar på scen tre gånger i pjäsens början och sedan inte en svordom mer. En publikundersökning visade att publiken ändå hade uppfattat det som att den karaktären svor hela tiden i alla han/hon sade.

För mig är det viktigt att film och teater säger mig något, talar om något som engagerar. Sexuella övergrepp är fruktansvärda. Men att bara berätta om övergrepp efter övergrepp i en timme och fyrtio minuter och samtidigt peka på kvinnornas skuld genom att de upprätthåller illusionen om kvinnors roll och männens roll. Jag saknar dramatisering av ett skeende. Nu blir det som ett plakat istället.

Visst kan det vara intressant när scenkonst söker andra former än den traditionella. Visst kan experimentell scenkonst vara storartad. Men jag har svårt att uppskatta när det blir helt utan dramatik, inga dialoger egentligen, inget skeende som spelas upp eller gestaltas utan det är endast monolog, monolog, monolog och åter mer monolog. Det här är första gången på många, många år som jag tyckte tiden som publik i en teaterföreställning var bortslösad tid. Jag skruvade på mig och ville helst slippa vara där.

Men det måste sägas än en gång: De fem skådespelarna är enastående duktiga. Ingen skugga må falla över dem. De gjorde vad de kunde av detta manus. Föreställningen var också marknadsförd med ordet ”queer”, vilket jag tycker är rätt överdrivet. Två av de fem skådespelarna definierar sig nog som ”han” och i föreställningen bar de kjol, det vill säga kläder som av fördomsfulla personer skulle kunna kallas flickaktiga kläder. Men vadå? Det är inte särskilt ovanligt på scener i Sverige idag att män har kvinnoroller. Så jag har lite svårt att se att det skulle vara särskilt queer på en scen idag.

Vi är dock alla olika och det finns de som uppskattar denna pjäs: Like Lovers Do hade urpremiär 2021 på Münchner Kammerspiele, blev uttagen till Berliner Festspieles Theatertreffen 2022 och nominerades 2022 till det österrikiska teaterpriset Nestroy.

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

by

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Teaterkritik: Svindel – offrets revansch i starkt drama om socialt arv

by

Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024

Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.

Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.

Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.

Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?

Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.

Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.

Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.

I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.

Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.

Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.

Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.

Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.

”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.