• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Musiktips: ”RAMTRE” är en fascinerande resa genom musikens landskap

14 november, 2023 by Redaktionen

Pianisten och kompositören Rui Hallvares Andrade Paes debutalbum ”RAMTRE” är en fascinerande resa genom musikens landskap, som i vissa partier påminner om både Esbjörn Svensson och Jan Johansson. Tillsammans med en ensemble av skickliga musiker utforskar Paes en dynamisk palett, från det eftertänksamma och sobra till det vilda och punkiga. Tillsammans med Mauritz Agnas på bas och Andreas Pettersson på trummor skapas en ström av utveckling mellan avantgarde och fria tankar, med influenser från både den skandinaviska jazzen och det radikala. Fina insatser görs av gästmusikerna Fredrik Ljungkvist, Elin Forkelid och David Bennet, alla på saxofon, samt jazzsångerskan Lina Nyberg. Alla har de ett skickligt samspel, med en bredd som sträcker sig från det lekfulla till det uppmärksamma.
Det här är verkligen en intressant och mycket vacker platta från en pianist och ett band som jag inte kände till sedan tidigare, men som nu visat sin fina musikaliska förmåga. För alla som uppskattar nyskapande jazz är “RAMTRE” verkligen att rekommendera. Personliga favoriter är “Gå hemåt” och “Dansanta dansare dansar dansant”.

Text: Ninni Säll

Arkiverad under: Musik, Scen

Molly Sandén, NOTD, Yaeger och amerikanske soulkometen Teddy Swims klara för Together For A Better Day – Tim Bergling Foundations kväll för ungas psykiska hälsa på Avicii Arena 6 december

8 november, 2023 by Redaktionen

Molly Sandén
Foto: Rikkard Häggbom

Molly Sandén, NOTD, Yaeger och amerikanske soulkometen Teddy Swims klara för Together For A Better Day – Tim Bergling Foundations kväll för ungas psykiska hälsa på Avicii Arena 6 december, berättar ett pressmeddelande:

Till lineupen på Together For A Better Day ansluter nu även Molly Sandén. Detsamma gör miljardstreamade producentduon NOTD, hyllade danspophoppet Yaeger och amerikanske soulraketen Teddy Swims.
Together For A Better Day på Avicii Arena i Stockholm den 6 december är en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii.
Kiara artister sedan tidigare är Yung Lean, Cherrie, Jireel, Adaam, Thomas Stenström, Daniela Rathana, Cleo, Hurula, Griff (UK), Dan Tyminski (US) och Wermland Operas Orkester. Kvällen leds av Jelassi och Ayaan. Hemlig artist tillkommer.

Nytt för i år är att det släpps ungdomsbiljetter till specialpris för alla under 25 år.

NOTD
Foto: Universal Music

För att bryta stigmat med mental ohälsa bland unga människor och åstadkomma en förändring arrangeras 6 december Together For A Better Day. Denna musikaliska manifestation är uppkallad efter Avicii-låten ”For A Better Day” och arrangeras av Tim Bergling Foundation, som Aviciis föräldrar grundade efter hans bortgång 2018. Under kvällen delas också stiftelsens årliga pris ut – tidigare mottagare är fritidsgården MiniMix i Hammarkullen och Polhemsskolan i Lund.
For A Better Day är även namnet på ett initiativ som handlar om att samla in ungas idéer, tankar, erfarenheter och konkreta förslag på vad de behöver för en bättre framtid. Resultatet av denna insamling lämnas varje år över till statsministern.

Medverkar vid konserten på Avicii Arena den 6 december gör en dynamisk och varierad uppställning av artister som täcker allt ifrån klassisk musik till hiphop, från country och pop till R&B och Avicii-tolkningar. Flera unika artistmöten, exklusiva uppträdanden och framträdanden av såväl etablerade stjärnor som mindre kända talanger är att vänta.

Tidigare utannonserade artister är Yung Lean, Cherrie, Jireel, Adaam, Thomas Stenström, Daniela Rathana, Cleo, Hurula, Wermland Operas Orkester, amerikanske bluegrasstjärnan Dan Tyminski, medlem i flerfaldigt Grammy-prisade Alison Krauss & Union Station men också samarbetspartner till Avicii i superhiten ”Hey Brother”, och brittiska stjärnskottet Griff som har varit förband till Coldplay och Dua Lipa, vunnit Rising Star-utmärkelsen vid Brit Awards och har ingen mindre än Taylor Swift som sitt största fan.

