• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lyssna: Sufjan Stevens – So You Are Tired

14 augusti, 2023 by Redaktionen

Sufjan Stevens har släppt singeln ”So You Are Tired” som är en försmak av kommande albumet Javelin som släpps den 6 oktober 2023.

Javelin är Stevens första ordentliga soloalbum sedan ’The Ascension’ (2020), och markerar även en återkomst till hans ikoniska singer-songwriter-stil, i samma anda som ’Carrie & Lowell’ (2015). Oavsett om man lyssnar på dessa 10 låtar individuellt eller som ett album blir de till något mycket större, hela erfarenheten av Stevens 25-åriga karriär kommer till sitt fulla uttryck i fyra minuter långa utbrott av kör-, orkester- och elektriska underverk.

Javelin kombinerar musikalisk och känslomässig bredd. Ibland känns det som om albumet har producerats av ett stort team – men så är det definitivt inte: nästan varje ljud är resultatet av Stevens i sitt hem, där han själv har byggt upp något som kan liknas ett testamente över 70-talets Los Angeles överdådiga studiokultur. Bidragen kommer från en nära krets av vänner – Adrienne Maree Brown, Hannah Cohen, Pauline Delassus, Megan Lui och Nedelle Torrisi – som bidrar med harmonier på många låtar, och Bryce Dessner, som spelar akustisk och elektrisk gitarr på ”Shit Talk”. Naturligtvis har Neil Young skrivit den ömsinta och mystiska albumavslutaren ”There’s A World”.

Där ’The Ascension’, som hyllades av The New York Times som ”ett rop av förtvivlan och en bön om försoning”, använde intrikat men angelägen elektronik för att anpassa sig till sitt ögonblick, börjar Javelin som ett självporträtt, detaljerat men ändå enkelt. Det här är Stevens när han är som mest intim, med referenser till Seven Swans eller Carrie & Lowell.

”So You Are Tired” börjar med ett försiktigt piano innan intrikata lager av gitarr och slagverk byggs upp och skapar en frodig, melankolisk atmosfär. ”So you are tired of us // So rest your head”, sjunger Stevens med sin karaktäristisk avväpnande röst, som om just de scener av smärta och hopp som han är på väg att dela med sig av bara har galvaniserats genom årtiondena.

Med Javelin medföljer av en 48-sidig bok med konst och essäer som alla skapats av Stevens, inklusive en serie minutiösa collage, uppklippta katalogfantasier, puffmålade ordmoln och repetiva färgfält. De 10 korta essäerna – omväxlande roliga, tragiska, gripande, obegripliga och specifika – ger små glimtar av kärlek och förluster som har format honom och, i sin tur, dessa låtar.

Javelin låtlista
1. Goodbye Evergreen
2. A Running Start
3. Will Anybody Ever Love Me?
4. Everything That Rises
5. Genuflecting Ghost
6. My Red Little Fox
7. So You Are Tired
8. Javelin (To Have And To Hold)
9. Shit Talk
10. There’s A World

Arkiverad under: Musik

Wilmer X spelar på KB den 31 augusti och slår liverekord

14 augusti, 2023 by Redaktionen

Sista chansen: Wilmer X spelar på KB den 31 augusti och slår liverekord, berättar ett pressmeddelande:

Wilmer X och KB är en kärleksaga. Få band är så förknippade med de klassiska lokalerna på Bergsgatan 18 i Malmö. Pågarna från Skåne har också ett svårslaget rekord, hela 54 gånger har de stått på klubbens scen och alla gånger har det varit helt utsålt.

Nu är det klart att Wilmer X spelar en sista gång på KB den 31 augusti.

När KB tidigare i år meddelande att de kommer stänga efter 30 år berättade man samtidigt att det skulle bli ett spektakulärt avslut på denna epok i svensk musikhistoria.

Det blir alltså en sista urladdning skånsk rock, den 55:e i ordningen på KB. En garanterat svettig kväll med svängig rhythm & blues, skitig garagerock, rå blues och självhäftande poprefränger levererade hela vägen in i kaklet av Wilmer X.

