• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Roskilde: Warpaint fängslar festivalpubliken

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Warpaint-2

Warpaint, Avalon Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

”De har tagit god tid på sig — tre och ett halvt år har passerat sedan deras fullängdsdebut The Fool såg dagens ljus — men nu är Los Angeles-kvartetten tillbaka med en självbetitlad uppföljare. Det låter ändå fortfarande omisskänneligt som Warpaint, men de tar ännu ett steg in i det okända. In i atmosfärerna och texturerna. Det går att dra paralleller till förebilderna i The Cure som 1980 följde upp sitt debutalbum Three Imaginary Boys med mer atmosfäriska Seventeen Seconds. Warpaint har genomgått en liknande utveckling; istället för att göra ett album som ska locka en större publik låta atmosfärerna — och den drömska produktionen — stå i fokus gär att det blir mer subtilt och förföriskt”.

Ovanstående text är hämtad ur min recension av Warpaints andra fullängdsalbum, som släpptes tidigare i år. När Los Angeles-kvartetten på självaste Fourth of July, i gassande solsken intar Roskildefestalens Avalon-tält står det dock snabbt klart att det inte rör sig om en fullt så tillbakalutad spelning som man kanske hade kunnat förvänta sig. Som scendekor har de enkelt, men snyggt bara omslaget från deras senaste album.

Om deras nya album just kan kännas aningen passivt så är det en expressiv liveupplevelse vi bjuds på. Interaktionen de fyra medlemmarna emellan, i kombination med deras hypnotiska sound, bådar för en fängslande konsert. Inledningsvis är det gitarristen Theresa Wayman som ger mest sken av att vara frontfigur, men allteftersom konserten växer tar såväl den andra gitarristen Emily Kokal som basisten Jenny Lee Lindberg — och till viss del även den australienska trummisen Stella Mozgawa — mer plats på scen. Keep It Healthy har vuxit som öppningsspår, och Undertow spelas relativt tidigt i setet, men det är mot slutet det verkligen tänder till; ännu outgivna No Way Out lyfts av publiken respons, disco-funkiga Disco//very sticker ut som en ny livefavorit, och finalen med Elephants — som trots att den var med på deras första EP fortfarande tillhör deras starkaste låtar — är några av höjdpunkterna.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Warpaint-5

Warpaint-3

Warpaint-4

Warpaint-8

Warpaint-7

Arkiverad under: Musik Taggad som: Avalon, Roskilde, Warpaint

Roskilde: I Break Horses målar upp drömska atmosfärer

5 juli, 2014 by Redaktionen

ibreakhorses

I Break Horses, Pavillion
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

I en tid när elektronisk pop har blivit synonymt med laptop-hemmaproducenter och iPad-applikationer är det skönt att se ett så nästintill perfektionistiskt estetiserat band som I Break Horses med trummor (såväl elektroniska pads som analoga), gamla synthar och mikrofoner för sång, gärna med ekande rösteffekter, då den energi bandet generar är svårslagen. Det här är riktig live-musik, och ger mig en upplevelse som ingen laptop-DJ som står och vevar med armen och vrider på lite rattar i världen kan ge mig. Alltför ofta får jag känslan av att många ”artister” bara skulle kunna trycka på PLAY-knappen, för att sedan hoppa ned i publiken och dricka öl. Det problemet uppstår knappast här: när de kyliga 80-talssyntharna hamrar igång får jag känslan av att höra soundtracket till en nyversion av klassikern Blade Runner. Lyckligtvis är inte någon sådan under planering, men musiken är ändå högst verklig. Även om det stundtals är svårt att tro i sin drömska atmosfär.

