Politik

SL straffar och diskriminerar funktionshindrade

7 mars, 2015 by Rosemari Södergren

rulltrappa
Något skumt pågår i Stockholm. För funktionshindrade är det inte längre möjligt att åka kommunalt i Stockholm. Inte om hen är på väg med tunnelbana till Östermalmstorg eller T-centralen i alla fall. Sedan några veckor tillbaka har SL, Stockholms Lokaltrafik, nämligen stängt av alla rulltrappor och ofta är dessutom de få hissarna också avstängda eller ur funktion.

Om folket och/eller politiker vill att biltrafiken ska minska i städer som Stockholm måste kommunala färdmedel fungera. Människor måste kunna ta sig till olika platser smidigt. Det är redan uselt på den fronten i Stockholm. Att åka kommunalt betyder ofta att vara osäker på om bussen eller pendeltåget kommer att komma och/eller avgå i tid. Själv åker jag ofta pendeltåg och måste ständigt ta minst ett tåg tidigare än vad jag egentligen behöver för att vara på säkra sidan att komma i tid. Det är i allra högsta grad osäkert.

Att åka kommunalt betyder ofta att sitta och frysa i kall väntsal eller stå och huttra utomhus vid busshållplatser. Kvällstid går pendeltågen bara en gång i halvtimmen.

Att åka kommunalt betyder också att inte vara säker på att få sitta ned. Att åka kommunalt är slitsamt och för de funktionshindrade ofta mycket krångligt.

Det är inte alls konstigt att så många väljer att ta bilen istället med tanke på hur dåligt de kommunala färdmedlen fungerar.

Men nu har SL tagit till storsläggan för att skämma bort oss ännu mer från de kommunal färdmedlen. Sedan att par veckor tillbaka är en mängd rulltrappor vid tunnelbanestationerna avstängda.

Det sägs från SL:s håll att det är för säkerheten. Hmm, jag undrar det. Hur säkert är det att istället tvingas gå uppför långa stillastående rulltrappor? För långa är många av rulltrapporna. För den funktionshindrade är det därmed omöjligt att åka med tunnelbana, i alla fall om den som åker ska på tunnelbanan eller av på några av de stationer som är mest drabbade av avstängda rulltrappor.

Det står vakter från SL vid alla avstängda rulltrappor. Alltså: hur tänker SL:s ledning här? Om de ändå placerar ut en massa vakter kunde väl rulltrapporna få vara igång, vakterna skulle ju kunna ingripa snabbt om något händer.

Utifrån sett ser SL-ledningens beteende ut som ett barns trots: ”ni har klagat på att några rulltrappor är farliga, nu får ni banne mig vara utan rulltrappor”. Är detta SL:ledningens reaktion på de incidenter som skett. Det måste väl finnas andra sätt att ta itu med att några rulltrappor kan vara farliga än att stänga av dem helt? Hur säkert är det för människor med hjärtfel nu att åka tunnelbana?

SL straffar och diskriminerar funktionshindrade. Hur länge ska detta få pågå?

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 7

Tankar kring House of Cards, säsong 3: Francis tappar kompassen

6 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Netflixserien House of Cards har släppt tre säsonger och framför allt första säsongen hyllades runt om i världen av tv-kritiker. Vad är det som fascinerar så med serien?

I de två första säsongen var det fascinerande att se hur Francis Underwood kan manipulera människor, han är en mästare på det. En del mutar han eller smörar med fina poster eller annat medan andra skäller han ut, hotar och skrämmer. Allt beroende på vad som fungerar bäst för att få en person dit Francis Underwood vill.

Francis Underwood är politiker inom Demokraterna i USA och serien börjar med att han blir lurad på en ministerpost av den man som precis valts till president. Francis svär inom sig att hämnas.

Francis, eller Frank som han också kallas, har ett barnfritt äktenskap med Claire och de håller tajt ihop i ett gemensamt begär efter makt. De drivs också av girighet men framför allt av maktbegär – och de är båda i total avsaknad av samvete.

Andra säsongen slutade ju med att Frank och Claire lyckades uppnå sina drömmars mål: Frank blev president genom ett särdeles fult intrigerande.

I tredje säsongen står det inför att kämpa för att få stanna i Vita huset en period till. I inledningen får då Frank chockbeskedet från översta eliten inom Demokraterna att de inte vill ha honom som presidentkandidat i kommande val av president. Han blev ju trots allt varken vice president eller president genom något val utan av andra omständigheter, menar de.

