Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Opera: Coraline på Folkoperan – underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer

by

Coraline
Musik Mark-Anthony Turnage
Libretto Rory Mullarkey (efter Neil Gaimans roman Coraline)
Översättning Carin Bartosch Edström
Musikalisk ledare Anna-Maria Helsing
Dirigent Anna-Maria Helsing, Marit Strindlund
Regi Aletta Collins
Biträdande regi med ansvar för Sverigeuppsättningen N Deborah Cohen
Scenografi Giles Cadle
Ljus Matt Haskins
Kostym Gabrielle Dalton
Mask och peruk Therésia Frisk
Magikonsulter Richard Wiseman, David Britland
Dramaturg Magnus Lindman
Koreograf foajénumjer Jan Alexandersson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2020

Ta en av nutidens största kompositörer av opera (Mark-amthony Turnage) och en av nutida mest intressanta manusförfattare (Neil Gaiman) och ge dem i uppdrag att skapa en opera med barnfamiljer som målgrupp och du får succén Coraline. Denna opera är en samproduktion av Folkoperan, Royal Opera House i London och Opéra de Lille, Theater Freiburg och Victorian Opera. Coraline är en äventyrsopera för hela familjen baserad på Neil Gaimans kultbok. Libretto Rory Mullarkey och med nyskriven musik av Mark-Anthony Turnage.

Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.

Huvudpersonen är den elva-åriga flickan Coraline som har flyttat in ett nytt tillsammans med sina snälla men självupptagna föräldrar. Föräldrarna har fullt upp med sina projekt och sina karriärer. Pappa håller på att utveckla en maskin som kan bli en viktig lösning för vårt tids stora fråga: miljön och klimatet. Hans maskin ska nämligen kunna förvandla sopor till stoft. Men som de flesta barn får uppleva får också också Coraline uppleva att alla dagar inte är soliga och underbara. När varken mamma eller pappa har tid för henne och ute öser regnet ner och hon får inte gå ut i ovädret och lunchen dessutom består av kålrots-soppa bestämmer hon sig för att undersöka vad som finns bakom den dörr som underliga röster varnat henne för.

Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.

Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.

Föreställningens handling bygger på Neil Gaimans bok om den modiga flickan Coraline, som  är en fantasyklassiker som även gjorts som animerad långfilm. Det var underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer – och jag tror att barnen också tyckte om den.

MEDVERKANDE
CORALINE Robyn Allegra Parton
MAMMAN/ DEN ANDRA MAMMAN Jacqueline Miura
PAPPAN/ DEN ANDRA PAPPAN Fredrik Zetterström
MR BOBO Ulrik Qvale
MISS SPINK Hillevi Martinpelto
MISS FORCIBLE Ingrid Tobiasson
SPÖKBARN 1 Lovisa Sandenskog
SPÖKBARN 2 Ulrik Qvale
SPÖKBARN 3 Helgi Reynisson
ORKESTER
KammarensembleN

Recension av tv-serie: Ragnarök – hoppas på en andra säsong

by

Ragnarök
Betyg 4
Premiär på Netflix 31 januari 2020

Norrmännen är ofta bra på att skapa tv-serier i kategorin coming-of-age, om unga människor som söker sin plats i livet i dagens samhälle. I Ragnarök hamnar vi i ett norskt samhälle där miljöförstörelsen och klimathotet med smältande glaciärer, varma vintrar och våldsamma regn är illavarslande men alla larm trycks ned av ortens mäktigaste företagarfamilj. Som underliggande tema bubblar också de fornnordiska myterna om asagudarna Tor och Oden. Eller främst guden Tor och de jättar han enligt den fornnordiska Eddan kämpade mot. Passande till detta heter samhället just Edda.

Serien är en blandning av realism och fantasy och vi får möta nutida versioner eller tolkningar av asar, jättar och völvor. Den som läst Snorres Edda kommer att känna igen paralleller från mytologin.

I centrum för handlingen står de två tonåringarna och bröderna Magne och Laurits som flyttar till Edda tillsammans med sin mamma. Mamman har sina rötter i Edda och bodde där med sönernas pappa, som dött.

Skådespelarna är duktiga och jag tycker seriens skapare fått till en spännande nutidstolkning av de fornnordiska myterna. Det är djup i karaktärerna också, inget är enbart svart eller vitt, utom kanske en av karaktärerna. Personerna är trovärdiga och det går nog inte att se serien utan att leva sig in i livet i bygden. Men låt oss inte gå händelserna i förväg och plantera någon spoiler.

Den som läst Snorres Edda vet också att även om Ragnarök sågs som världens undergång var den samtidigt en början på något nytt. Jag tänker att denna första säsong säkert följs upp av en andra säsong.