Även om bandet rör sig väldigt minimalistiskt, nästintill inte alls (förutom när sångaren och låtskrivaren Maria Lindén viker sig över sin synth med håret), känns spelningen ändå väldigt händelserik. Detta mycket tack vare den tillhörande ljusshowen som gömmer bandet i snyggt motljus och blixtrande färger, men också för den kraftiga trumkompen som hamras ut. Att trummisen dessutom varierar mellan sittande och stående position hjälper lite det också. Ändå är det hans energi med trumslag som bomber över kala betongbyggnader som en gång rymde lyckliga och livliga familjer, men nu enbart samlar damm, sot och gamla minnen. Men även om musiken i stor utsträckning får mig att tänka på krig och dess tillhörande melankoli, lämnar den mig ändå inte med någon känsla av hopplöshet. Snarare tvärtom: att även om det mesta är ödelagt finns ändå en väg till förbättring och återuppbyggnad när nu kriget äntligen är slut (tänk Tyskland efter andra världskriget).

Om musiken är melodisk är framförandet arkitektorisk. Ljuset må visserligen inte lyfta fram bandet, men det rör varken dem eller publiken i ryggen. Det här rör sig om konstnärliga popmusiker och inte någon populistisk lördagsgodisvariant som till exempel Håkan Hellström. Det är musiken som står i centrum, och inte bandet som enskilda individer: de fyller en roll som musiker, för musikens skull, och inte deras egna. Det är lika coolt som neo-modernistiskt. Vilket gör att jag mycket enklare kan ta till mig musikens drömska känsla av både förstörelse och konstruktion, även den hypermodern men med tydliga trådar till 60-talsestetik ala miljonprogrammet. Vitt, ljust men ändå deprimerande mångkopierat. Och det är genom den hopplöst långa vägen bandets musik färdar oss igenom med; eller snarare mardrömmen om den, om vad som varit och hur det påverkar oss än idag. Vilket representeras med moderiktig 80-talsinspiration i musiken, även om den som sagt käns nymodern.

Tyvärr känns spelningen alldeles för kort, och inga extranummer blev det, men det beror kanske lika mycket på hur bra det var snarare än att bandet legat på latsidan för att framföra sitt material. För det har de uppenbarligen inte. Så egentligen finns inte speciellt mycket att anmärka på. Speciellt inte som en lite äldre låt luftas till publikens stora jubel. Eller när en låt presenteras som en av få dansanta låtar, men i stort sett resten av spelningen fylldes med låtar som förvandlade tältet till en stor danssal. Det är väl i sådana fall de få långsammare låtarna som ger känslan av högstadiedisco med awkward tryckare, men å andra sidan skänker de en välbehövlig variation så jag vet inte om det egentligen är någonting dåligt. Eller om det bara är ytterligare en mardröm vi måste lotsas igenom.

Text: Linou Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: I Break Horses, Pavillion, Roskilde

Roskilde: Haim utstrålar amerikanskt självförtroende

5 juli, 2014 by Redaktionen

Haim

Haim, Arena Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

Med enkom sitt debutalbum Days Are Gone och några få turnéer i bagaget äntrade Haim Arena-
tältet för att bjuda festivalbesökarna på en spelning de sent skall glömma. För om de på skiva kan framstå som något lågmälda och tillbakahållna av en speciell känsla av storslagen minimalism, är de raka motsatsen på scen: explosiva, rakryggade och stilsäkert fyllda med amerikanskt självförtroende.

Inte nog med att bandet drog tillräckligt med publik för att fylla hela tältet, det fullkomligt vällde in ytterligare publik i en ständig ström och det känns som bandet mycket väl hade fyllt ut en större scen. Nu stog det folk ändå ut på vägen, över grässlätten och handikappsramparna där folk stod för att kunna få en överblick över spelningen trots överskridd kapacitet. Det hade både bandet och dess publik förtjänat.

Genom snabbt tempo, visst gitarrmangel och varmt mellansnack etableras snabbt en speciell relation till publiken. Det blir samspelt och än mer engagerande så. Dock var de inte helt med när bandet ville göra ”ett experiment” genom att sjunga en slinga som sedan publiken skulle återupprepa. Det var som laddad för storslagen magi, men istället föll det platt då publiken snabbt glömde bort att fylla i sången. Det kan ju självklart inte bandet belastas för, även om en påminnelse hade varit på sin plats.