Nu är det klart att de får sällskap av en av våra allra största popstjärnor, nämligen Molly Sandén, samt miljardstreamade producentduon NOTD, hyllade danspophoppet Yaeger och amerikanske soulraketen tillika röstfenomenet Teddy Swims. Hemlig artist tillkommer. Kvällen leds av rapartisten och skådespelaren Jelassi och skådespelaren Ayaan, känd från Snabba cash.
Together For A Better Day 2021 blev en stor succé med artister som Håkan Hellström, Zara Larsson, Miriam Bryant, A36, Ane Brun och Kungliga Filharmonikerna på scen. Klippen från galan samlade miljontals visningar på sociala medier. Sedan den konserten har Tim Bergling Foundation varit med och byggt musikstudion vid Blå huset i Tensta och växlat upp sitt samarbete med FC Rosengård som bland annat handlar om att ta fram en digital metodhandbok för hur föreningslivet ska kunna arbeta med ungas psykiska hälsa.

Precis som 2021 är Stefan Olsson kapellmästare vid denna kväll för en bättre dag.
Nytt för i år är att det släpps ungdomsbiljetter till specialpris för alla under 25 år.
”Det är viktigt för oss att engagera de unga. Vi märkte förra gången att konserten kan göra skillnad, och kommer därför fortsätta med det här eftersom det finns så mycket kvar att göra. Det är vår största investering i år och dessutom står vi i startfasen för att bygga ytterligare tre musikstudior”, säger Klas Bergling.

Om Tim Bergling Foundation:
Grundades till minne av Tim ”Avicii” Bergling som tog sitt liv 20 april 2018. Stiftelsen arbetar med att motverka psykisk ohälsa bland barn och unga. I slutet av 2020 startade stiftelsen projektet For A Better Day, uppkallat efter en Avicii-låt. Initiativet handlar om att samla in ungas idéer, tankar, erfarenheter och konkreta förslag på vad de behöver för en bättre morgondag. Resultatet av insamlingen lämnas varje år över till statsministern. Svaren ligger också till grund för stiftelsens arbete mot psykisk ohälsa. I och med att Ericsson Globe 2021 bytte namn till Avicii Arena blev byggnaden också en hubb för arbetet med ungas psykiska hälsa.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Mäktiga kontraster – Nedslag i Stockholm Jazzfestival del II

2 november, 2023 by Mats Hallberg

foto Leo Ahmed – Leela James på Nalen

21-22/10 2023

Är en långsamt arbetande skribent med många skrivuppdrag som i frustrerande omgångar dragits med en strejkande dator. Därför har inte rapporter från alla spelställen jag frekventerade redovisats tidigare. Ska försöka att med hjälp av anteckningar och fotografier försätta mig i de tillstånd jag var i då för cirka en och halv vecka sedan.

I mycket ogästvänligt blött huvudstadsväder hinner jag till Glen Miller Café i god tid till andra set efter att sett tribut-programmet ”Blossom Dearest” på nya Cirkus. Knökfulla GMC frontas av svensk-isländskan STINA MISSNASTI AGUSTSDOTTIR och hennes minst sagt potenta powertrio. Med spänd förväntan manövrerade jag mig till en minimal yta längst bort i den lätt klaustrofobiska lokalen. Välkomnades av isländskan och det föll sig naturligt att inte bara tacka, utan också prata med en nöjd artist efteråt. Hade inte tidigare hört henne live, däremot i entusiastiska ordalag recenserat två senaste albumen. Och sångerskan serverade en stekhett anrättning tillsammans med Morgan Ågren bakom trumsetet, Andreas Hourdakis sittandes med sin klangrika gura och bakom i jämnhöjd kamperar Henrik Linder med sin vidunderliga elbas.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Osannolikt att någon med kännedom om vad dessa fyra individer kan uträtta gemensamt, var inställd på en prydligt tillbakalutad spelning. Ändå måste stormvinden som i sjok drog genom GMC definieras som sensationell, blev en sanslös happening att bära med sig resten av livet. Kan inte erinra mig ha upplevt lika sugna, lika motiverade musiker som i samma utsträckning förvaltat omfattande glipor. Dylika impulsiva infall skulle knappast kunna inträffa i studio. Linder står genomgående för osviklig stabilitet när Ågren triggar Hourdakis att på fusionröjigt manér ge sig av på expanderande utflykter, vilka Ågren kontrar på som en extatisk rytmläggare. Imposanta huvudrollsinnehavaren lät sålunda männen ta över i perioder, leka av sig rommen för att nyttja en sliten kliché. Deras sound kanske inte innehöll så många procent jazz. Men vem på en vidsynt festival bryr sig?

