Musik

17/11 2022

Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)

Inte sällan tror jag att jag lyckats ta reda på hur det förhåller sig. I det här fallet togs ett par lp med Kornet fram för lyssning, eftersom Stefan Nilsson sagt att musiken han gjorde med jazzrockgruppen i unga år skulle vara själva utgångspunkten. Uttalandet om att lira i dess anda visade sig bara delvis stämma. Publiken får generöst ta emot så mycket mer från hans musikaliska palett. Kompositören och klaviaturspelaren gav 2015 ut albumet The Gift, en produktion där tre av hans spelkamrater på scen medverkar. Såg och skrev om en nästan identisk line up med två gitarrister vid den tidpunkten under Stockholm Jazzfestival. Repertoaren på Valand i en konsert med superbt balanserat ljud baseras på nämnda skiva. Att rubriken indikerar kylslagna sittande kroppar, berodde på det trista faktum att offentliga lokaler uppmanats spara el och därför skruvar ner inomhustemperaturen.

Initiativtagaren som jag träffade ifjol efter en fabulöst gig med Bill Öhrström och hans Blues Into Jazz i Ljungskile har med sig The Gift Band, som består av Patrik Boman på kontrabas, Rafael Sida Hulzar på percussion, trumslagare Johan Hasselquist och numera 32-åriga stjärnskottet Joel Svensson. Kvintetten strålade av spelglädje i en konsert över två set, med enorm variation avseende genrer och influenser. Lyckligtvis kunde alla musikälskare med stora öron tillgodogöra sig musiken, till och med några 85-plussare sittandes nära Joel Svensson när han levererade några vinande solo på elgitarr.

Uppskattningsvis uppehöll sig Stefan Nilsson till nittio procent vid flygeln och utsökta resonansen i Patrik Bomans instrument är motsatsen till basmuller, Hasselquist med sina speciellt utvalda cymbaler tillhör skrået av spelande trummisar och en av de tre gitarrer Joel Svensson har med sig är akustisk. Osäker på hur mycket inflytande Boman haft över utformningen. Dock, konklusionen är att där han förekommer blir resultatet så gott som alltid genommusikaliskt. Och med en formidabel eklektiker till kompositör och arrangör som Stefan Nilsson är risken för dikeskörningar obefintlig.

Överraskande stillsam början när Kräftvisan tassar fram i klanglig värld med elegant akustisk gitarr-feature. Ytterst lanseras som en hyllning till Nilssons hemtrakter i Tornedalen. I dess framkant hörs elgitarr och Rafael Sidas angenämt pockande bidrag på slagverk. Även drivande basist Boman broderar ut temat. Fräckt groove uppstår och kryddas med medryckande övergångar.

I en menuett av Bach som Nilsson tagit sig jazziga friheter med byter Joel Svensson till sin tredje gitarr varvid naturligt sväng uppstår. Här inträffar aftonens uppiggande första gitarrsolo. I Nilssons sammanfattande toner påminns vi om melodin från Bach. Skickligt styrs skeendet. De musikaliska männens lyhörda samarbete firar triumfer. Musik från de historiskt främsta tonsättarna förekommer fler gånger. Bach i moll-tappning och i ett avskalat synnerligen njutbart stycke i extranumret. Vintern ur Fyra årstiderna framställs med underbar touch av pianisten. Tippar att Joel Svensson på sitt vis återskapar cellostämman. Bach kräver att rytmsektionen är på tårna, vilket till fullo uppfylls i snabba riktningsförändringar. En av styrkorna hos Stefan Nilsson är vurmen för att omforma klassiska stycken, accentuera rytmiken eller utveckla lyrisk prägling.

Några standards stöps smakfullt om, Förutom två tämligen lättidentifierade örhängen som återfinns på skivan från 2015 får också Autumn Leaves en lika rejäl som fräsch ansiktslyftning. Fröjdas åt delikat subtilt samspel i Honeysuckle Rose och den oerhörda finess varmed just Autumn Leaves tolkas i mediumtempo med fingerfärdigt gitarrspel. Publiken myste därtill åt hur släpig takt och shuffle förenas i Don´t Get Around Much Anymore, vars sound ju normalt sett definieras av tenorsax. Vidare njöt jag av anslaget i My Funny Valentine i vars vackra ballad egna tillägg improviseras fram.