Arkiverad under: Musik

Way Out West 2023 – Sam Fender

14 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

3

12/8 2023

Flamingo-scenen Slottsskogen

29-årige Sam Fender kommer från en by utanför Newcastle i norra England. Hans två album har varit listettor i hemlandet. Hade inte hört talas om detta stjärnskott förrän Ulf Lundells rekommenderade i Vardagar 4. Fender lirar enligt uppgift på den gitarrmodell som heter som honom själv, vilket gör att man undrar om namnet är taget. Han har nominerats till och erhållit ett flertal priser, engagerats som skådespelare och modell och använder delar av sin förmögenhet till filantropisk verksamhet. Vill man förkovra sig i artistens biografi hänvisas till Wikipedia. Mycket utförlig info där. Passade in i schemat att se honom och öronen var välvilligt inställda efter några smakprov i förväg

. Kännetecknande för låtskrivaren är hans medryckande alster, tenorstämman samt dialekten. Kanske som ett resultat av hans adhd förekommer en tvångsmässig besatthet av överlägset mest frekventa svärordet. Han bryr sig heller inte om att hela tiden hålla tempot uppe, förefaller istället lite ofokuserad med rejäla pauser som följd. Berättar för oss att han tycker om vårt land i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Omger sig på scen av ett antal kompisar . Bandet består av Dean Thompson på gitarr, mandolin (?) och sångbakgrund, Tom Lingener på basgitarr, Joe Atkinson på främst klaviatur, trumslagaren Drew Michael samt tenorsaxofonisten Johnny ”Blue Hat” Davis och trumpetaren Mark Webb.

Publiken utsätts för gitarrbaserad, överlag uppfriskande larmande pop. Ibland småstökig, ibland av prydligare natur. Låtarna draperas genomgående i ett framåtlutat, snärtigt driv. Störs inledningsvis av massivt trumbeat tillverkat av primitiv hantverkare. Lägger förstås omgående märke till potentialen i rösten hos mannen i centrum. Observerar ögongodis i pastellfärger på backdroppen. Ett par av hans lätt upphetsande melodier annonseras som upp-och-hoppa låtar, vilket har fog för sig. Många i publikhavet beter sig glädjerusigt i omgångar, sätter igång att nynna refränger, vilket Fender tar till vara på. Kul!

foto Thomas Johansson

Emellanåt ter sig kompet tämligen ospännande. Så trots att vi snackar 3 + finns beståndsdelar som skulle kunna slipas på. I en passage slås det om till ett hårdförare klimat, rejält rockig atmosfär sprider sig. Riffande röj med fräckt uppbruten rytmik får fäste. När det bär iväg renderar Sam Fenders musik i en insvepande uppåtkick.

En av hans i särklass mest gripande verk har fått titeln Spit Of You, en hjärtskärande ballad om att inte nå fram till sin far (problematik som känns igen). När den framförs äntrar trumpetaren scen. Förstklassiga Alright anspelar på pandemin. Plötsligt stilbrott signaleras, outrot omvandlas till malande sekvens, brister ut i crescendon.

foto Thomas Johansson

Influenserna är många. Steely Dan och Donny Hathaway kan inte direkt skönjas.. Däremot Jeff Buckley, Tracy Chapman och Suzanne Vega. Största inspirationskällan tycks The Boss vara. Enda covern på WOW blir därför en soloversion av dennes Dancing In The Dark, som jag förresten hörde med Springsteen på Ullevi tidigare i sommar. I min värld en av hans absolut mest lättviktiga skapelser trots det patos den bärs fram av. Därpå lanseras medryckande hit i form av starka Seventeen Going Under, varvid upptänd publik i blandade åldrar hänger på.

Aptitliga anrättningens sista tuggor är saftiga. På vägen fram har många byten av instrument gjorts. och en tillfreds artist tackar för visad respons. På sluttampen agerar bandet som lightversion av E Street Band anförda av inspirerad saxman och robust rytmläggare. Sam Fender och hans band bevisar i sina bästa stunder att det inte behövs många ackord om de sätts samman på optimalt sätt.

foto Thomas Johansson

LÅTLISTA Will We Talk? – Getting Strated – The Borders – Alright – Spice – Howdon And The Death Queue – Spit of You – Get You Down – Dancing In The Dark – Seventeen Going Under _ Hypersonic Missiles

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – Dungen

13 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

12/8 2023

Flamingo-scenen i slottsskogen

2

Dungen var en utfyllning i festivalens line up som tillkom med kort varsel sedan Johnny Marr tvingats avboka sitt gig på grund av inställt flyg. Om inte minnet sviker har jag sett Dungen på Kulturkalaset i Göteborg och skrev om spelningen på Music & Arts 2016, definierade vad de gjorde på Skeppsholmen som en excentrisk, kul kick. Hjärnan bakom det väl valda namnet är Gustav Ejstes, son till en riksspelman. Han ingår också i Amason som undertecknad recenserade på WOW 2919. De tiotalet skivor han släppt under innevarande millenium kan nästan betraktas som soloprojekt, då han trakterar flertalet instrument själv och skriver musiken till texter på svenska.