foto Kerstin Baldwin Sterner

Till att börja med görs Lover Man i sparsmakat ”dirty” groove. Ågren varvar upp, bjuder på kontraster medan Hourdakis ägnar sig åt eldfängt coolt riffande. Augustsdottir firar triumfer i sin egen Body om att inte längre tukta den kropp som i uppväxten led av balettens fysiska begränsningar. Hip Hop-soul och reggae korsas i gungande brygd och garneras med bedårande excesser på elgitarr.

Stina berättar att när hon flyttade till Kanada kände hon inte till Joni Mitchell. Hämtat från ett isländskt projekt tolkas Both Sides Now genomsyrad av vindlande förföriska klanger. Oantastlig sång förstås och ett tema som grant dekoreras av Hourdakis. Njuter av oväntad cover med feature från basist Henrik Linder. Lyckas identifiera syntigt svepande 80-tals hitten Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Här svärs ingen trohet mot originalet. Tvärtom tas majestätiska anslaget vidare genom vildsint energi och snyggt utsmyckade linjer. Det 6-strängade bandlösa instrumentet binder samman Hourdakis angenäma eskapader som Ågren kuggar i och för musiken framåt, furiöst krängande.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Är skapligt förtrogen med Andreas Hourdakis sound efter att ett antal gånger hört honom live, men aldrig förr hört honom omsätta så många idéer. Han betedde sig som en genuin gitarrhjälte när rytmsektionen med Ågren i spetsen iscensatte dueller, utmanade till stordåd bortom sedvanligt spel i genren jazzgitarr. Och fyrverkeriet av kaskader från Morgan Ågren skapade en extraordinär nerv i detta trånga utrymme. Sångerskans stämband och passionerade inställning inbjöd till den exceptionella energi som alstrades av publik och utövare. Hon jublar åt att regelbundet få sjunga med uppbackning av ena halvan från Mats & Morgan.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Vilka avgörande händelser ägde rum avslutande set? Stina på duo med Henrik Linder gör en ömsint spröd sak, nämligen I Won´t Grow Up. från 50-tals musikalen Peter Pan. Därefter anför Stina i makalöst ösigt paradnummer. Att jag förnimmer Björk-vibe beror på att på repertoaren finns Birthday av Sugarcubes. Jazzrockig urladdning som heter duga med finurliga figurer på gitarr jämte ett pulserande groove och fladdrigt avancerat bassolo. En av aftonens definitiva toppnoteringar! Var dessutom födelsedag för bandets påslagne strängbändare, vilket självfallet uppmärksammades. Febrigt utflippade tendenser fortsätter och fördjupas än mer i What A Little Moonlight Can Do, filmschlagern från 30-talet som blivit en tidlös klassiker. Extranumret utvecklas till en seans av afro-beat. Powertrion lägger in turbon. GMC kokar av upphetsning när Andreas och Morgan ursinnigt duellerar. Magi uppstår!

Söndagen 22/10 tar jag mig mitt på dagen till Södermalm med SL. Går till Mosebacke där utsikten beundras och vandrar upp till Ivar Lo-Parken. Laddar upp för tidig eftermiddagskonsert på Källarbyn i Gamla Stan. STELLA GUSTIN är som det brukar heta ung och lovande. Bakom sig har hon terminer på Fridhem och förmodligen musikgymnasium i Västerås. Närmsta åren kommer ägnas åt förkovran på KMH. Vad beträffar skivinspelningar vill sångerskan skynda långsamt i motsats till flera andra jämnåriga kollegor. Jag stiftade bekantskap med Gustins sångkonst på jazzfestivalen i Ystad och skrev en uppskattande recension av en 2/3 konsert. Konstaterade då att förutsättningar för en framgångsrik karriär finns tack vare erforderlig teknik och utstrålningen är en plusfaktor. Ser inget skäl till att ändra uppfattning efter upp emot en timmes festivalkonsert.

