The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery
En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.
Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.
Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.
Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.
The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.
Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.
Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.