11/11 2022
Garvariet i Floda
Arrangör: Musik i Lerum
En knapp halvtimmes tågresa från Göteborg ligger Garvariet. Här ordnas event och kurser på temat hållbarhet. Och mat och dryck med ekologisk touch serveras förstås. Ibland tar Musik I Lerum med bokare Qlaez Wennberg i spetsen hit sin krogkonsert-serie Liveshack. Denna gång var det utsålt och scenen behövde byggas till för att få plats med tretton personer. Under ett par timmar inmundigades den maträtt som ingick i entrébiljetten.
Sedan drog det vi kommit för igång, nämligen en konsert i regi av norrmannen Ole Börud. Då hans existens som sångare, låtskrivare och musiker undgått mig utgår jag från att fler saknar kännedom om honom. 45-åringen har en bakgrund i såväl det kristna musiklivet som i metal-band. På meritlistan finns fem album med eget material på eget skivbolag, av vilka vi serveras ett axplock under konserten över två set. Under solokarriären har han gästat andras album och medverkat i tv-program. Börud är ett stort namn i Europa inom hybridgenren soul/ gospel/ funk. Att han valt att några gånger förenas med Steely Band är ett naturligt beslut, då åtskilliga av egna låtarna influerats påtagligt av Donald Fagen.
Att jag i konkurrens med frestande företeelser i Göteborg (var exempelvis inbjuden till Nefertiti) företar resan hit, beror på lockelsen i att få höra läckra Sttely Dan-låtar live. Är förhållandevis stort fan. Om minnet inte sviker upptäcktes duon,, vars ideal bestått i devisen att nå bortom perfektion, 1980 eller däromkring. Jag äger sex skivor inklusive en dubbel-lp betitlad Greatest Hits plus Donald Fagens första två soloalbum. Kan flika in att arrangörens fotograf följt kritikerfavoriterna sedan begynnelsen (de skivdebuterade för femtio år sedan). Har tyvärr inte sett tribut-bandet Really Dan, däremot självaste Jojje Wadenius (lirade ju med SD under ett antal år) framföra ett urval av deras låtar tillsammans med Bohuslän Big Band.
’
Sttely Band består av följande personer: Jan Lindberg på tvåradigt keyboard, gitarristen Mikael Dalemo, basisten Björn Milton (som bott i Floda), trumslagare Peter Björklund, Fredrik Bogren på percussion, en blåssektion med Ingemar Andersson på trumpet, Magnus Hjortlinger på trombon och saxofonisterna Magnus Sjölander jämte Mikael Högdahl. Körsångarna heter Sven Pilefalk, Miriam Gindemo och Maria Brolin. Om jag är rätt underrättad fanns hela ordinarie styrkan på scen. Trots att alla inte är heltidsmusiker har repertoaren givetvis repats in så att det låter tajt och snyggt med erforderlig skärpa. Tillhör definitivt inte kategorin lättlärt. Lite lustigt att en handfull refränger omedvetet etsade sig fast i skallen, vilket resulterade i att de återuppstod i halvsovande tillstånd under helgen.
Kunde ana mig till öppningslåt efter några takter. Man hade bestämt sig för souljazzigt utmejslade tillika framsvepande Black Cow. I Josie sker en uppiggande utvikning i och med antydan till så kallat drumbattle. I de urbant delikata tongångar vilka kännetecknar I.G.Y , hämtad från Night Fly som var den platta frontmannen växte upp med, träder blåsarna fram på allvar. Svänget fixas., vilket vi naturligtvis var inställda på. Men så här långt in i deras show noteras att det låter avsevärt stelare än på originalen. Jämförelsen är förvisso lika orättvis som oundviklig. Anser att det skulle ha jobbats mer med det där diffusa, fast helt avgörande som brukar benämnas sound. Förvisso görs på varje instrument och från varje enhet vad som behövs. Utförandet fungerar fördelaktigt i riktigt skapligt ljud. Men de lager av atmosfär som exempelvis framguppande mästerverket I.G.Y är marinerad i saknas. Skulle Jan Lindberg kunna ha använt sig av sampling som komplement?