Mångfalden genrer och stilistiska uttryck förtjänar verkligen att betonas. Kvicka folkmusikinslag förekom förstås och då är rytmläggarna extra på hugget. Let´s Go sprider ystert glädje medan en afrikansk folksång utstrålar oförställd optimism, utomordentligt raffinerat och suggestivt genom olika faser och tempo. En annan sprittande sak fokuserade på dialog emellan Rafael Sida och Johan Hasselquist. Givetvis företas flera lyckade fusionaktiga utflykter. Och den imponerande kvantitet soundtrack från film och tv-serier Nilsson åstadkommit och belönats för, exemplifieras ett par gånger. Dels ett ledmotiv ur de enligt honom riktiga Beck-filmerna med Gösta Ekman, dels ljuvt svävande Gabriellas sång ur Såsom i himmelen.. Exceptionellt välklingande gitarr banar väg i en onekligen lite udda version med pampig stegring. Och om mina öron var rätt inställda öppnades andra set med improvisation över gripande Emigrantvisa. Av mina anteckningar framgår att harmoniken ur Beck-soundtracket blev en långsamt glidande romantisk kulmination.

Antagligen sällsynt att konsert arrangerad av jazzförening saknar blåsinstrument, fast knappast något publiken tänkte på. Skickligheten hos dessa sammansvetsade musiker blev inte ett självändamål, utan den underställdes alla underbara melodier som kreerats eller omformulerats av den fantastiske Stefan Nilsson, melodier med snygga växlingar och vändningar. Värt att understryka hur remarkabelt varje detalj kunde urskiljas. Följaktligen tackades både ljudtekniker och artistvärd från scen.

Passade efteråt på att byta några ord av tacksamhet med flera i bandet. Lämnade Valand mycket nöjd med konserten. Uppe i varv fortsatte lyssnandet på livemusik på Unity och deras välbesökta jam, där bland många andra Joel Svensson äntrade scen. Men det är en annan historia.

12/11 2022

Unity Jazzbar i Göteborg

Pianisten, kompositören och bandledaren John Beasly har i dagarna varit ute på turné i regionen med Bohuslän Big Band. De framförde programmet ”Reimagining Weather Report”,som tyvärr passerade förbi Göteborgs-området. Lyckligtvis kunde man höra den nio gånger Grammy-nominerade musikern som under 2000-talet specialiserat sig på att vara musikalisk ledare för teve-shower och filmproduktioner på några få meters avstånd under lördagen. Han ingick nämligen i den kvintett som lirade två intensiva konserter på Unity lördag kväll.

På scen syns han med fyra tongivande medlemmar ur Bohuslän Big Band, fyra musiker jag ofta haft nöjet att höra i skilda konstellationer. I duktige tenorsaxofonisten Linus Lindbloms grupp spelade Samuel Olsson trumpet och flygelhorn, Olli Rantala kontrabas och Göran Kroon sitter instuvad bakom sitt trumset. Jag hittar en ledig plats i hörnet halvannan meter ifrån den taggade trumslagaren, vilket inte är en idealisk placering. När starkt spelande Kroon och blåsarduon öser når inte klangen från pianot ut. Men visst är det fantastiskt att kunna komma så nära när outslitliga jazzlåtar skrivna på 50- och 60-talet framförs live. Och de låter lika fräscha idag när de uttolkas av spelglada stjärnmusiker. Magnifikt förvaltas en tradition härrörande från exempelvis The Jazz Messengers. Sättningen är densamma.

Energileveransen är maximal vilket märks omgående när man kastar sig ut i rasande snabb låt. Ska ha varit Witch Hunt från Wayne Shorters Speak No Evil. Utförligt växlar intensitet och skiftas fokus i denna utförliga hårdkörning. När de laddade frontmännen pausar sina blixtrande attacker noteras glimrande, avspända löpningar från en amerikan ett par år yngre än recensenten. En höjdpunkt uppstår när intensiteten tonas ned i komposition signerad Jackie McLean, varvid Beasly tonalt konverserar med Kroon (som gör en kul avstickare med solistiskt inpass) och när övriga förenas hört formidabelt ensemblespel.

Fröjdas åt hur Samuel Olsson briljerar på flygelhorn. Hänförs av kvintettens kompromisslösa attityd lysande demonstrerad i Juju (w. Shorter). Från var och en hundraprocentig satsning kring ett otyglat och komplext tonspråk, där samtliga adderar fängslande bidrag utan att melodins kärna överges. En raffinerad nedstigning till ett försynt, sökande förhållningssätt initieras genom basist Olli Rantala. I I Thought About You får nyanser spelrum. En vacker standardballad med Miles-vibe centrerad kring Samuel Olssons ljuvliga fraser på trumpet med sordin.

