Recension

The Affair – säsong 3: njä

11 februari, 2017 by Rosemari Södergren

TV-serie: The Affair, säsong 3
Betyg 2
Visas på HBO Nordic

The Affair var en bra serie i två säsonger. Handlingen skildrar två personer, Noah och Alison som är gifta på var sitt håll, råkar träffas och blir kära i varandra. Berättelsen skidras ur fyra olika människors synvinklar och serien fungerar mycket bra. Ibland ser vi samma händelse ur helt olika sätt att tolka vad som hände, till och med kläderna som personerna har på sig kan skilja.

I de två huvudrollerna ser vi Golden Globe-nominerade Dominic West (från The Wire) och Ruth Wilson (från Luther). I andra roller ser vi bland annat Emmy-nominerade Maura Tierney (från ER) och Screen Actors Guild Award-nominerade Joshua Jackson (från Dawson’s Creek). Wilson spelar Alison, en ung kvinna som arbetar som servitris på en diner i Hampton och som kämpar för att pussla ihop sitt liv igen efter tragedin då hennes femårige son dog i en drunkningsolycka. Hennes make Cole (Jackson) ligger i för att få allt att gå runt med sin fru och med den ekonomiskt hårt ansatta gård hans släkt har ägt i flera generationer. Alison inleder ganska desperat en kärleksaffär med Noah, en lärare med författardrömmar från New York.

The Affair skildrar på ett trovärdigt och engagerande sätt vad som händer i människor, känslomässigt och psykologiskt, när två människor har en utomäktenskaplig kärleksaffär. Vad händer med alla berörda omkring och hur är det att vara den som sviker några. Den första säsongen var i särklass bäst, den andra hade också hög kvalitet. Den andra säsongen blev mer och mer av en kriminalgåta samtidigt. De två första säsongerna bildar en helhet. När det nu kommit en tredje säsong är det tydligt att den inte var planerad från början, den har tappat så mycket av grundkänslan och som tittare ser jag tydligt att den är skapad mest för att rida på framgångsvågen för de första två säsongerna.

Skådespelarna är mycket skickliga. Dominic West är så trovärdig i rollen som den äckliga, fåniga, oansvariga och ego-fixerade Noah att jag har har svårt för att se honom i någon annan roll utan att se den där vidriga Noah framför mig. I den tredje säsongen ändrar karaktärerna sig och är inte alls lika trovärdiga längre. Det är som om säsongen är gjord för att knyta ihop säcken och vi ska få se hur det gick för allihop. Dramaturgin känns påklistrad och engagerar inte alls längre. Att jag inte gav säsong 3 bottenbetyget 1 beror på att jag ändå orkade ta mig igenom alla tio avsnitten i (vad jag verkligen hoppas är) sista säsongen av The Affair.

Spelman på taket i Uppsala – en stor föreställning på många sätt

13 november, 2016 by Rosemari Södergren

Spelman på taket
Av Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Översättning: Gösta Bernhard*
Regi: Ronny Danielsson
Musikansvarig: Joakim Hallin
Koreografi: Per Magnus Andersson
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Per Åleskog
*Now I have everything är översatt av Jan mark. Do you love me och Tevjes rebuttal är översatta av Ulricha Johnson.
Premiär på Uppsala stadsteater 12 november 2016

Premiären på Spelman på taket på Uppsala stadsteaters stora scen fick stående ovationer och mycket bifall och applåder under föreställningens gång. Jag tror Uppsala stadsteater och regissören Ronny Danielsson har bäddat för en publiksuccé. Berättelsen i Spelman på taket utspelar sig i en påhittad rysk by 1905 men det som sker och hur människorna agerar kan vi känna igen, idag lika väl som under hela mänsklighetens historia.

Handlingen utspelar sig i den påhittade ryska byn Anatevka år 1905. Tevje är en fattig judisk mjölkutkörare och han har fem döttrar. I byn lever den judiska gruppen för sig, de umgås inte med den övriga ryska befolkningen och Tevje och de andra judiska byinvånarna lever med sina traditioner. Det är traditionerna som ger dem trygghet, menar Tevje. Att leva är att balansera som en spelman på ett tak, säger han – och det är traditionerna som gör att de inte faller ned. Det knakar dock, det är sprickor i fasaden. Samhället står under förvandling.

Föreställningen är storslagen, på flera sätt. Med totalt 33 personer på scenen: skådespelare, musikalartister, kör, musiker och statister blir Spelman på taket den största musikalsatsningen i Uppsala stadsteaters historia. Att allt fungerar så bra gör det det en stor upplevelser: Musiken med klezmerdrag, dans och sång och duktiga skådespelare. Det kräver duktiga skådespelare som kan både sjunga och agera på scen.

