Catwalk
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 31 januari 2020
Strålkastarljuset tänds. Scenen är tom på sånär en ensam flicka i vit tvångströja. Hennes blick är nedstämd, nedtryckt, nerslagen. Hon kramar sig själv, men inte på det sättet man vill att någon ska hålla om sig själv på. Hennes steg framåt är tunga. Bär på vikten av vad mänskligheten har gjort mot sådana som henne. Som har ansetts annorlunda. Avvikande. Fel. I takt med att musiken ökar blir hennes rörelser livligare. Framför publikens ögon bryter hon sig loss och avslutar numret med segergesten; En knuten näve, rakt upp i luften – revansch!
Allting börjar i Sverige, i Gislaved, där Emma Örtlund har en dröm. Hon vill bli fotomodell och få gå på en riktig catwalk. Hon säger att hon har utstrålningen som krävs och att hon kan bidra med något större till modeindustrin. Så hon skriver ett brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson. Det är starten på en resa som tar Emma Örtlund, Alexander Rådlund, Ida Johansson, Kitty Jonsson och Nicklas Hillberg från Sverige hela vägen till New York fashion week.
Vi får följa deras repetitioner, utveckling och höra bakgrundshistorien till deras liv. De har alla någon form av funktionsnedsättning och även om dokumentären är ljus och härlig och ligger oerhört nära till skratt så finns gråten där också. De vittnar alla om mobbning, trakasserier, fördomar, hårda ord, förutfattade meningar och det känns svårt att tänka att dessa fantastiska människor som bara vill lysa och skina har fått utstå så mycket hat.
Det är något som Pär vill ta fasta på. Att deras visning ska berätta något, inte bara innehålla vackra kreationer. Så visningen tar avstamp ur Sverige 1920. Där Vipeholmsexperimenten står för dörren. Då de med funktionsnedsättning blev satta på anstalt och föräldrarna blev uppmanade att glömma bort sina barn. För att de var annorlunda, för att de inte passade in. Han visar bilder från förr och det väcker starka minnen, “jag känner igen de där blickarna” säger Kitty med tårar rinnandes ner för sina kinder. Hon vet också hur det känns när livslusten slocknat. Det blir tydligt vilken resa de har gjort när hon lite senare säger “Jag är här och vill ge ger glädje. Ta emot den nu!” och strålar mot kameran, en uppmaning som är omöjlig att inte fullfölja.
Hela dokumentären är en vacker mosaikblandning av att återvinna frihet, ta tillbaka makten, övervinna rädsla, och också, som Laleh sjunger i soundtracket som spelas på högsta volym bakom – Att bara få vara sig själv.
De korsar till slut atlanten (Lalehs “Goliat” i bakgrunden – Vi ska ta över, vi ska ta över världen) och Kitty får sin efterlängtade klänning som är full med fjärilar, en symbol för frihet. Alexanders läxa att balansera en bok på huvudet har gett resultat och han har en så stolt hållning där han går att ingenting kan tynga ner honom. Nicklas glittrande klänning är maffigare än himlavalvet. Idas ballerinaklänning med hennes tillhörande rörelsespel sprakar. Och så Emma, vars dröm och brev som startade allt det här, skrider ner för Catwalken som hon inte hade gjort annat, som hon inte skulle göra något annat. Från 1920-talets tvångströja, med nerslagen blick och kuvad person som helt saknar livsgnistan till att explodera ut i ett glittrande, sprakande sammelsurium av känslor, klänningar, värdighet och revansch. Det är helt otroligt!
“Imorgon är den här staden vår” säger Emma till Pär när de står och blickar ut över Manhattans skyline, kvällen innan visningen. “Imorgon är den här staden vår”. Imorgon är den här världen er.