En månghövdad publik välkomnade Jinjer från Ukraina när de intog Rock Stage idag på eftermiddagen. Nu känns det att festivalen kommit igång på allvar. Publiken är som vanligt på gott humör och ännu går de flesta rakt.
Sångerskan Tetiana Shmayluk fångar publiken omgående och släpper oss inte på den timme de har på sitt spelschema. Bandet är tajt och vältrimmat, basen och trummorna lägger mäktiga mattor medan leadgitarren matar på med tunga riff. Sångerskans variationsrika sätt att sjunga är fängslande. Ibland är sången nära growl, ibland är det tydligt och mjukt i en skön alt-stämma.
Progressiv metal skulle jag närmast kategorisera bandets musikstil som. Det är sköna växlingar i tempo och intensitet. Det här bandet är inte på Sweden Rock Festival för att de kommer från Ukraina. De är här för att de är för djävla bra.
Gitarristen Roman Ibramkhalilov och sångerskan ”Tati” Shmailyuk, basisten Eugene Abdukhanov nedan.Och längst ned, enda bilden jag lyckades få där trummisen Vladislav ”Vladi” Ulasevich syns lite. Han satt väldigt långt bak på scenen.
Ukraina är ett grannland i djup kris med tanke på det ryska angreppskriget mot sin granne. Det märks på publiken att stor sympati för Ukrainas utsatta position, ännu är högaktuellt. Nästan lika många ukrainska blågula flaggor, som det fanns svenska, vajade.
Idag på ett fält i Norje Boke är vi alla blå-gula in i märgen.
De nyare sångerna handlar en del om kriget och hur det påverkar befolkningen, inte minst i Donbas varifrån bandet kommer.
Slava Ukraini!
Jinjer bjuder på en viktig och vass konsert i solgasset. Visst är vi här för att ha roligt, festa och njuta. Men bara 80 mil ifrån den här platsen, handlar livet om överlevnad, skydd och motstånd mot fientliga styrkor som försöker krossa deras land. Det är värt att tänka på för oss här i fria nord.
Youtube, recensioner och annat återger historien om det finska bandet Nightwish -startat av gymnasiekompisar 1996 – låtskrivaren/pianisten och en tidigare sångerska. Sedermera tillkom ännu en sångerska och bandmedlemmar har bytts ut, men Tuomas Holopainen som skriver allt material är kvar. Men först nu med den holländska sångerskan Floor Jansen skedde deras riktigt stora genombrott och de är nu vad Abba var för oss – landets stora musikexport i alla tider. Jansen – nu medlem i elva år – är omskriven som en valkyrialiknande gudinna – med väldiga sångresurser och stor scennärvaro. Efter att ha tagit del av inspelningar känner jag att hennes röst kunde lika gärna varit skolad i enbart operasång. Den omfångsrika och varma, mjuka vackra tonen hörs och mest avgörande var det, för att få se henne, jag kom. Men också för upplevelsen, hela showen.
Efter ytterligare en halvtimmes omriggande på scenen kommer hon då äntligen in – den mycket chosefria, självklara Floor Jansen. Kavaj, svart enkel klänning, höggravid. Ödmjukt och milt inbjuden av henne och bandet – blir jag en del av hela berättelsen som rullas fram på den väl utrustade scenen. Färgprakt, eldpuffar och den bakre fonden av mycket estetiska och suggestiva filmer med olika urdjur i natur och samhällsteman fångar mig sakta men säkert. Då och då sveps vi in i rökdimmor – men skulle vi somna till – blir vi uppväckta av värmande knallar som små fanfarer. ”Nu ska vi ha en riktig folkfest”, inleder hon på klingande svenska.