Tillgodogör mig i det vita valven under jord i Gamla Stan (första besöket på Källarbyn) en hel konsert med henne och en kvartett för första gången. Ackompanjerar gör Eskil Larsson på tenorsaxofon, pianisten Milos Lindegren och en rytmsektion bestående av Mattias Nyman bakom trummorna och vid kontrabasen den rutinerade vikarien Tomas Sjödell. Gustin som undviker att låta som någon av sina förebilder är influerad av bland andra Nancy Wilson, Carmen McRae och Betty Carter. Arren på spännande standards har sammanställts av sångerskan. Scat förekommer, fast sparsamt jämfört med frekvensen hos många andra kollegor.

Gustin ger oss direkt pang på ett supersnabbt alster signerat Jon Hendricks. Borde nog inte ha valt en för stämband och tunga så krånglig harmonik. Låter smidigare i ljuvligt ledig version av Together med feature på bas. Fäster mig vid sömlöst samspel sångerska – instrumentalister och hur angenämt Lindegren broderar ut melodin. Soundtrack betitlat Someday In New York introduceras. Originalet sjöngs faktiskt av hör och häpna en manlig stjärna. Dängan Mel Tormé tog hand om innehåller elastiskt smeksamma fraser från Eskil Larsson. Hans mogna spel får mig att associera till Fredrik Lindborg. En av konsertens krön nås av en vacker röst enbart ackompanjerad av piano i Then I´ll Be Tired Of You från 1934. Båda uppvisar utsökt handlag med balladen.

Gustin påpekar att tempot skrivas upp tredubbelt The Song Is You, marinerad i energiska passager. Samtliga behärskar galant den uppdrivna svårighetsgraden. Lovande jazzsångerskan har en fäbless för berörande ballader. Hennes favorit är romantiska I Only Have Eyes For You som framförs utomordentligt balanserat och rytmsektionen adderar en subtil utvikning inklusive effektfulla kantslag. I en annan sekvens konverserar Nyman snitsigt med saxen. Uppskattar verkligen den boppiga energi kvartetten levererar. Blir förtjust i hur Gustin och musikerna rytmiserar Love You Madly och den obesvärade frejdigheten i musikalnumret A Lot Of Living To Do. Allra sist excelleras i smeksamt sound präglat av förstklassig frasering. Belåten publik tar tacksamt emot interpretens fina framförande av Some Other Time var i Nymans vispspel och Lindegrens anslag bör lyftas fram. Ur musikaliskt hänseende ser framtiden ljus ut för Stella Gustin.

Den tredje intima konserten i min del 2- redogörelse går av stapeln på klassiska Engelen och är märkligt nog utan entréavgift. Hör merparten av första set och början av andra med den garvade Tessan Milveden, som jag träffat i samband med festivaler men inte tidigare hört sjunga live. Däremot recenserat och rosat hennes skivdebut Openness härom året Att jag inte kan förmedla en samlad bild beror på på att Milveden i förväg hade dissat spelningen och att jag inte ville stressa till Nalen plus att jag tog fel buss. Verksam sedan 80-talet omger sig Milveden av en pianolös kvartett bestående av flitigt förekommande solisten Catharina Wiborgh (med i Bag Ladies som recenserats live och på skiva) på altsaxofon, Sven-Eric Granholm på gitarr, trumslagaren Nils Danell (minns honom från Lars Sjöstens kvartett) samt på kontrabas Jean-Claude Brival.

Registrerar en avspänd tillställning där väl valda jazzstandards mixas med bluesigt material. Chosefria Milvedens genuina framtoning påminner ibland om den på sin tid fabulösa Nannie Porres. Hör expansiva och mustiga tolkningar av standards som Autumn Leaves, On Green Dolphin Street (där vi får veta hur den kom till och i vilket sammanhang) Hinner också njuta av bedårande All The Things You Are och This Masquerade. Har för mig att den först nämnda låten övergår i svensk översättning. Dessutom görs en instrumental sprudlande framställan av Take The A-Train. Hade önskat att jag kunnat höra mer av detta exklusiva gig som också innefattar sofistikerade All The Things You Are och The Masqaurade

Blir upplyst om att framträdandet genomförs orepeterat. Trots att det sker på uppstuds hittar man varandra. Allt sitter som det ska.. Musiken är snyggt skrudad, anspråkslös hållning rymmer samtidigt en omsorg om detaljer. Gitarrist Granholm intar en tämligen försynt position och vad jag kunde höra endast enstaka solo, medan aktive altsaxofonisten tjusigt smyckar ut i princip varje melodi. Gillar Danell som markerar rytmen utan större åthävor.

