Vipeholm. Tiden före framtiden
Av Lucas Svensson.
Regi Carl Johan Karlson.
Senografi och kostym Johanna Mårtensson.
Komposition och ljud Kent Olofsson.
Medverkande Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson med flera.
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 2 september 2023
En starkt berörande föreställning om verkliga händelser i Sverige från 1940-talet, en berättelse om maktlöshet och om bristen på empati hos de mäktiga. Jag blir så ledsen över hur människor blivit behandlade. Vipeholmsanstalten var en anstalt dit människor som fick diagnosen ”obildbara sinnesslöa” skickades. Föreställningen utspelas under åren 1940-1950 och är en mörk, grym skildring men också med humor. Pjäsen är en fri fantasi men starkt inspirerad av vittnesmål och dokumentära skildringar.
Handlingen börjar 1940 där vi får följa tioåriga Erik som skickas från sin familj utanför Luleå och blir intagen på den så kallade sinnesslöanstalten utanför Lund. Erik kommer aldrig tillbaka. I pjäsen får vi följa intagna, anhöriga och läkare inne på anstalten. Vi får uppleva och känna med den ensamhet och förtvivlan som gör att Erik vandrar naken genom korridoren med en kungakrona på huvudet, vi får känna med vårdaren Olle som bara står ur med sitt jobb för att han super, nyanställda Anna som inte vågar förändra och självaste övervakaren över allt, sjukhuschefen Hugo Fröderberg.
Elva skådespelare växlar i rollerna, de byter bara plagg för att växla från patient till personal. Gråa plagg är patienter, svagt ljusblå och blänkande är vårdare. Det här fungerar enastående bra. Duktiga skådespelare som är trovärdiga i varje roll. En fantastiskt skicklig ensemble.
Det är ett tragiskt förflutet i Sverige som ändå inte var så länge sedan. Föreställningen berättar med skärpa och lockar fram medkänsla. Anstalten är idag nedlagd men fenomenet att dela in människor i maktlösa och mäktiga och att människor kan vara rättslösa mot större auktoriteter som myndigheter har inte suddats bort från vare sig vår värld eller Sverige. Fast vi ofta är blinda för det som är nära oss. Samma förtryck av människor finns än idag, fast förklädd på annat sätt. Tänk bara på hur maktlösa vi är mot de globala företagen som Google och Facebook. Utvecklingen av teknik är inte direkt öppen för människor som ser dåligt, hör sämre eller har darriga fingrar.
Vipeholmsanstalten är kanske mest bekant för de fruktansvärda kariesexperiment de utförde då patienter matades med sötsaker för att läkare skulle forska på hur hål i tänder utvecklades. Filmen Sockerexperimentet som hade premiär i januari 2023 berättar om detta experiment. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sockerexperimentet.
Om Vipeholmsanstalten
Vipeholm var en så kallad sinnesslöanstalt utanför Lund och det enda stället i Sverige som 1935-1962 tog emot dem som då kallades ”svårskötta”, ”obildbara” och ”sinnesslöa”. Här låstes tusentals människor in och gömdes undan från övriga samhället. Det utfördes flera försök och experiment på de intagna som noggrant protokollfördes. Bland annat det så kallade kariesexperimentet då de intagna utsattes för olika dieter och tvångsmatades med en särskilt framtagen kola för att undersöka hur det påverkade tänderna och den allmänna hälsan.
Om regissören
Regissören Carl Johan Karlson gjorde succé med Arv på Dramaten 2023 och utsågs samma år till konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Han är utbildad vid Stockholms dramatiska högskola (2013) och har även gjort uppsättningar på Riksteatern, Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater.
Om dramatikern
Dramatikern Lucas Svensson har skrivit över 50 pjäser som översatts till flera språk och spelats i Tyskland, USA, Danmark, Ryssland och Serbien. Sympati för Djävulen (2005) och Maria Callas – Obesvarat liv (2010) som sattes upp på Stockholms stadsteater skrev han direkt för Rikard Wolff. 2003-2010 var han husdramatiker på Dramaten. Nu är han aktuell med dramatiseringen av Irakisk Kristus på Teater Galeasen och med Vegetarianen på Dramaten.
Scenografin är sparsmakad och ger utrymme för skådespelarna. Klokt val av regissören, scenograf och övriga i produktionsledningen. På så sätt kan vi själv inom oss se miljöerna. Ljussättningen är också en stark del i helheten. Ljuset användes på ett förstärkte vissa scener genom olika färger och styrka. Inslagen av dans lyfter också föreställningen genom att ingjuta liv, passion, rörelse och föra berättelsen framåt. Ibland kan kroppens rörelser förmedla mer än tusen ord.
Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.
En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.
– Jag var besatt av Röde Orm som ung och har läst boken otaliga gånger. En oemotståndlig mix av äventyr, humor, brutalitet och kärlek. Men hur iscensätter man en gammal bok om vikingatiden i dagens Sverige? Jo, man låter ett gäng bibliotekarier tolka historien vilket jag tror blir en spännande och rolig krock.
Ett manus fyllt av komedi som bärs upp av en fantastisk ensemble med Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz. Varenda en av dessa åtta är så bra. Det är ensemblen som bär föreställningen, de är de som ger liv åt den och gör att jag som publik dras in och klappar med i sånger, skrattar och bara ger mig hän och har roligt. Angelika Prick är Röde Orm men liksom de övriga växlar hon mellan olika roller och en del karaktärer gestaltas av flera skådespelare. Det blir ändå varken rörigt eller obegripligt. Att låta roller växla mellan flera skådespelare har blivit ett vanligt grepp på svenska teaterscener under senare år och jag har hört av en del teaterbesökare att de tycker att det kan försvåra upplevelsen, det kan göra det svårt att hänga med i handlingen. Men i Röde Orm på Stadsteatern i Stockholm tror jag alla ändå hänger med för det är tydligt vilken karaktär skådespelarna gestaltar i del olika scenerna.