Filmrecension: Waves – kryper under huden

by

Waves
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Längd: 2 tim 15 min
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
Regi: Trey Edward Shults. I rollerna: Taylor Russell, Kelvin Harrison Jr., Alexa Demie, Bill Wise, David Garelik m fl

En film som berör och som handlar om hur vi möter svåra tragedier i livet. Hur går vi vidare? Hur lever vi med de känslor av skuld som alltid finns med? Människor har en förmåga att känna skuld också när man inte kunde förhindrat en fruktansvärd händelse. Hur kan en familj som drabbats av en svår tragedi hitta till något sätt att fungera på?

Filmen kretsar kring en svart medelklassfamilj i södra Florida och framför allt sonen uppfostras med det amerikanska idealet/filosofin att det viktigaste av allt är att vinna, att alltid träna stenhårt och planera och sikta på att vinna. Att endast vinnaren räknas. En livsfarlig filosofi som på många håll genomsyrar det amerikanska samhället och som skapar många tragedier. Alla kan inte vinna. För varje segrare finns en lång rad förlorare och då det inte är själva kampen och viljan som räknas utan bara segern blir det ett livsideal som för med sig att många människors liv förstörs.

Pappan i familjen kräver stenhård disciplin av tonårssonen Tyler. Till och med när Tyler vinner sina matcher på brottnings-arenan har pappan gnäll och klagomål för att han vill att sonen ska vinna matcherna ännu snabbare och vara ännu mer överlägsen.

I beskrivningen av filmen från filmbolaget står:
Från den hyllade regissören Trey Edward Shults kommer Waves, en hjärtskärande berättelse om människors förmåga till medkänsla och om att växa som människa även i de mörkaste tider.
Filmen följer en afrikansk-amerikansk förortsfamiljs episka, känslomässiga resa – ledd av en välmenande men dominerande pappa – där de upplever kärlek, förlåtelse och att komma varandra närmare efter en förlust.

Nja, jag tycker inte det träffar helt rätt. Beskrivningen haltar. Filmen är mycket bättre och starkare än vad den beskrivningen säger och handlar om mer än så.  En av filmens många styrkor är att den ibland säger mycket och gör det tydligt men också säger en hel del mellan raderna. För mig är de bästa filmerna de som låter mig tänka och känna själv.

Vid ett tillfälle säger pappan att han har så höga krav på sonen för att som färgad i det amerikanska samhället räcker det inte att vara medelmåttig. För att en svart man ska kunna lyckas krävs det att han är vinnaren.

Intressant är skillnaderna mellan sonens och dotterns uppfostran, hur dottern inte alls har dessa skyhöga förväntningar och krav på sig och därför kan utvecklas till en bättre människa och hitta sig själv medan sonen går bort sig och inte kan hantera motgångar.

Ett stort plus får filmen för ljud och musik. Musiken är en stor del av handlingen och det är inte många filmer där musiken på  liknande sätt genomsyrar filmens berättande.

Ett stort plus också för skådespelarna bland annat duktiga Lucas Hedges som Oscarnominerades för sin roll som Patrick Chandler i Manchester by the Sea.

Waves är en film som kryper under huden och jag har svårt att tänka mig att någon kan se den utan att tänka på livet och våra relationer. En stark film och mycket skickligt filmskapande bakom på många nivåer.

Filmrecension: 1917 – en lysande skildring av krigets vanvett

by

1917
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Sam Mendes (Skyfall, Spectre)
I rollerna George McKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch

En lysande skildring av krigets vanvett och om hur människor kan överleva i denna dårskap. Det är en skickligt genomförd anti-krigs-film där huvudpersonernas uppdrag är att förhindra en attack – till skillnad så många krigsfilmer som skildrar så kallade hjältar som lyckas döda fiender. I denna film handlar det om ett uppdrag att förhindra en storslakt av soldater.

Filmens handling utspelar sig i fronten i Europa 1917, ett år innan kriget som slut. Första världskriget började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918.

I centrum för handlingen står två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) som får ett uppdrag som verkar omöjligt. Under hård tidspress ska de ta sig igenom fiendelinjen för att hindra en brittiks överste

Mitt i de hektiska striderna under första världskriget får två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) – ett till synes omöjligt uppdrag. Under hård tidspress måste de korsa fiendens territorium och leverera ett meddelande som kommer att stoppa ett tyskt dödligt bakhåll på hundratals brittiska soldater – där Blakes bror är en av dem.

Vägen till översten som ska hindras att anfalla går genom skyttegravar, nedbrända gårdar, försåtliga minor – och vi får se hur alla dessa soldater är människor som försöker överleva en vanvettig situation. Från de lägsta fotsoldaterna till de högsta befälen är de män som försöker hitta sätt att stå ut.

Filmen är spännande – men dess största kvalitet handlar om skildringen av människorna och av hur smutsigt kriget är. Det är så enastående bra berättar med foto, ljus, ljussättning och klippning och ljud och musik att det känns som om jag själv är där och försöker ta mig förbi de tyska fällorna.