Text: Linou Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: Arena Stage, Haim, Roskilde

Roskilde: Damon Albarn återvänder ensam, som fullfjädrad entertainer

4 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Damon-Albarn-4

Damon Albarn, Arena Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 5

– It’s where he is now but it wasn’t what he planned, sjunger Damon Albarn i Mr. Tembo, en låt skriven till en elefant i Tanzania. Danskarna gillar uppenbarligen att slakta giraffer, men elefanter verkar de inte ha något emot. Och just den där textraden skulle även kunna stämma in på Albarns egna karriär. Vi har sett mäktiga akter som OutKast och The Rolling Stones, men frågan är om någon är lika självklar på scen som Damon Albarn. Sedan tiden med Blur har han inte bara rönt stora framgångar med det virtuella bandet Gorillaz utan även skrivit filmmusik och opera, producerat Bobby Womack (må han vila i frid) och samarbetat med afrikanska musiker. Första gången den produktive sångaren spelade på Arena Stage var 1991, sedan dess har han med såväl Blur som Gorillaz spelat på Roskildefestivalens största scen. Det är som fullfjädrad entertainer en nu medelålders man, med sitt första soloalbum Everyday Robots i ryggen, återvänder. Om det på förhand fanns några tvivel försvinner de så fort han träder på scen.

Uppbackad av kompbandet The Heavy Seas inleder han med avskalade Lonely Press Play, därefter plockas det friskt från hela hans karriär. Trots att han verkat i såpass olika stilar och stämningar vävs allt snyggt ihop live. Om låtarna från soloplattan är genomgående melankoliska och tillbakalutade så är det Gorillaz-materialet som möts av bäst publikrespons: efter att ordinarie set avslutats med Blurs Out of Time och All Your Life spelas Clint Eastwood som första extranummer, därefter gästas Feelgood Inc. av inga mindre än hiphop-legenderna i De La Soul. Höjdpunkten sparas dock till sist: Heavy Seas of Love är inte bara bästa låten på Everyday Robots, utan även en fantastisk final live. Så här är han, kanske inte som han hade planerat, och gör Roskildefestivalens starkaste spelning hittills.

Följande låtar spelades:

Lonely Press Play
Everyday Robots
Tomorrow Comes Today
Slow Country
Kids With Guns
Three Changes
Hostiles
Photographs (You Are Taking Now)
Kingdom of Doom
Poison
Hollow Ponds
El Mañana
Out of Time
All Your Life

Clint Eastwood
Feel Good Inc. (med De La Soul)
Mr. Tembo
Don’t Get Lost in Heaven
Heavy Seas of Love

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Damon-Albarn-1

Damon-Albarn-5

Damon-Albarn-6

Damon-Albarn-3

Damon-Albarn-2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Arena Stage, Damon Albarn, Everyday Robots, Roskilde

Lyckad förstakväll med enorm spännvidd – Falkenbergs visdagar

4 juli, 2014 by Redaktionen

falkenbergsvisdagar

Tack vare en sommarstuga i närheten har jag åtskilliga gånger besökt stadens visfestival, en festival som kan mäta sig med den i Västervik. Helt oförtjänt har man oftast verkat i skuggan av sin småländska kaxiga kollega. Och när hotell Hwitan gick i konkurs för några år sedan var dödsstöten nära. Men med benäget bistånd av bland andra ABF, Region Halland och grannen Grand Hotel har arrangörerna hållt sig kvar på banan, även om publiken numera inte har tillgång till läktare. Första kylslagna blåsiga kvällen kom uppskattningsvis 300 personer. Att ge varje akt generöst med speltid var en nyhet för i år, ett grepp som föll väl ut. En annan nymodighet var också att lokala artister avrundar varje kväll, inomhus i nybyggda Tryckhallen alldeles bakom utomhusscenen. Då var timmen sen och jag hade fått mitt lystmäte. Efter trevlig pratstund med några av drivkrafterna, cyklade jag hem i natten uppfylld av sköna toner.

