Loney Dear på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen fredag 29 juli 2016
Nils-Emil Svanängen, eller mer känd under artistnamnet Loney Dear, drog igång direkt på Trädgårdsscenen och fick med sig publiken till festivalens första riktigt fartfyllda spelning.
Det var mäktigt och det var starkt ös.
Loney Dear skulle helt klart kunnat fyllt upp stora scenen.
Eftersom vi inte såg konserten i sin helhet gör vi ingen vanlig recension med betygsättning.
Om Loney Dear från festivalens hemsida:
När Nils-Emil Svanängen blir Loney dear uppstår något som är i rörelse. Inåt, uppåt. Från den första bordunen är vi på väg någonstans. Under det lösa kollektivet Loney dears mer fysiska resor har de tagit sin egenartade musik från källaren i Jönköping via amerikanska Sub Pop och nu, med kommande album tillbaka till europeiska omgivningar. Det låter som om the late John Nash på synt stödkompade Joni Mitchell.
Loney dear’s albumutgivning är en säregen enmansexpedition in i musiken. Emil skapade första akten av sin karriär i musik genom att omsorgsfullt spela ett kollage av instrument, viljan att från debuten att innefatta allt, en symmetrisk myrstack. Varenda spricka i den ljudtekniskt begränsade musiken fylldes ut.
Snart råder enkelheten. Ett fåtal ingredienser, så enkelt den förmår.
Det är enkelt melodiskt i komplex kompositioner.
En vidöppet känslig röst, detaljer och prång man kan repetera i tusental, utan att komma till botten med Loney dears universum.
Loney, dear är pseudonymen för den svenske artisten och kompositören Emil Svanängen, född 26 mars 1979.[1]
Sina fyra första studioalbum släppte han på egen hand. Under 2007 återutgav Sub Pop hans album Loney, Noir och 2009 släpptes hans första nyproducerade album på ett stort skivbolag, Dear John. Under 2009 turnerade Svanängen med Andrew Bird.
Foto: BeA Nilsson