Skådespelarna är skickliga och flera av de stora stjärnorna finns i biroller, som Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch. Allra mest imponerad är jag av de två huvudkaraktärerna som spelas av George McKay och Dean-Charles Chapman som tidigare kanske är mest bekant för rollen som Martyn Lannister i Game of Thrones. George McKay som är född 1992 har redan hunnit vara med i en lång rad filmer och gjorde bland annat rollen som Bodevan i Captain Fantastic. George McKay och Dean-Charles Chapman bär filmen med sina utstrålningar av vanliga unga män som försöker överleva, de är varken speciellt krigiska eller fega, de försöker bara överleva och det är enkelt att känna med dem.

1917 har fått tio Oscarsnomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Filmen har också belönats med Golden Globe för Bästa Film (drama) och regissören Sam Mendes fick också en Golden Globe för bästa regi. Sam Mendes har skrivit manus tillsammans med Krysty Wilson-Cairns.

Sam Mendes har en imponerande bredd i sin cv över sitt filmskapande där han regisserat bland andra Spectre, Skyfall, Revolutionary Road, Road to Perdition och American Beauty.

Det skulle förvåna mig mycket om 1917 inte kniper flera av de tyngre Oscarspriserna.

Filmrecension: Catwalk – en stark och ärlig dokumentär om en väg från dröm till erövring

by

Foto: Charlie Bennet

Catwalk
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 31 januari 2020

Strålkastarljuset tänds. Scenen är tom på sånär en ensam flicka i vit tvångströja. Hennes blick är nedstämd, nedtryckt, nerslagen. Hon kramar sig själv, men inte på det sättet man vill att någon ska hålla om sig själv på. Hennes steg framåt är tunga. Bär på vikten av vad mänskligheten har gjort mot sådana som henne. Som har ansetts annorlunda. Avvikande. Fel. I takt med att musiken ökar blir hennes rörelser livligare. Framför publikens ögon bryter hon sig loss och avslutar numret med segergesten; En knuten näve, rakt upp i luften – revansch!

Allting börjar i Sverige, i Gislaved, där Emma Örtlund har en dröm. Hon vill bli fotomodell och få gå på en riktig catwalk. Hon säger att hon har utstrålningen som krävs och att hon kan bidra med något större till modeindustrin. Så hon skriver ett brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson. Det är starten på en resa som tar Emma Örtlund, Alexander Rådlund, Ida Johansson, Kitty Jonsson och Nicklas Hillberg från Sverige hela vägen till New York fashion week.

Vi får följa deras repetitioner, utveckling och höra bakgrundshistorien till deras liv. De har alla någon form av funktionsnedsättning och även om dokumentären är ljus och härlig och ligger oerhört nära till skratt så finns gråten där också. De vittnar alla om mobbning, trakasserier, fördomar, hårda ord, förutfattade meningar och det känns svårt att tänka att dessa fantastiska människor som bara vill lysa och skina har fått utstå så mycket hat.

Det är något som Pär vill ta fasta på. Att deras visning ska berätta något, inte bara innehålla vackra kreationer. Så visningen tar avstamp ur Sverige 1920. Där Vipeholmsexperimenten står för dörren. Då de med funktionsnedsättning blev satta på anstalt och föräldrarna blev uppmanade att glömma bort sina barn. För att de var annorlunda, för att de inte passade in. Han visar bilder från förr och det väcker starka minnen, ”jag känner igen de där blickarna” säger Kitty med tårar rinnandes ner för sina kinder. Hon vet också hur det känns när livslusten slocknat. Det blir tydligt vilken resa de har gjort när hon lite senare säger ”Jag är här och vill ge ger glädje. Ta emot den nu!” och strålar mot kameran, en uppmaning som är omöjlig att inte fullfölja.

Hela dokumentären är en vacker mosaikblandning av att återvinna frihet, ta tillbaka makten, övervinna rädsla, och också, som Laleh sjunger i soundtracket som spelas på högsta volym bakom – Att bara få vara sig själv.

De korsar till slut atlanten (Lalehs ”Goliat” i bakgrunden – Vi ska ta över, vi ska ta över världen) och Kitty får sin efterlängtade klänning som är full med fjärilar, en symbol för frihet. Alexanders läxa att balansera en bok på huvudet har gett resultat och han har en så stolt hållning där han går att ingenting kan tynga ner honom. Nicklas glittrande klänning är maffigare än himlavalvet. Idas ballerinaklänning med hennes tillhörande rörelsespel sprakar. Och så Emma, vars dröm och brev som startade allt det här, skrider ner för Catwalken som hon inte hade gjort annat, som hon inte skulle göra något annat. Från 1920-talets tvångströja, med nerslagen blick och kuvad person som helt saknar livsgnistan till att explodera ut i ett glittrande, sprakande sammelsurium av känslor, klänningar, värdighet och revansch. Det är helt otroligt!

”Imorgon är den här staden vår” säger Emma till Pär när de står och blickar ut över Manhattans skyline, kvällen innan visningen. ”Imorgon är den här staden vår”. Imorgon är den här världen er.