I liveversionen ingår experimentellt inriktade gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson samt trumslagaren Johan Holmegard. Den sistnämnde känd från samarbeten med Goran Kajfes, Jonas Kullhammar, Fire Orchestra med flera. Reine Fiske har hög status som avantgardistisk soundutforskare och har varit med i sen upplaga av Träd Gräs och Stenar.

foto Peter Birgerstam

Baxnar inledningsvis över hur extremt ostyrigt det låter. Noise-anhopning i minst sagt murrigt ljud. Belackare skulle kunna utbrista ”vilket onödigt oväsen”! Således en fullkomlig antites till normalt förekommande publikfriande estetik. Dungens sound genomsyras av en psykedelisk ådra doppad i ohämmade progressive-influenser och i viss mån svensk folkmusik och i sina mest tilltalande stunder legendaren Bo Hanssons svävande sound. I längre avsnitt hörs tyvärr obefintligt av pulserande groove eller melodisk struktur, inslag jag räknat med. Ejstes sitter mest vid sitt keyboard, spelar dessutom orgel, använder tamburin och spelar allra sist på wurlitzer.

Man undrar om Dungen spontant river av vad som faller deras ledare in. Konserten ger ett splittrat intryck. Utflippat brötiga excesser kontrasteras emot rätlinjig rock och naivistiska sångtexter med ett tonfall á la Jakob Hellman. Svävande partier kränger och dar runt. Förvisso högst originellt. Kämpar med att tillgodogöra göra mig vad som massivt kommer ur högtalarna. Låter för mina öron tyvärr alltför skärande, oskarpt och mullrande. Exponeras för både bas och diskant i sina yttersta lägen. Har avgjort störst behållning av de utdragna sekvenserna på orgel, vilka kompletterar Fiskes utanför boxen-licks och dynamisk rytmsektion. I en låt ackompanjerar Dungen sig själv.

foto Thomas Johansson

Visste sedan tidigare att Holmegard är en hörvärd trumslagare, vars kapacitet sätts på prov på ett sätt som uppskattas. Panda visar sig vara konsertens mest utkristalliserade låt, trevlig kontrast till andra tämligen otillgängliga ingredienser. Efter cirka trekvart uppstår lätt aggressivt tunggung som förnöjer. Kanske standard för Dungen, men trist att inga som helst presentationer ges. I finalen vidöppna spjäll där tätpositionen intas av påkopplad Fiske via sin pedalpark med mycket fuzz, rundgång och dylika effekter. Även om lyssningen sittandes på festivalens praktiska träläktare genomfördes delvis på uppstuds, förstod jag alltför sällan vad deras intention var och utfallet blev skralt, inte alls som på Skeppsholmen.

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – Blur

13 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

Många ingångar för en liverecension av Blur, också personliga. På 80-talet reste jag två helger till London och i samma decenniums början studerade jag i Sussex under två vårterminer. Bodde då inackorderad i familjer i och utanför Brighton. Så kunskap finns om en kultur nära oss, men ändå väsensskild genom sin klassuppdelning. Kanske var jag därför preparerad och extra mottaglig för den våg av Brit-pop som nådde sin kulmen i mitten av 90-talet. Av de ytterst få musikrelaterade t-shirts i min ägo symboliserar en av dem, just detta fenomen med porträtt på medlemmarna i Blur som omslag för ett tryck från NME. Fenomenet underblåstes ju av Oasis-brödernas verbala sluggande mot Blur. I retrospektiv kanske bra PR, men fånigt! De nio studioalbum man gjort har rönt stora försäljningsframgångar, i några fall blivit listettor. De hade ett uppehåll i sex år och Think Tank tillkom utan gitarristen Graham Coxon. Men sedan fjorton år kamperar kvartetten (live med gästmusiker/ femte medlem på keyboard) ihop. Gruppen med sina ottroligt catchiga, pampiga klassiska hits har tilldelats utmärkelsen ”Outstanding Contribution to Music”.

foto Peter Birgerstam

Under spelningen i kvällsmörkret nämnde Damon Albarn gruppens starka band till Sverige, påpekade att det var till oss de kom först när det blev tal om att turnera utomlands. Till saken hör att jag såg dem på Hultsfred 1994 och laddade då upp genom att i bilen lyssna på deras två första album. Inte osannolikt att det var den lyckliga tillställningen i Småland som gruppens frontfigur hänvisar till. Vidare lånade jag på bibliotek Alex James självbiografi om hur han testat att leva upp till rockmyten, fast lyckligtvis studsade tillbaka och kom på fötter. En underhållande inblick i glamorös tillvaro som kombinerades med helt annan sysselsättning vid sidan av rampljuset. Läste därtill i presscentret initierad krönika i GP betitlad ”Blur, Britpop och Brexit” proppad med mer eller mindre obskyra referenser. Den förberedelse som gjordes inför själva konserten inskränkte sig till att se dem på Youtube från Wembley Arena förra månaden och lyssna på intervjuer. Konserten på WOW sändes enligt uppgift live på Tv4 (i vars tält jag för övrigt stod när Håkan Hellströms skulle dra igång i regnet).

