17/11 2022
Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)
Inte sällan tror jag att jag lyckats ta reda på hur det förhåller sig. I det här fallet togs ett par lp med Kornet fram för lyssning, eftersom Stefan Nilsson sagt att musiken han gjorde med jazzrockgruppen i unga år skulle vara själva utgångspunkten. Uttalandet om att lira i dess anda visade sig bara delvis stämma. Publiken får generöst ta emot så mycket mer från hans musikaliska palett. Kompositören och klaviaturspelaren gav 2015 ut albumet The Gift, en produktion där tre av hans spelkamrater på scen medverkar. Såg och skrev om en nästan identisk line up med två gitarrister vid den tidpunkten under Stockholm Jazzfestival. Repertoaren på Valand i en konsert med superbt balanserat ljud baseras på nämnda skiva. Att rubriken indikerar kylslagna sittande kroppar, berodde på det trista faktum att offentliga lokaler uppmanats spara el och därför skruvar ner inomhustemperaturen.
Initiativtagaren som jag träffade ifjol efter en fabulöst gig med Bill Öhrström och hans Blues Into Jazz i Ljungskile har med sig The Gift Band, som består av Patrik Boman på kontrabas, Rafael Sida Hulzar på percussion, trumslagare Johan Hasselquist och numera 32-åriga stjärnskottet Joel Svensson. Kvintetten strålade av spelglädje i en konsert över två set, med enorm variation avseende genrer och influenser. Lyckligtvis kunde alla musikälskare med stora öron tillgodogöra sig musiken, till och med några 85-plussare sittandes nära Joel Svensson när han levererade några vinande solo på elgitarr.
Uppskattningsvis uppehöll sig Stefan Nilsson till nittio procent vid flygeln och utsökta resonansen i Patrik Bomans instrument är motsatsen till basmuller, Hasselquist med sina speciellt utvalda cymbaler tillhör skrået av spelande trummisar och en av de tre gitarrer Joel Svensson har med sig är akustisk. Osäker på hur mycket inflytande Boman haft över utformningen. Dock, konklusionen är att där han förekommer blir resultatet så gott som alltid genommusikaliskt. Och med en formidabel eklektiker till kompositör och arrangör som Stefan Nilsson är risken för dikeskörningar obefintlig.
Överraskande stillsam början när Kräftvisan tassar fram i klanglig värld med elegant akustisk gitarr-feature. Ytterst lanseras som en hyllning till Nilssons hemtrakter i Tornedalen. I dess framkant hörs elgitarr och Rafael Sidas angenämt pockande bidrag på slagverk. Även drivande basist Boman broderar ut temat. Fräckt groove uppstår och kryddas med medryckande övergångar.
I en menuett av Bach som Nilsson tagit sig jazziga friheter med byter Joel Svensson till sin tredje gitarr varvid naturligt sväng uppstår. Här inträffar aftonens uppiggande första gitarrsolo. I Nilssons sammanfattande toner påminns vi om melodin från Bach. Skickligt styrs skeendet. De musikaliska männens lyhörda samarbete firar triumfer. Musik från de historiskt främsta tonsättarna förekommer fler gånger. Bach i moll-tappning och i ett avskalat synnerligen njutbart stycke i extranumret. Vintern ur Fyra årstiderna framställs med underbar touch av pianisten. Tippar att Joel Svensson på sitt vis återskapar cellostämman. Bach kräver att rytmsektionen är på tårna, vilket till fullo uppfylls i snabba riktningsförändringar. En av styrkorna hos Stefan Nilsson är vurmen för att omforma klassiska stycken, accentuera rytmiken eller utveckla lyrisk prägling.
Några standards stöps smakfullt om, Förutom två tämligen lättidentifierade örhängen som återfinns på skivan från 2015 får också Autumn Leaves en lika rejäl som fräsch ansiktslyftning. Fröjdas åt delikat subtilt samspel i Honeysuckle Rose och den oerhörda finess varmed just Autumn Leaves tolkas i mediumtempo med fingerfärdigt gitarrspel. Publiken myste därtill åt hur släpig takt och shuffle förenas i Don´t Get Around Much Anymore, vars sound ju normalt sett definieras av tenorsax. Vidare njöt jag av anslaget i My Funny Valentine i vars vackra ballad egna tillägg improviseras fram.
Mångfalden genrer och stilistiska uttryck förtjänar verkligen att betonas. Kvicka folkmusikinslag förekom förstås och då är rytmläggarna extra på hugget. Let´s Go sprider ystert glädje medan en afrikansk folksång utstrålar oförställd optimism, utomordentligt raffinerat och suggestivt genom olika faser och tempo. En annan sprittande sak fokuserade på dialog emellan Rafael Sida och Johan Hasselquist. Givetvis företas flera lyckade fusionaktiga utflykter. Och den imponerande kvantitet soundtrack från film och tv-serier Nilsson åstadkommit och belönats för, exemplifieras ett par gånger. Dels ett ledmotiv ur de enligt honom riktiga Beck-filmerna med Gösta Ekman, dels ljuvt svävande Gabriellas sång ur Såsom i himmelen.. Exceptionellt välklingande gitarr banar väg i en onekligen lite udda version med pampig stegring. Och om mina öron var rätt inställda öppnades andra set med improvisation över gripande Emigrantvisa. Av mina anteckningar framgår att harmoniken ur Beck-soundtracket blev en långsamt glidande romantisk kulmination.
Antagligen sällsynt att konsert arrangerad av jazzförening saknar blåsinstrument, fast knappast något publiken tänkte på. Skickligheten hos dessa sammansvetsade musiker blev inte ett självändamål, utan den underställdes alla underbara melodier som kreerats eller omformulerats av den fantastiske Stefan Nilsson, melodier med snygga växlingar och vändningar. Värt att understryka hur remarkabelt varje detalj kunde urskiljas. Följaktligen tackades både ljudtekniker och artistvärd från scen.
Passade efteråt på att byta några ord av tacksamhet med flera i bandet. Lämnade Valand mycket nöjd med konserten. Uppe i varv fortsatte lyssnandet på livemusik på Unity och deras välbesökta jam, där bland många andra Joel Svensson äntrade scen. Men det är en annan historia.