I de två första säsongerna hade Frank en anställd, Doug Stamper, som var hans högra hand och som kunde utföra de riktigt, riktigt fula sakerna, som mord och annat, även om Frank någon gång också kunde utföra våld. Doug Stamper är en osedvanligt äcklig typ, ett riktigt vidrigt kryp till människa. I slutet av andra säsongen blir han överfaller och kanske dödad. Det visar sig trist nog att han överlevde. Men nu vill Frank inte ha Doug i närheten – i hemlighet får Doug ändå utföra lite smutsigt arbete.

Nu är det svårt att skriva riktigt allt jag tänker efter att jag nu har sett hela säsong 3. Jag vill ju inte göra en spoiler för den som inte sett serien än.

Tredje säsongen skiljer sig från de två tidigare. Nu har ju Frank och Claire nått sitt mål. Nu ska de försvara sin position. Det verkar vara betydligt svårare att hålla ihop en relation när den inte knyts samman av en gemensam kamp.

Claire, som spelas av Robin Wright, är en av seriens äckligaste karaktärer, tycker jag. Hon är maktgalen, fåfäng och falsk mot allt och alla. Hon ler men vi vet att det är på ytan, bakom leendet finns huggtänder. Hennes fåfänga och totalt felaktiga uppfattning om sin egen kompetens ställer till en hel del för Frank under säsong 3. Men det som förmodligen stökar till det allra mest för Frank är att han verkar tappa sin kompass. Han verkar förlora förmåga att anpassa sin taktik beroende på vem han ska försöka besegra. Vissa människor går inte att hota och skrämma, då förlorar man dem.

Det är en viktig lärdom som många chefer och andra personer i ledande befattningar borde ta lärdom av. Det går inte att skrika för att få sin personal att blomstra och göra ett bra jobb.

Läs gärna också Peter Johanssons jämförelse mellan Netflix-serien House of Cards och originalserien.

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 6

Filmrecension: Selma – kanske decenniets viktigaste film

25 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Selma
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2015

Selma kan vara årets och kanske också decenniets viktigaste film. Inte för sin filmteknik, som visserligen är bra och med oerhört duktiga skådespelare, men för sitt innehåll. Filmen handlar om Martin Luther King Jr:s kamp om rösträtt för afroamerikaner – en farlig och skrämmande kampanj som kulminerade i den episka marschen från Selma till Montgomery, Alabama. Marschen vände den amerikanska opinionen och övertalade president Johnson att år 1965 införa The Voting Rights Act. 2015 är det 50 år sedan detta avgörande ögonblick utspelade sig i medborgarrättsrörelsen.

Enligt lag hade de svarta rösträtt men i många delstater, som i Alabama, motarbetades och skrämdes de svarta som ville registrera sig för rösträtt. Martin Luther King Jr och medborgarrättsrörelsen och flera andra organisationer kämpade för att det inte skulle vara möjligt att hindra någon från att registrera sig och att rösta.

Att skapa film av verkliga händelser är en svår uppgift, utmaningen ligger både i att vara godtagbart trogen sanningen och i att skapa filmdrama. Under åren har nog de flesta av oss hunnit se ett otal filmer som bygger på verkliga händelser och där filmen aldrig lyft dramatiskt. Det gör dock Selma. Den är stark och det var nog inte bara jag som vid flera tillfällen berördes känslomässigt så kraftigt att det var nära till tårarna.

Filmen startar under år 1964 och slutar med den stora marschen i Alamaba för svartas rösträtt och allas lika värde. För oss som var unga under dessa år är det mycket som rivs upp inom när vi ser filmen, i alla fall är det så för mig. Joan Baez, Nina Simone och Peter, Paul and Mary var några av de artister som ställde upp på den marschen och i de svartvita filmsekvenserna från den verkliga marschen som i filmens slutscener visas omväxlande med filmmarschen ser vi andra kända ansikten. Det är starkt. Det var en tid som färgades så mycket av kamp och hopp om förändring och tron på att det är möjligt att skapa en bättre och mer jämlik värld.

Det är helt obegripligt att förstå de vita amerikaner i Alabama som kunde stå och applådera när polismännen brutalt slog ned de svarta som demonstrerade för rösträtt. Vad mycket ont människor kan göra andra människor?

Genom envis kamp kunde de många förändra världen och skapa mer rättvisa. Förhoppningsvis kan filmen få oss att känna att det går att förändra orättvisor. Det finns mycket, mycket kvar i världen som kan förändras för att göra livet drägligare för människor.

När en film lyckas förmedla känslan av att det är möjligt att kämpa, då har en film gett hopp och det är stort.
Hur konstnärlig filmen då är, det hinner vi som dras in i filmen inte riktigt fundera över.

En lång rad duktiga skådespelare hjälper till för att ge dramat kvalitet. David Oyelowo är mycket bra som Martin Luther King. Tom Wilkinson är perfekt i rollen som president Lyndon B. Johnson och Tim Roth gör en vidrig men skrämmande trovärdig George Wallace.