Den nyss sammansatta gruppen ger ett självklart intryck av att vara samspelt och tillverkar i medium-tempo vad jag brukar kalla självgående sväng i I Mean You (T. Monk). I mina jazzöron tangerar den upphetsande rytmiken swingeran. På slutet i ett glädjepiller till konsert över 65 minuter,, kan entusiastisk publik frossa i såväl angenämt finlir som mer ”burdust” musicerande. Istället för sedvanligt extranummer framförs en underhållande trudelutt sannolikt signerad Thelonius Monk.

Efteråt presenterar jag mig för den meriterade amerikanske musikern. Borde förstås ha bildbevis på att pratstunden ägde rum. Visar sig att jag hade hört John Beasly live tillsammans med Miles Davis i Holland under denne magikers sista år. Berättade att jag i år recenserat bland andra Randy Brecker och Rick Margitza. Nämnde att jag träffat sist nämnde saxofonist som han delat scen med under Miles flagg, men missade att tala om att jag följt BBB i över 25 år. Den vänlige musikern som släppt nio album i eget namn är verksam inom flera genrer. Ser fram emot att höra honom i Ystad under Pianofestivalen nästa månad tillsammans med Magnus Lindgren.

11/11 2022

Garvariet i Floda

Arrangör: Musik i Lerum

En knapp halvtimmes tågresa från Göteborg ligger Garvariet. Här ordnas event och kurser på temat hållbarhet. Och mat och dryck med ekologisk touch serveras förstås. Ibland tar Musik I Lerum med bokare Qlaez Wennberg i spetsen hit sin krogkonsert-serie Liveshack. Denna gång var det utsålt och scenen behövde byggas till för att få plats med tretton personer. Under ett par timmar inmundigades den maträtt som ingick i entrébiljetten.

Sedan drog det vi kommit för igång, nämligen en konsert i regi av norrmannen Ole Börud. Då hans existens som sångare, låtskrivare och musiker undgått mig utgår jag från att fler saknar kännedom om honom. 45-åringen har en bakgrund i såväl det kristna musiklivet som i metal-band. På meritlistan finns fem album med eget material på eget skivbolag, av vilka vi serveras ett axplock under konserten över två set. Under solokarriären har han gästat andras album och medverkat i tv-program. Börud är ett stort namn i Europa inom hybridgenren soul/ gospel/ funk. Att han valt att några gånger förenas med Steely Band är ett naturligt beslut, då åtskilliga av egna låtarna influerats påtagligt av Donald Fagen.

Att jag i konkurrens med frestande företeelser i Göteborg (var exempelvis inbjuden till Nefertiti) företar resan hit, beror på lockelsen i att få höra läckra Sttely Dan-låtar live. Är förhållandevis stort fan. Om minnet inte sviker upptäcktes duon,, vars ideal bestått i devisen att nå bortom perfektion, 1980 eller däromkring. Jag äger sex skivor inklusive en dubbel-lp betitlad Greatest Hits plus Donald Fagens första två soloalbum. Kan flika in att arrangörens fotograf följt kritikerfavoriterna sedan begynnelsen (de skivdebuterade för femtio år sedan). Har tyvärr inte sett tribut-bandet Really Dan, däremot självaste Jojje Wadenius (lirade ju med SD under ett antal år) framföra ett urval av deras låtar tillsammans med Bohuslän Big Band.

’

Sttely Band består av följande personer: Jan Lindberg på tvåradigt keyboard, gitarristen Mikael Dalemo, basisten Björn Milton (som bott i Floda), trumslagare Peter Björklund, Fredrik Bogren på percussion, en blåssektion med Ingemar Andersson på trumpet, Magnus Hjortlinger på trombon och saxofonisterna Magnus Sjölander jämte Mikael Högdahl. Körsångarna heter Sven Pilefalk, Miriam Gindemo och Maria Brolin. Om jag är rätt underrättad fanns hela ordinarie styrkan på scen. Trots att alla inte är heltidsmusiker har repertoaren givetvis repats in så att det låter tajt och snyggt med erforderlig skärpa. Tillhör definitivt inte kategorin lättlärt. Lite lustigt att en handfull refränger omedvetet etsade sig fast i skallen, vilket resulterade i att de återuppstod i halvsovande tillstånd under helgen.

Kunde ana mig till öppningslåt efter några takter. Man hade bestämt sig för souljazzigt utmejslade tillika framsvepande Black Cow. I Josie sker en uppiggande utvikning i och med antydan till så kallat drumbattle. I de urbant delikata tongångar vilka kännetecknar I.G.Y , hämtad från Night Fly som var den platta frontmannen växte upp med, träder blåsarna fram på allvar. Svänget fixas., vilket vi naturligtvis var inställda på. Men så här långt in i deras show noteras att det låter avsevärt stelare än på originalen. Jämförelsen är förvisso lika orättvis som oundviklig. Anser att det skulle ha jobbats mer med det där diffusa, fast helt avgörande som brukar benämnas sound. Förvisso görs på varje instrument och från varje enhet vad som behövs. Utförandet fungerar fördelaktigt i riktigt skapligt ljud. Men de lager av atmosfär som exempelvis framguppande mästerverket I.G.Y är marinerad i saknas. Skulle Jan Lindberg kunna ha använt sig av sampling som komplement?