Walter Becker (1950-2017) och Donald Fagen var kända för sin maniska noggrannhet i studio. Duons besatthet av att inkallade specialister skulle åstadkomma exakt rätt sorts gitarrsolo är vida omvittnad i dokumentärer. Somliga gitarristers berömmelse grundas i huvudsak på dylika solon. Green Earrings med sina aviga skönt gungande takter, innehåller aftonens första komplicerade insats på gura. ”Mika” Dalemos solo övergår i riffande med kollektivets klaviaturspelare. Solot på slutet tar Ole Börud hand om. Visar sig att båda männen med elgitarr fördelar uppdragen att träda fram i helfigur tämligen likvärdigt. Kid Charlemagne där det också bereds plats för gitarrsolo gör kongenialt stilfullt. Drömska Babylon Sisters, förmodligen en utmaning att lära sig, framställs elegant med fokus växelvis på bakgrundssångare och duktig blåssektion. Första set varar i ungefär en timma. Efteråt infinner sig trots åtskilliga berömvärda inslag en viss frustration. Varför känns inte musiken i kroppen? En annan orsak kan vara rytmsektionen som alltför sällan går utanför sina givna ramar.
Norrmannen pytsar i båda set ut ett knippe låtar han skrivit själv. Ibland håller de hyfsad nivå, dock utan att vara i närheten av genialiska Steely Dan. Hans beat och melodiska sinne är inte oävet, fast ofta efterlyses stringens, något som profilerar och gör avtryck. I flera låtar öser Ole Börud på, fyrar av inpass på gitarr. I andra set lanserades den av hans kompositioner med mest omedelbar hook. Osäker på titeln. Titellåten från första soloalbumet 2008 präglas av fräcka ackordföljder och dito rytmer. Börud som släppte senaste skivan i år hade till sina fans skivor och t-shirts till försäljning.
Som så ofta när en konsert återupptas efter paus uppstår ett luftigare och mer avspänt sound när utövare blivit varma i kläderna. Publiken som varit något avvaktande tackar och tar emot. Basisten som dittills intagit en perifer roll gav kontur och inte bara stadga. Kan i och för sig ha sin förklaring i att ljudtekniker vridit upp hans kanal. Konsertens höjdpunkt inträffar i Don´t Take Me Alive från artistens favoritalbum Royal Scam (1976). Larry Carltons ikoniska gitarrpartier förmedlas med bravur av hattprydde Mikael Dalemo. Intro och grooviga licks satt som en smäck. Blåsarnas insats ska också framhållas. Night By Night från Pretzel Logic ges en tajt struktur. Ole Börud ger sig framgångsrikt på det solo som i original utfördes av Jeff Skunk Baxter. Ett annat krön under denna generösa spelning uppnås när versionen av Peg serveras. Noterar underbart framvällande shuffle vars jublande toner sprids i lokalen. En slags call and response-teknik utmärker högst fruktbart den följsamma eleganta melodin.
Högstatusbandet Steely Dan tillverkade kluriga och avsiktligt svårförklarade texter som låg bra i munnen på Donald Fagen. Ole Börud klarar hyggligt att vokalt föra arvet vidare, fast utan sin förlagas karisma. Hänrycks inte av hans sång som förvisso fungerar. Förvånas över att kören får finna sig i att vara overksam långa stunder i avslutande del. I finalen bidrar de med partystämning när det slås om till fet soulfunk.
En låt urskiljer sig genom att vara skriven i doo wop-stil av Leiber/Stoller. Syftar på Ruby Baby vars harmonik i lättsamt optimistisk tappning återfinns på hyllade debuten med Donald Fagen. Björn Milton framställer skapligt Anthony Jacksons ikoniska basgång medan Jan Lindberg broderar uppfriskande på keyboard. Man verkar ha undvikit att rakt av försöka kopiera låten, kanske för att det blev för avancerat att få alla detaljer att stämma. I extranumret får samtliga glänsa i My Old School, med sitt smittsamma beat. Blev verkligen en kör-så det-ryker-dänga där alla vet vad som ska utföras. Och stjärnan från Norge får feeling, ger på sluttampen nöjd publik ett inspirerat gitarrsolo.
OBS Samtliga fotografier tagna av Christer Åkerlund!