Lars Väringer i huvudrollen som Tevje fungerar perfekt. Flera av sångerna framförs med mycket dans och stor kör men den allra mest berömda av sångerna, ”Om jag hade pengar”, framför Väringer ensam och det blir starkt, jag riktigt känner den lille mannen frustration över att vara fattig och maktlös. Sångens text säger så mycket om hur världen var 1905 och hur den är ännu mer idag. Den som är rik har makt och alla lyssnar på vad den rike har att säga. Den fattige är maktlös.

Handlingen kretsar kring Tevje och hans familj. Han har fem döttrar och de tre äldsta är tonåringar och börjar närma sig den ålder då de borde gifta sig. Men den som är fattig kan inte betala hemgift åt döttrarna och får nöja sig med de anbud som kommer. Eller? Hans döttrar har en egen uppfattning om äktenskapet. De vill inte bli bortgifta till någon som äktenskapsmäklerskan och föräldrar väljer, de vill gifta sig av kärlek. Tevjes familjepatriarkat börjar därmed krackelera, och han ställs inför ett val mellan kärlek och tradition.

Familjens och den judiska gruppens problem har en bakgrund av yttre oroligheter – förföljelser mot judar och politiska motsättningar i det förrevolutionära Ryssland. Genom tidningar får de höra om judar som tvingats lämna sina byar.

Handlingen utspelar sig 1905 men är lika aktuell idag. Människor står inför känslan av upplösning av traditioner och förändringar också i dag, många människor är på flykt och många kan också känna igen sig i Tevjes existentiella funderingar och samtal med gud eller Gud. Om Gud är så mäktig, varför kan han inte göra hästen frisk och kry så Tevje slipper dra mjölkvagnen själv? Frågan är komisk, men ändå central i frågan om vad gud är eller inte är.

Föreställningen regisseras av Ronny Danielsson, som i pressmeddelandet kallas musikalguru. Det är väl en välförtjänt titel då han tidigare stått för succéerna La Cage aux Folles, Cabaret och Sound of music på Uppsala stadsteater.

I pressmeddelandet står:
Med Spelman på taket gör han det han gör bäst – aktualiserar brännande frågor i kombination med fantastisk musik, en stor portion värme och underfundig humor.

Det var många som håller med om detta, med tanke på de stående ovationerna på premiären.

Jag hörde förresten flera som snackade i pausen och som berömde skådespelerskorna/sångerskorna som hade rollerna som Tevjes döttrar.

Foto: Micke Sandström

Stockholm Music and Arts: Ane Brun

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.

Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.

Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.

Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.

Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Loney Dear

30 juli, 2016 by Redaktionen

Loney Dear på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen fredag 29 juli 2016

Nils-Emil Svanängen, eller mer känd under artistnamnet Loney Dear, drog igång direkt på Trädgårdsscenen och fick med sig publiken till festivalens första riktigt fartfyllda spelning.
Det var mäktigt och det var starkt ös.
Loney Dear skulle helt klart kunnat fyllt upp stora scenen.

Eftersom vi inte såg konserten i sin helhet gör vi ingen vanlig recension med betygsättning.

Om Loney Dear från festivalens hemsida:
När Nils-Emil Svanängen blir Loney dear uppstår något som är i rörelse. Inåt, uppåt. Från den första bordunen är vi på väg någonstans. Under det lösa kollektivet Loney dears mer fysiska resor har de tagit sin egenartade musik från källaren i Jönköping via amerikanska Sub Pop och nu, med kommande album tillbaka till europeiska omgivningar. Det låter som om the late John Nash på synt stödkompade Joni Mitchell.

Loney dear’s albumutgivning är en säregen enmansexpedition in i musiken. Emil skapade första akten av sin karriär i musik genom att omsorgsfullt spela ett kollage av instrument, viljan att från debuten att innefatta allt, en symmetrisk myrstack. Varenda spricka i den ljudtekniskt begränsade musiken fylldes ut.

Snart råder enkelheten. Ett fåtal ingredienser, så enkelt den förmår.

Det är enkelt melodiskt i komplex kompositioner.

En vidöppet känslig röst, detaljer och prång man kan repetera i tusental, utan att komma till botten med Loney dears universum.

Loney, dear är pseudonymen för den svenske artisten och kompositören Emil Svanängen, född 26 mars 1979.[1]

Sina fyra första studioalbum släppte han på egen hand. Under 2007 återutgav Sub Pop hans album Loney, Noir och 2009 släpptes hans första nyproducerade album på ett stort skivbolag, Dear John. Under 2009 turnerade Svanängen med Andrew Bird.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Les Amazones d’Afrique – saknar slagkraftiga låtar

29 juli, 2016 by Mats Hallberg

Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.

Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.

Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.

Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.

Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.

En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.

Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.

Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.

En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.

Foto: BeA Nilsson

Recension

Footer

Om oss