foto Leo Ahmed

Tillsammans med cirka 700 förväntansfulla R & B-fantaster befinner jag mig på anrika Nalen för att kolla in hajpade LELLA JAMES. Souldivan från L.A som enligt programhäftet gjorde succé på festivalen för femton år sedan (Skeppsholmen?) har haft sju radiohits plus två listettor på Billboard. Ett helt album har tillägnats Etta James och har delat scen med flera storheter. Goda förebilder en masse framhålls av en artist som live inte kan låta bli att vara tröttsamt skrikig, som en mycket fattigare upplaga av Millie Jackson, Missy Elliott eller nämnda Etta James (som jag sett och golvats av utomhus i Göteborg). Blev sammantaget en väldigt konstig konsert på cirka 70 minuter. Lämnar flådiga forna jazzpalatset förvirrad.

Ett skäl till min högst berättigade besvikelse beror på omgivningen. Endast två bastanta instrumentalister ansvarar för soundet. Dels en bombastisk trumslagare med ansenlig utrustning driver massivt på likt piskrapp från baskaggen, dels en snubbe på klaviaturer vars slingor inte tränger igenom förrän efter cirka 40 minuter. Smått skandalöst! I hans instrument är en hysteriskt uppumpad bas lagrad till förfång för ljudbilden. Istället för sväng låter det statiskt och vi dränks i obalans. Ytterst tveksamt om liknande stenhård volym förekommit tidigare genom festivalens historia. Frekventa tjatet på publiken att ge större respons är en total felfokusering, dessutom bara onödigt att kräva att lampor ska tändas, eftersom folk faktiskt är med på noterna. I kanske en trekvart var tillställningen fånigt forcerad., oftast med onaturligt extatisk framtoning i en mer än hundraprocentig satsning. Varför vilja köra över en blandad välvilligt inställd publik?

foto Leo Ahmed

Leela James, hennes två körsångerskor och musikerduon är inte i närheten av att vara på samma nivå som sina. förebilder. Någonstans i hysterin gömmer sig troligen listettan Don´t Want You Back. När jag checkar av mina anteckningar hittas ändå ljuspunkter. I andra låten etableras tillfälligt ett åtråvärt groove. Och jag noterar röstens skärpa och bett och i bästa fall exalterad soulfunk som funkar. Saknar dock elbasist, blås och i viss mån riffande gitarrist. Underhållande referens till suggestiv 80-tals funk á la Mary Jane Girls genomförs. Fragment av framvällande neo-soul borde ha spunnits vidare på. Straka singeln Complicated från 2021 är dock i för hög utsträckning centrerad kring feta beats. Å andra sidan applåderas lusten att referera till svart musikhistoria, exempelvis I Rather Be With Uou (B. Collins).

Sista fasen inträffar en glädjande kontrast. När jag hade gett upp förhoppningen om vettigt ljud frånkopplas basen och trumslagaren tar paus. Trevligt nog tillverkas ballader genom övertygande sång till ackompanjemang av digitalpiano. Förföriska Fall For You i denna avskalade version möts av konsertens största bifall, vilket också beror på att folkhavet framför mig (håller till allra längst bak i salen) vill bli förlösta. I extranumret svänger det plötsligt och kroppen gungar med. Perfekt rytm framkallar feststämning och omedelbart gensvar. Onekligen en konstig konsert med flera olika faser!

Arkiverad under: Musik, Recension

Talangfull jazzvokalist tar plats och gör intryck – Sara Aldén på Utopia

1 november, 2023 by Mats Hallberg

28/10 2023

Utopia vid Stigbergstorget i Göteborg

Sara Aldén släppte en ep som recensenten Bengt Eriksson rosade, särskilt Aldéns röst. I mars kommer första fullängdaren från en välutbildad 34-årig artist från Sala, som studerat åtskilliga år på Musikhögskolan i Göteborg. Läser för närvarande till en master om jag har fått fram rätt uppgifter. En mentor där har varit professor Anders Jormin, fast för närvarande är Isabella Lundgren verksam som sådan. Det var för min del premiärlyssning, därför kan fastslås att ytterligare en profilerad sångerska upptäckts.

