Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Sju nya lovande poeter presenterade sig på poesikväll med antologin Hallon och Bensin

by

Sju nya lovande poeter presenterade sig på onsdagskvällen på Södra teatern när Brombergs förlag bjudit in till releasefest för den nyutgivna diktantologin Hallon och Bensin.
De sju poeterna är de sju utvalda som medverkar i antologin som är det första verket i serien Blå blixt där Brombergs Förslag ska presentera nya poesi.
800 svarade på den första efterlysningen, berättade Casia Bromberg, en av de två redaktörerna för boken.
De sökte efter människor som skriver poesi genom att sätta upp affischer på caféerr, de sökte på Internet och de kontaktade skrivarskolor och bibliotek och de frågade lärare på skrivarkurser.

Frågan de ställde när de sökte diktare var: Vad kan poesi vara?

Redaktörerna Casia Bromberg och Sanne Näsling har gjort en bra urval. De sju utvalda, Karin Brygger, Lina Hagelbäck, Sofia Pulls, Mimi Åkesson, Andreas Svanberg, Hanna Riisager och Tove Mörkberg, är sinsemellan väldigt olika. Alla håller hög kvalitet. Fattas bara när de valts ut ur en sådant stort urval

Tre fastnade jag extra för: Lina Hagelbäck, Karin Brygger och Andreas Svanberg.
Lina Hagelbäck skriver ett slags poetisk prosa eller prosadikt, hur det nu ska kategoriseras. Välskrivet med ordsammansättningar som liksom får mig att se saker på ett nytt sätt. Hennes bidrag i antologin heter Violencia. Dagens Nyheters kritikchef Åsa Beckman samtalade på scen en stund med varje poet innan han/hon läste upp några exempel ur sitt bidrag. Lina Hagelbäck berättade då att Violencia egentligen är en skiss ur ett större projekt.
Det låter oerhört lovande. Ska vi gissa på en nominering till Augustpriset kanske om några år? Omöjligt är det inte.

Andreas Svanbergs bidrag heter Filmvisning och han beskriver arbetet inom läkemedelsindustrin som en film. Fascinerande och det slog mig att LO-förbunden borde göra en nationell efterlysning av dikter från arbetslivet idag.

Karin Brygger skriver dikter som också rent grafiskt också säger något, de är liksom utspridda över boksidorna.
”Sprängd realism” beskrev Åsa Beckman det som och frågade om hon var inspirerad av Sonja Åkesson.
Karin Brygger berättade att hon läst väldigt mycket av Sonja Åkesson och hon skriver på en avhandling om Sonja Åkesson.

De två redaktörerna berättade att de valde att ge dessa sju utvalda mer utrymme istället för att ha ett fyrtiotal som bara får medverka med väldigt lite. Nu får de sju chansen att presentera mer av sitt diktande.

Nästa chans att komma med i nästa bok i serien startar i maj och pågår till september. Då kommer nästa efterlysning av material till Blå blixt-serien, så vässa din penna.

Antologin fick mycket bra kritik i DN.
Och här är Svenska Dagbladets recension.

Titel: Hallon och bensin – Blå Blixt
Poeter: Karin Brygger, Lina Hagelbäck, Sofia Pulls, Mimi Åkesson, Andreas Svanberg, Hanna Riisager, Tove Mörkberg
Redaktörer: Casia Bromberg och Sanne Näsling
ISBN: 9789173373678
Förlag: Brombergs

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Katrin Zytomierska petade Zlatan

by

Katrin Zytomierskas debutbok ”Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt” börjar säljas i butiker den 12 januari. Intresset för boken är tydligen stort. Den har förbeställts i så stort antal att den redan nu ligger etta på Adlibris topplista.

Katrin Zytomierska orsakade nyligen stor uppmärksamhet när hon väldigt elakt skrev om sin barnflicka i sin blgg. Dagens Media:
Katrin Zytomierska efterlyste sin försvunna barnflicka, död eller levande, på sin Finest-blogg. Då valde Finest att agera och plocka bort inlägget.

Jag tycker hon visade så extremt dåligt omdöme att jag inte skulle kunna tänka mig att stödja henne genom att köpa någon bok av henne. Jag skulle inte vilja offra ett öre för att hon ska få mer inkomster. Men tydligen är det så att allt som skrivs om en person är reklam. Hur annars förklara att så många vill läsa hennes bok?

Här är pressmeddelandet om boken som petade Zlatan från förstaplatsen:

Den 12 januari kommer Katrin Zytomierskas debutbok Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt.

Men redan nu ligger den etta på Adlibris topplista.
Dags att bli smal! är Katrin Zytomierskas personliga berättelse om hur hon gick ner 35 kilo med hjälp av LCHF.
Men det är även en praktisk bok om bantning med enkla, goda recept och smarta veckoscheman. Dessutom bjuder Katrin på många goda skratt och mängder med tips och peppning.
Katrin, 160 centimeter lång, vägde plötsligt 89 kilo efter att ha fött sin son. Under graviditeten hade hon ”svullat” i sig allt möjligt och trodde någonstans att allt detta bara skulle ”rinna av” henne, som hon hört att det gjort för så många andra kvinnor. Fast på Katrin stannade kilona kvar och det var då hon hittade lösningen i form av sin egen variant av LCHF.
Boken är välkommen läsning för alla dem som genom åren tjatat på Katrin att skriva om just det här. Med en mångårig tio­i­topp­blogg och flera hundratusen trogna läsare per vecka är det många som har väntat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

by

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

by

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Vinn boken ”Jag kommer sen … ” och läs intervju med författaren Eva Wiklund

by

Boken ”Jag kommer sen …” av Eva Wiklund släpptes i september.