Jack Vreeswijk fick äran att öppna. Jag hade skam till sägandes inte hört honom live förut. Mina förväntningar var ganska lågt ställda på denna kändisunge (artistens epitet på sig själv), vilket kan ha bidragit till att han kunde slå an en sympatisk ton hos mig. Mycket värme spreds med torr humor, välkomponerat program och rafflande gitarrdueller med den rättmätigt lovprisade partnern Love Tholin. Jack är en historiebättare av rang som är ganska duktig på att framföra sitt eget material. Ändå är det ofrånkomligt att han bottnar bäst i sin ”avlägsna släktnings” bluesiga repertoar. Många plus ska ges till sånger som Hopplös blues och Huvudlösen för aftonen. Efter en roande harang om sin medverkan i Allsång på Liseberg framförde han med ackuratess Vaggvisa. Mina sympatier fick han, fast det måste påpekas att Jack inte har samma diktion som sin far. Vissa ordvändningar går helt enkelt förlorade på grund av att Vreeswijk d.y inte äger samma förmåga till total koncentration.
Det känns väldigt lätt att sammanfatta den stund Pernilla Andersson & Fredrik Rönnqvist var på scen. Som jag sa till den kepsförsedde mannen i denna duo efteråt, var det helt enkelt den bästa svenska akt med liknande avskalade format som jag hört på länge. Presentatören ansåg att Pernilla Andersson är underskattad. Duon är genommusikalisk och Pernilla kunde blomma ut med en enastående klar stämma. Det enda man kan efterlysa är en dos samhällskritik, men vad vi bjöds på var fullgott i sig. Hon gjord underbara tolkningar av Pkuras Håll huvudet högt, Olle Ljungströms För dom som väntar samt Alf Hambes Kajsas udde. Av hennes egna alster var Som en ö en ljuvlig ballad, Dansar med dig en ironisk smart låt om att vara på turné och Johnny Cash och Nina P en lustig låt om förälskelse. Instrumentala Runmaröpsalmen var en stark upplevelse som gjorde mig djupt berörd. Chosefria Andersson kan konsten att mellansnacka och att hon kom in i fel vers flera gånger ökade bara charmfaktorn. Som extranummer gjorde hon passande nog Cornelis rättvisa.

Den rundmagade mannen i kaftan och yvigt skägg som tagit sig namnet Ebbot har inte så mycket gemensamt med visgenren. Jag har med oregelbundna mellanrum följt hans förehavanden sedan 90-talet. Nu har han blivit smått folkkär sedan succén i Tv4. Han är förträfflig på att tolka emotionella låtar med sin speciella teknik. Ebbot kombinerar i sin röst starkt och svagt till en vinnande koncept. Han visade sig också vara en habil giarrist. Annars utgjorde bröderna Anders och Staffan Ljunggren den musikaliska grunden. Dessa herrars bandnamn är kort och gott Orgel & trummor. Ebbot trivs som fisken i vattnet – eller som en makrill (=Ebbot håller på Gais) på Gamla Ullevi för att anspela på hans Gteborgsvitsande i Så mycket bättre – med brödernas inramning.

Särskilt organisten Anders imponerade oerhört med sitt finlir, medan Staffan alert mest kompletterade ljudbilden. Om inte mina öron svek mig spelades ett par ”slagdängor” från Soundtracks katalog. Extra glädjande att Ebbot Lundberg vars självironiska T-shirt fanns till försäljning, gav sig på Fri som en vind, en tidig klassiker som förknippas med Lill Lindfors I övrigt ska framhållas psykadeliska mästerverk som i original gjordes av Doors. Moody Blues och Zombies.
Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Falkenberg, Falkenbergs visdagar, Musik, Musikfestival, visor

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 712
  • Sida 713
  • Sida 714
  • Sida 715
  • Sida 716
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in