Fick en pratstund i samband med konserten över två set på populära jazzkrogen. Aldén kände lustigt nog igen mig. Vi pratade i första hand om favoritröster, fick omgående bekräftat att hon som är aktiv i nätverket IMPRA älskar Norma Winstone.. (vi var båda på hennes konsert nyligen i Stockholm). Den upprymda sångerskan omgav sig av två diskret spelande musiker. Vikarien på flygel heter Gustav Elg Tyskling och på kontrabas syns Daniel Andersson. Elg Tyskling har jag haft förmånen att höra tidigare. Inrepeterade repertoaren var inte omfattande, vilket fick till följd att när en musicerande stammis infann sig var giget redan över. Istället för att sträcka ut betonades närvarokänslan, vilket gjorde att trion tidvis trollband krogpubliken. Lyssnades uppmärksamt när innerliga tongångar prioriteras framför partymusik. Med siktet inställt på internationell marknad sjungs det på engelska.

Man öppnar med slingrande introspektiv melodi som avlöses av ett inkännande arr på finstämda Moon River. I nästa låt vars refräng lyder Someday My Dream Come True träder musikerna fram i helfigur. Första set kulminerar i Let Go vars berörande patos från Aldén tar sig in i vårta hjärtan. Sedan sker vokal akrobatik i en tungvrickare som med emfas förmedlar hur galna vi kan bli när vi förälskar oss. Låten drivs på av inspängda monologsekvenser. Karismatiska Aldén och den lyhörda ackompanjerande duon kännetecknas av ett starkt uttryck som går hem.

Sveps iväg efter paus av en stämma med imponerande omfång i suggestiv scat. Efter standarden Can´t Take That Away Frpm Me serveras titelspåret från aviserade albumet. There´s No Future. Det förmedlas med djup inlevelse. Elg Tyskland levererar finurlig stride-sekvens i ett stick och Billie Holiday tolkas med hängivenhet. Apropå feministens inspirationskällor får vi veta att nämnda ep fått sin titel efter berömd essä av Virginia Woolf, som råkar vara en författarpionjär jag läst med stor behållning. (Vann till och med delat förstapris i tävling efter att ha recenserat Mrs. Dalloway.)

I 30-tals hitten Georgia On My Mind som blev en listetta för Ray Charles exponeras ansenliga röstresurser. i en tolkning som inte försöker imitera black music. Gripande ballad om att våga misslyckas framförs a cappella. Som extranummer på en strålande sammankomst bjuds på annorlunda, avskalad version av What A Wonderful World. Om ni undrar över Daniel Anderssons insats ska påpekas att han i skym undan skötte sin roll utmärkt, gav förväntad stadga åt trions snygga arr. Av mina anteckningar framgår att Sara Aldéns glädje att få framträda med sin vokala teknik inte går att ta miste på. Hon tillhör inte dem som ransonerar sin kapacitet. Känslorna ska ut och beröra mottagarna.

Arkiverad under: Musik

Nya givande infallsvinklar på ett älskat fenomen – Yeah! Yeah! Yeah! It Was 60 Years Ago Today på Göteborgs Stadsteater

30 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Per Umaerus och ensemblen

Regi: Robert W Ljung

Ansvariga för scenrum/ föreställning: Pepperland, Robert W Ljung, Anders Johansson samt Göteborgs Stadsteater

Kostym: Hélène Otterbeck

Mask: Maria Agaton

Ljud: Dan Andersson

Ljus: Anders Johansson

Musikaliskt urval: Micke Isacsson och ensemblen

Musik: The Beatles

På scen: Marta Andersson-Larsson, Micke Isacsson, Benny Karlsson, Stephen Sahlin, Per Umaerus, Mathias Gian Kündig och Stefan Sporsén

Premiär 27/10 på Stora scen

Spelas till och med 3/1 2024

Minns jag rätt har två uppsättningar av världens främsta Beatles-tolkare (enligt sir George Martin) recenserats. Dels den om milstolpen Sgt. Pepper där Adde Malmberg intervjuade gäster i samband med halvsekels-jubiléet. , dels den centrerad kring hur The Fab Four arbetade i studio efter att turnerandet lagts på hyllan. Har därtill sett shower på Nef och i Mölndal då Pepperland (före detta Lenny Pane) i första hand beter sig som det förstklassigt ensidiga coverband de är.