Tre av Kulturbloggens läsare kan vinna boken. Hur du gör för att kunna vinna boken läser du längre ned på denna sida, under intervjun med författaren Eva Wiklund.

Vad fick dig att göra boken?
– Jag träffade Anne-Britt Söderberg som förlorat sin dotter i diskoteksbranden i Göteborg, för en intervju till en veckotidning. Hon hade drabbats av varje förälders mardröm och även av andra tunga motgångar, men ändå stod hon där framför mig och strålade av energi och livslust. Jag blev oerhört nyfiken på hur hon lyckats hitta tillbaka till det goda i livet och hennes svar gjorde mig ännu mer nyfiken på henne som person. Hon har en inre styrka som smittar.
– Till en början var tanken att skriva hennes historia, men under mitt researcharbete hittade jag många intressanta fakta och spännande människor kring den här tragiska händelsen. Dessutom insåg jag att det inte fanns någon bok där hela branden speglas från början till slut &#8211 då fick det bli en bok där man både får Anne-Britts historia och hela historien kring branden.
– Jag skrev boken som en dokumentärroman för jag vill att läsaren ska få känslan av att vara där med Anne-Brittbåde i hennes med- och motgångar. Många säger också nu efteråt att det känns så att läsa &#8211 man sugs in i berättelsen och vill inte sluta läsa.

Känner du någon som drabbats av den fruktansvärda branden?
– Nej, jag kände ingen innan jag träffade Anne-Britt. Mitt minne från branden är det stora obehag jag kände när tidningarna rapporterade om hur de döda ungdomarnas mobiltelefoner ringde och ringde i fickorna utan att någon svarade och hur svårt detta var för brandmännen.
– I arbetet med boken har jag naturligtvis träffat många av de drabbade, både ungdomar som var med om branden, anhöriga, brandmän och vänner till Anne-Britts dotter Johanna som omkom.

Vem är du? Berätta lite kort om dig själv.
– Jag är från början sjuksköterska, men sadlade om till informatör och jobbade några år i Stockholm. Jobbade sedan drygt tio år som lokaltidningsjournalist i Värmland för att nu vara tillbaka i informatörsyrket. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag blev redaktör för skoltidningen Lappskaller på skolan i Harmånger i Hälsingland. Som journalist skriver jag gärna om starka levnadsöden, men ingen av mina böcker har varit planerad. Först stötte jag på handikappsimmaren Anders Olsson, som av egen kraft tog sig ur fem års morfindimma och idag går under benämningen ”Järnmannen”. Det tog bara någon timme innan jag bestämde mig för att hans historia måste bli en bok, ”Det finns ingen gräns. Sedan fick jag precis samma känsla i mötet med Anne-Britt Söderberg.
– När jag inte skriver så ägnar jag gärna tid åt friluftsliv, foto, mina barn och min sambo och snickrande på sommarstugan.

Bor du i Göteborg?
– Nej, jag bor i Kristinehamn i Värmland och jobbar i en grannkommun, Storfors. Men jag har vänner i Göteborg, bland annat en pastor som jobbade i Hammarkullen när branden inträffade.

Har du lärt dig något under projektets gång?
– Framför allt har det blivit ännu tydligare att man måste ta vara på de goda stunderna i livet. Man måste bygga på det man faktiskt har istället för att stirra sig blind på det man inte har.
– Jag har lärt mig att det inte är farligt att själv få tårar i ögonen under skrivprocessen &#8211 det kanske till och med är nödvändigt för att kunna skriva med hjärtat. Sen har jag lärt mig att det kan ta väldigt lång tid att skriva en så omfattande bok. Det finns så många spår att följa, så många öden och historier att beröras av. Men ska det bli en läsbar bok måste man prioritera och hitta en röd tråd. Den här boken skildrar en av all de historier som skulle kunna finnas runt den här tragiska branden.
– Av min textcoach Kurt Nurmi (chefredaktör för Pockettidningen R) har jag också lärt mig att skriva ännu mer i scener, så att du som läsare känner att du är där.

Hur skulle du själv beskriva boken?
– Som en inspirationsbok där man kan hämta mod och styrka att använda sig av i sitt eget liv. Man kan ju tro att det skulle vara en helt igenom sorglig bok, men det är det inte. Många berättar om både tårar och skratt. Framför allt berättar de om hur upplyfta och stärkta de känner sig efter att ha läst den. Sånt värmer verkligen – för det var ju det som var min ambition när jag började skriva boken som har tagit två år att få klar.

——–
Vill du få ett exemplar av boken ”Jag kommer sen …”?
Så här gör du för att vara med och tävla om ett exemplar.

Skicka en motivering till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Där du skriver en motivering, varför du ska vinna boken.

Glöm inte att skicka med din postadress, annars vet vi inte vart vi ska posta boken om du vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,