foto Peter Birgerstam

Gruppens medlemmar och i synnerhet sångaren exponeras som synes ovan, i angenäm överlag brungul färgskala på gigantiska videoskärmar. Blir inledningsvis bestört över hur basen slår igenom, vilket lyckligtvis justeras. Originellt nog kickas det inte igång med bubblande toner, utan startas upp med ballad med låtskrivaren sittandes vid elpiano.. Samma öppning som på sprillans färska skivan från vilken fem låtar hämtats. Ett album rosat av skribenter, fast ställer mig för egen del tveksam till utfomningen live.

Innan jag fördjupar mig i vad som hände på scen och bedömningen av deras förehavanden bör en avgörande plusfaktor understrykas. Blur har en enorm potential i sin låtskatt. Har släppt ett 30-tal singlar av vilka ett dussintal är härligt klatschiga alternativt stämningsfulla., vilket gett dem välförtjänt popularitet. En sådan guldgruva skapar förväntningar, även hos en skribent numera sällan engagerad i dylika tongångar. Om valda delar av låtskatten framförs i skapligt skick, berättigar det till utdelat betyg, ett förhållande att beakta. Det är lätt att gilla charmen och ambitionen hos Blur.

foto Thomas Johansson

Låt mig resonera en smula om konstnärliga uttrycks grad av påverkan. För mig är det en avgörande skillnad på att betrakta och att vara omsluten av livemusik. Vad beträffar Blur vistades jag med några undantag i först nämnda tillstånd, varför en mer än godkänd konsert ändå innebar en smärre besvikelse. Publiken berömdes av mannen som frontar ett par gånger, fast tyckte ändå att den där explosiva tändningen infann sig vid alltför få sekvenser. Många gitarrbyten görs. Noterar att Albarn vid ett par tillfällen trakterar klaviatur och förvånansvärt ofta hänger på sig elgitarrer (spelar tydligen ett flertal instrument). Trumslagare Dave Rowntree och den gladlynte basisten Alex James uträttar vad som repats in, bidrar begåvat till helheten och har några enstaka ögonblick i framkant. Genomgående fäster man sig annars vid Graham Coxons gitarrfigurer, slingorna på keyboard och den nasala röst britpopens kungar identifieras med.

foto Thomas Johansson

Första av många gitarrbyten sker inför Popscene, vars studsande energi renderar i ett välbehag. Bevisar att det skenbart enkelt konstruerade kan framstå som genialiskt. Fuzzigt sound inramar! I en episod spelas i medium tempo. Självlysande frontmannen i sin sportjacka plockar fram en akustisk gitarr, i ett knippe alster på raken känns det på gränsen till lojt, utan önskvärd nerv.

foto Thomas Johansson

Första högtidsstunden vi längtat efter infaller istället när nio låtar avverkats. Blir lika upprymd som alla andra av roliga Country House åtföljd av underbara dängan Parklife, med sin oemotståndliga inbjudan till gensvar från publiken som mår hur bra som helst av att få bli deltagare i showen, viftar från sida till sida på klassiskt manér. Ett andra krön bestegs med ungefär lika mycket assistans från saliga åhörare i Boys & Girls, röjiga Advert – avsevärda adrenalinpåslaget här måste framhållas då det är atypiskt för Blur och förmodligen ett tyngre sound som är en blinkning till Nirvana – och de smäktande tonarthöjningar vilka konstituerar Song 2. Sistnämnda hit kan delvis beskrivas som en söt vaggvisa. Som vackrast, mest berörande låter det som man förutsett i Tender, levererad fristående från tidigare nämnd trippel.

foto Peter Birgerstam

Refrängen i behagligt lunkande To The End är nog deras mest ikoniska, går direkt till hjärtat, sprider en i dessa våldsamma och dystra tider underbart rogivande känsla. Här och i förmodligen lika krävande vokalt sett Song 2, visar Albarn som varit involverad i andra intressanta projekt, att hans stämma är intakt. I mina anteckningar står också att när de tar i som mest finns antydningar till grunge och att Tender framställs mer gnisslig än vad jag föreställt mig, tycks mig influerad av temat ur Twin Peaks.

LÅTLISTA: The Ballad – St. Charles Square – Popscene – Tracy Jacks – Beetlebum – Goodbue Albert – Trimm Trabb – Villa Rosie – Coffee & TV – Country House – Parklife – To The End – Barbaric – Girls & Boys – Advert – Song 2 – This Is A Low – Tender – The Narcissist – The Universal –

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in