Titel: En dåres försvarstal
Författare: August Strindberg
Översättare: Hans Levander
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Pocket
Språk: Svenska
Utgiven: 201201
ISBN10: 9113040235
ISBN13: 9789113040233
”En dåres försvarstal”, August Strindbergs självbiografiska skildring av vägen till skilsmässa med Siri von Essen har getts ut i behändigt pocketformat lagom till firandet av Strindbergsåret, som firas 2012, till minne av att det var hundra år sedan Strindberg dog.
Det är svårt att ta det Strindberg skriver på allvar. Han tycks övertygad om att kvinnor har lägre intelligens än män. Han upprepar det många gånger i berättelsen. Han delar också in kvinnor i två grupper, de som är fina kvinnor: mödrar, vackra och ganska sexuellt ointresserade. Kvinnor som däremot är kraftigt byggda och som är maskulina har han bara förakt för. Kvinnor som flirtar med män och kvinnor som har intresse för sex ser han som slinkor.
Det är inte konstigt att många ser honom som kvinnohatare, efter att ha läst ”En dåres försvarstal”. Det är lätt att stämpla honom som värsta mansgrisen.
Visst, det går att tänka att han är ett barn av sin tid. Den kvinnosyn har visar upp kanske var allmän då. Fast å andra sidan fanns det män som inte stod för den inställningen, exempelvis Henrik Ibsen (som också får sina slängar av Strindberg i ”En dåres försvarstal”).
Jag läser trots det med stor behållning. Dels är det fascinerande med hur modig han är som visar upp sitt innersta, att han berättar så öppet hur han tänker och hur han upplevde tiden då han blev förälskad och tiden då de var gifta och tiden då de gled isär, med alla bråk och alla försoningar.
Berättelsens styrka är dess fantastiska språk och hur naket hela förhållandet skildras, det är helt enkelt en kärleksroman skildrat utifrån en mans synvinkel. Kanske, som sagt, ett vittnersbörd av hur många män tänkte då.
Till August Strindbergs försvar ska sägas att han troligen skrev en mest för sin egen skull. Han skrev en imponerande nog på franska, 1887–1888. Den översattes och gavs ut på tyska som ”Die Beichte eines Thoren”, ”en dåres bikt”, 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland.
1895 gavs den ut på franska med titeln ”Le plaidoyer d’un fou”. På svenska gavs den ut först 1914, efter Strinbergs död och i en starkt förmildrad översättning.
Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste boken. Av och till undrar jag om Strindberg inte tog i och överdrev en del.
Framför allt njöt jag av språket, av Strindbergs (och översättarens) ordrikedom. Men jag kan tänka mig att om Siri von Essen skulle skriva en bok om samma tid och om allt som hände skulle det bli en helt annorlunda version.
Bokhora skrev om den nya pocketupplagan:
Läs även andra bloggares åsikter om En dåres försvarstal, bokblogg, August Strindberg, Strindbergsåret, bokrecension, litteratur
Intressant recension.
Läser Tjänstekvinnans son av S.
En dåres försvarstal står på min lista.
Jag läser En dåres försvarstal, då den är vårens bok i Stockholms läser. Det känns kul att många läser boken på samma gång, så kan man utbyta reflektionerna om den i olika media. Intressant att få inblick i den unge Strindbergs alla våndor, det måste ha varit besvärligt för honom med hans väldigt växlande sinnelag! Men en sådan formuleringsförmåga, och ändå inte på sitt eget språk.
Jag läser baksidestexten på ”En dåres försvarstal” och noterar att ni använder ett okänt ord: ”…hetsk…”.
Har just vänt det sista bladet i ”En dåres försvarstal”. Strindberg är medvetet eller omedvetet rolig i den här romanen, och det är inte första gången man skrattar (i god mening)när man läser honom. Överdrifterna är rent sublima, det är ingen hejd på hur värdelösa kvinnorna är och vilka gudalika varelser männen är. Man blir inte förbannad eftersom det är så tydligt att Strindberg, som titeln uppriktigt säger, skriver i försvar. Han sitter inte uppe på en bergstopp som en självgod pascha och hånar kvinnorna utan han skriver från ett litet råtthål och lider något så fruktansvärt av kvinnorna makt över honom.