När jag beträder den röda mattan och står vid inre entrén kommer jag i trevligt samspråk med vd och nya konstnärlige ledaren. Påminns om att det är på dagen 60 år sedan Beatles framträdde på Cirkus, ett stenkast från Stadsteatern. Blev inte klarlagt, underligt nog, om någon ur premiärpubliken var där i sin ungdom. Själv är jag åtminstone fem år för ung för att utgöra målgrupp. Ändå finns vaga minnen jämte ett par singlar plus ett biobesök med mamma för att se Let It Be. När nördiga Beatles-arkeologerna ställde samman sin föregående produktion, upptäcktes att det fanns mer att berätta, fler låtar som förtjänade att lyftas fram. Därför en ny uppsättning som sannolikt kommer bli lika populär för olika åldrar. De som var med när det begav och senare generationer musikintresserade. Pepperlands Per Umaerus deklarerade när Stadsteatern presenterade innevarande säsong inför två fullsatta salonger, att han och antagligen ingen annan i bandet fanns till när Beatles spelglädje golvade tonåringar på Cirkus, fast recensenterna pinsamt nog inte fattade grejen. Något som Stefan Sporsén gör oss varse.

Kan inflikas att jag är mer än måttligt intresserad av vad de fyra från Liverpool åstadkom innan de ens passerat 30-års strecket, fast jag bara sett utdrag ur och analyser av Peter Jacksons tredelade långa dokumentär Get Back. Däremot lästes i somras mycket gedigen och utförlig biografi om Paul McCartney. Berikande läsupplevelse! Och tidigare i höst recenserades Stockholm Voices live och på skiva, vilka tolkar McCartney i jazztappning. Kom på att en av mina allra första konserter utan föräldrar var när Wings kom till Scandinavium 1972 (min morbror presenterade faktiskt konserten) och cirka tjugo år senare såg jag Ringo Starr och hans All Star Band på Heden. Bara halvannan månad efter att John Lennon skjutits ihjäl studerade jag i ett England chockat över dådet. I Sverige sände P3 (Eldorado) ett två timmars extrainsatt hyllningsprogram, vilket nog många i min ålder minns. Äger förresten en pubspegel med Lennon i profil som motiv plus att refrängen till Imagine bifogats. Hans Give Peace A Chance finns vackert inkluderad i föreställningen.

Den lavinartat växande hysterin och den dramatiska konstnärliga utvecklingen ter sig i backspegeln ofattbar. Man hade ju fått tummen ner hos Decca. Ojämna debuten producerad av legendaren George Martin påvisar potentialen, men den skvallrar inte om vad komma skulle. När Pepperland grandiost river av en snabbversion av första fullängdaren, uppstår samma känsla som när jag såg Backbeat, lyckad bio-pic i svartvitt. Såväl Pepperland som musikerna på soundtracket befinner sig på en högre konstnärlig nivå än Beatles anno 1963. Nämnda turné i Sverige hade planerats med Trio Med Bumba som huvudakt, en komiskt beslut skrikande tonårstjejer raskt såg till att ändra på. Att Beatles minus Ringo starr redan var fabulöst sammansvetsade sedan intensiva maratonspelandet i Hamburg ska inte underskattas, utgjorde ett fruktbart embryo i vidare, hisnande utvecklingskurva..

foto Ola Kjelbye

Tillbaka till Pepperlands nya produktion. Man fortsätter på inslagna vägen att också lansera kvinnligt perspektiv. Följaktligen har programhäftets essä skrivits av skribenten och programledaren Anna-Charlotta Gunnarsson (sågs tidigare i år som konferencier på Manifest-galan) som föddes när Beatles splittrades. Väsentligt yngre torde Marta Andersson – Larsson vara, sopran som gjorde avtryck på samma scen i lysande bakom kulisserna- stumfilms-pastisch härom året. I Yeah! Yeah! Yeah! ikläder hon sig med auktoritet rollen som Yoko Ono. Med besked tar hon plats som kavat kvinna! Uppskattar frejdigheten, lärorika berättelserna och glimten i ögat. I denna polariserande och skrämmande tid behövs en glädjespridande gemensam källa mer än någonsin. Pepperlands nostalgikick skulle kunna utgöra den lägereld att samlas kring som Hylands hörna när Beatles nådde sin kulmen.