Walter Becker (1950-2017) och Donald Fagen var kända för sin maniska noggrannhet i studio. Duons besatthet av att inkallade specialister skulle åstadkomma exakt rätt sorts gitarrsolo är vida omvittnad i dokumentärer. Somliga gitarristers berömmelse grundas i huvudsak på dylika solon. Green Earrings med sina aviga skönt gungande takter, innehåller aftonens första komplicerade insats på gura. ”Mika” Dalemos solo övergår i riffande med kollektivets klaviaturspelare. Solot på slutet tar Ole Börud hand om. Visar sig att båda männen med elgitarr fördelar uppdragen att träda fram i helfigur tämligen likvärdigt. Kid Charlemagne där det också bereds plats för gitarrsolo gör kongenialt stilfullt. Drömska Babylon Sisters, förmodligen en utmaning att lära sig, framställs elegant med fokus växelvis på bakgrundssångare och duktig blåssektion. Första set varar i ungefär en timma. Efteråt infinner sig trots åtskilliga berömvärda inslag en viss frustration. Varför känns inte musiken i kroppen? En annan orsak kan vara rytmsektionen som alltför sällan går utanför sina givna ramar.

Norrmannen pytsar i båda set ut ett knippe låtar han skrivit själv. Ibland håller de hyfsad nivå, dock utan att vara i närheten av genialiska Steely Dan. Hans beat och melodiska sinne är inte oävet, fast ofta efterlyses stringens, något som profilerar och gör avtryck. I flera låtar öser Ole Börud på, fyrar av inpass på gitarr. I andra set lanserades den av hans kompositioner med mest omedelbar hook. Osäker på titeln. Titellåten från första soloalbumet 2008 präglas av fräcka ackordföljder och dito rytmer. Börud som släppte senaste skivan i år hade till sina fans skivor och t-shirts till försäljning.

Som så ofta när en konsert återupptas efter paus uppstår ett luftigare och mer avspänt sound när utövare blivit varma i kläderna. Publiken som varit något avvaktande tackar och tar emot. Basisten som dittills intagit en perifer roll gav kontur och inte bara stadga. Kan i och för sig ha sin förklaring i att ljudtekniker vridit upp hans kanal. Konsertens höjdpunkt inträffar i Don´t Take Me Alive från artistens favoritalbum Royal Scam (1976). Larry Carltons ikoniska gitarrpartier förmedlas med bravur av hattprydde Mikael Dalemo. Intro och grooviga licks satt som en smäck. Blåsarnas insats ska också framhållas. Night By Night från Pretzel Logic ges en tajt struktur. Ole Börud ger sig framgångsrikt på det solo som i original utfördes av Jeff Skunk Baxter. Ett annat krön under denna generösa spelning uppnås när versionen av Peg serveras. Noterar underbart framvällande shuffle vars jublande toner sprids i lokalen. En slags call and response-teknik utmärker högst fruktbart den följsamma eleganta melodin.

Högstatusbandet Steely Dan tillverkade kluriga och avsiktligt svårförklarade texter som låg bra i munnen på Donald Fagen. Ole Börud klarar hyggligt att vokalt föra arvet vidare, fast utan sin förlagas karisma. Hänrycks inte av hans sång som förvisso fungerar. Förvånas över att kören får finna sig i att vara overksam långa stunder i avslutande del. I finalen bidrar de med partystämning när det slås om till fet soulfunk.

En låt urskiljer sig genom att vara skriven i doo wop-stil av Leiber/Stoller. Syftar på Ruby Baby vars harmonik i lättsamt optimistisk tappning återfinns på hyllade debuten med Donald Fagen. Björn Milton framställer skapligt Anthony Jacksons ikoniska basgång medan Jan Lindberg broderar uppfriskande på keyboard. Man verkar ha undvikit att rakt av försöka kopiera låten, kanske för att det blev för avancerat att få alla detaljer att stämma. I extranumret får samtliga glänsa i My Old School, med sitt smittsamma beat. Blev verkligen en kör-så det-ryker-dänga där alla vet vad som ska utföras. Och stjärnan från Norge får feeling, ger på sluttampen nöjd publik ett inspirerat gitarrsolo.

OBS Samtliga fotografier tagna av Christer Åkerlund!