Vid Oscarsgalan 2015 nominerades Selma i kategorierna Bästa film och Bästa sång. Vid Golden Globe-galan 2015 vann den pris för låten ”Glory” som framfördes av Common och John Legend.[2] Även vid Oscarsgalan 2015 belönades låten med priset i kategorin Bästa sång.

Stödet till kulturtidsskrifterna kan räddas kvar, M backar

18 december, 2014 by Redaktionen

16.000 personer har skrivit under protestlistan mot förslaget från den borgerliga alliansen och Sverigedemokraterna om att skära ner produktionsstödet till kulturtidskrifterna med drygt 75 procent. Protesterna mot förslaget har kommit från många håll, på onsdagen den 17 december var det en stor manifestation utanför riksdagen. Idag, 18 december, debatterades frågan i riksdagen och något förvånande hade Moderaterna tänkt om och backar nu.

SVD rapporterar:
Alliansen gör en helomvändning och yrkar på återremiss av förslaget om nedskärningar av stödet till kulturtidskrifterna.

Förslaget om att skära ned i stödet till kulturtidsskrifter kommer dels från Sverigedemokraterna som dels bara vill ge stöd till tidningar som tar upp vad de definierar som traditionell bevarande kultur – men förslaget kommer också från den borgerliga alliansen som vill att all kultur i princip ska bära sina egna kostnader. Den borgerliga alliansen är emot all form av stöd och/eller bidrag.

Risken med en sådan borgerlig ideologi är förstås uppenbar att det bara blir den lättsammaste kulturen som överlever. Public service är ju ett exempel på att kultur inte bara kan bestå av den som ekonomiskt lönar sig. Public service har ju uppdraget att förmedla nyheter och samhällsinformation på flera språk, till exempel.

Ett annat exempel på bidrag/stöd är ju Kungliga Operan och nationalscenen Dramaten. De får stora stöd – och det ifrågasätts ju inte av borgerligheten.

Ett annat

Fotografiska inför fritt inträde fram till nyvalet

17 december, 2014 by Redaktionen

Fotomuseeet Fotografiska i Stockholm inför fri entré fram till nyvalet i slutet av mars, som en manifestation för ökad integration

I ett pressmeddelande skriver Fotografiska:
Över 50 miljoner människor är på flykt från krig och katastrofer i världen. Behovet av hjälp är enormt samtidigt som främlingsfientligheten ökar i Sverige. Fram till nyvalet inför Fotografiska fritt inträde för att sätta fokus på Sverige som ett land där humanismen står i fokus. Fritt inträde gäller alla som medverkar till att nya och etablerade svenskar möts genom Kompis Sverige.

Konstens roll i samhället är bland annat att skapa förståelse, för oss själva och för andra. Konsten och kulturen ger oss en möjlighet att se saker ur olika perspektiv vilket främjar toleransen i en tid då samhället allt mer präglas av ett vi mot dom.

Sverige har en tradition av att vara ett land som står för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige har varit en stark röst i världen för utsattas rättigheter, medlat i konflikter och fungerat som en säker och trygg plats för människor på flykt. Men Sverige förändras.

»Det blåser starka främlingsfientliga vindar övervårt land. 22 mars bestämmer vi vilket Sverige vi
vill leva i. Här och nu spelar konsten en mycket viktig roll. Vi vill få människor att mötas och vår förhoppning är att fler kulturinstitutioner ska ta efter«, berättar Fotografiskas VD Anna Berggren.

Fotografiskas initiativ sker i samarbete med Röda korsets verksamhet Kompis Sverige som matchar ihop och skapar möten mellan etablerade och nya svenskar. Kompisrelationerna ger ett ömsesidigt utbyte som vidgar perspektiv, minskar språkbarriärer och bryter fördomar. Genom att skapa vänskapsrelationer på individnivå ges nödvändiga förutsättningar för ett väl fungerande och mångkulturellt samhälle. Ett Sverige där gränserna mellan etablerade och nya svenskar suddas ut.

»Vi har en dröm om att förändra Sverige genom att skapa möten mellan människor«, säger Pegah Afsharian, initiativtagare till Kompis Sverige.

»Fotografiska är en plats som lockar många gäster som vanligtvis inte brukar känna sig välkomna i ’kultursverige’. Vår förhoppning är att vi med konstens hjälp tillsammans ska kunna få många fler etablerade och oetablerade svenskar att mötas«, säger Natassia Fry, initiativtagare till Kompis Sverige.

Fotografiska erbjuder alla Kompis Sveriges deltagare fri entré för att hjälpa etablerade och nya svenskar att mötas. Fotografiska har öppet 9–23 veckans alla dagar för att så många som möjligt ska kunna komma.

Politik

Footer

Om oss