Kan inte nog understryka att samtliga på scen, finurligt instruerade av regissör och av impulser från bandmedlemmar, ständigt löser upp fiktionen. Hur naturligt som helst porträtteras historiska personer, dokumenterade anekdoter ageras fram.. Scener som kommenteras när de klivit ur rollen och på ett mycket underhållande sätt pendlas emellan deras olika jag och vad som ska gestaltas. När Pepperland flyttar in på Stadsteatern förvandlas de till något oändligt mycket större än ett tributband. Två som på ett förbluffande vis odlat sina dramatiska talanger och tajming är trumslagaren Benny Karlsson och basisten (ofta spelandes karaktäristisk Höfner). Karlsson undervisar i Bennys beat-skola och Giam Kündig glänser som bland annat porträttlik demonproducent. Stephen Sahlin frontar också på egen hand Stefan Sporséns komiskt teatrala aktioner tillför också åtskilliga leenden i publiken. Han äntrar scen som tokrolig robot/ avatar i silvrig utstyrsel med knasig röst för att övergå till att gestalta en allt i allo-fixare. Kul!

foto Ola Kjelbye

Ljudet är kristallklart och på lagom nivå, spetsigt och fett om vartannat. Ljuset bäddar in och speglar snyggt skiftande stämningar. Belamrade vridscenen utnyttjas maximalt. innehåller en mängd pinaler, ett flertal klaviatur- och stränginstrument. Indiska äventyret 1968 återskapas mästerligt direkt efter paus. Stor möda har framgångsrikt lagts på att utforma scenkläder och frisyrer. Manus som Per Umaerus knåpat ihop med god assistans måste i vanlig ordning betecknas som föredömligt. Knappologisk trivia blandas fiffigt med omvälvande händelser.

Föreställningens längd anges till två och halv timma inklusive paus. När jag fått ut min rock i garderoben hade över tre timmar passerat sedan första ackorden i Magical Mystery Tour. Absolut ingen i den saliga premiärpubliken kan ha beklagat tidsöverdraget. Inte heller att beprövade scener från tidigare uppsättningar togs fram, inklusive odiskutabla favoriter hos både utövare och mottagare vilka var en repris från föregående show. Var längden felkalkylerad eller blev man extra inspirerad av premiärpublikens bifall? Faktum kvarstår att omslutande värme sprids i och med världens bästa singel (de två A-sidorna) och gåshud framkallas i avslutande trilogi plus skämtsamt appendix från Abbey Road. Andra akten kan rent dramaturgiskt kritiseras för att falla i sär. Men man gör klokt i att bortse från dess disparata natur. Och ska man vara löjligt petig är inte all musik från Beatles eftersom smakprov ges på låtar komponerades av dem som soloartister.

Något man tänker på denna gång bortsett från hur en komisk och dramatisk ådra kontinuerligt växt fram i gruppen, är vilken för ändamålet lysande vokal förmåga man besitter. Stämsången hos multiinstrumentalisterna hänför.

foto Ola Kjelbye

Ska försöka avrunda en exalterad text genom att kika i anteckningarna. Noterade att snäll pop varvas med oborstade alster, ett förhållande som bidrog till Beatlemania. Vi delgavs nyheten om kommande sensationellt släpp i november av outgiven singel med pålägg, vilket den observante kunnat läsa om. Beatles utforskande pionjäranda demonstreras lysande i framföranden av exempelvis Tomorrow Never Knows och I´m The Walrus (det utflippat utdragna outrot skippas).som jag för övrigt spelat på Every Vinyl Tells A Story på Bengans. Fick lära mig att temat i Because influerats av Månskenssonaten. En av åtskilliga musikaliska fullträffar var något otippat versionen av George Harrisons I, Me Mine. En annan bedrift var hur de tog sig an While My Guitar Gently Weeps med feature på elgitarr av Micke Isacsson. Marta Andersson-Larssons tonsäkra aningen veka sopran. En överraskning som refererar till jazzig music hall i melodi signerad Jim McCartney (Pauls pappa) toppad av mycket blås. Av allehanda oklanderliga instrumentala insatser, förtjänar ett par trumpetsolon av Stefan Sporsén jämte Benny Karlsson solida trumspel och Stephen Sahlins intro till Hey Jude särskilt beröm.

Som framgått en mycket underhållande uppdaterad version av Yeah! Yeaj! Yeah! All härlig musik framstår nästan som en bonus, i en sprakande konsertföreställning med intelligent inlagd dramaturgi. Fram till sista halvtimmens eufori bidrog dess rytm till att publiken lever sig in i vad som sker på scen. Sedan blir det publikfrieri som klarar sig utan regi. Vi behöver under rådande omständigheter definitivt sådan här samvaro och trivselkänslor, att få berusa sig på högklassig musik och underfundiga scener på dokumentär bakhrund.

Arkiverad under: Musik, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in