Musik

Två dirigentstjärnor knyts till Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. Ett pressmeddelande berättar:

Två internationellt eftertraktade dirigenter, Maxim Emelyanychev och Krista Audere, knyts till Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören som första gästdirigenter. Det ger dem möjlighet att arbeta och utvecklas tillsammans med ensemblerna över en längre tid. Titeln ’förste gästdirigent’ är vanlig i orkestrar och ensembler runt om i världen, men är helt ny för Radiokören och har bara haft en tidigare innehavare för Radiosymfonikerna.

– På det här sättet utvecklar vi vår verksamhet och säkrar goda samarbeten för framtiden. Jag är övertygad om att de två nya första gästdirigenterna kommer bidra med nya perspektiv både vad avser repertoar men också själva musicerandet i ensemblerna, säger Staffan Becker, konserthuschef i Sveriges Radios konserthus, Berwaldhallen.

Första gästdirigent för Radiokören blir Krista Audere, född i Lettland 1989. Hon vann 2021 års Eric Ericson Award, den mest prestigefulla tävlingen för unga kördirigenter, och har sedan dess arbetat med de främsta körerna i Europa, som Nederländska kammarkören, BBC Singers och Radiokören. Hon blir den första dirigenten i Radiokörens historia som innehar den titeln.

– Radiokören är drömjobbet, jag har hänförts av deras röster sedan ung ålder. Det känns fantastiskt att få fördjupa vårt samarbete efter det fina konsertprojekt vi hade under förra säsongen. Och allt beror ju på att vi klickade redan under finalen i Eric Ericson Award 2021, säger Krista Audere.

– Krista Audere är en traditionsbärare som arbetar med nya metoder. Hon har en nyfikenhet inför ny repertoar och kommer med stor kunskap och erfarenhet. Det här är en möjlighet för Radiokören att fördjupa samarbetet med henne och skapa ett band som kommer gagna båda parter. Vi ser mycket fram emot att välkomna Krista Audere tillbaka till Radiokören! säger Helene Stureborg, programchef för Radiokören.

Förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester blir Maxim Emelyanychev, född i Ryssland 1988. Han är pianist och har dirigerat från tidig ålder. Sedan år 2019 är han chefsdirigent för Scottish Chamber Orchestra och sedan 2016 för barockorkestern Il Pomo d’Oro som gjorde ett kritikerrosat framträdande under årets Östersjöfestival. Han är regelbundet gästdirigent hos flera prestigefyllda orkestrar, bland andra Berlinerfilharmonikerna och Concertgebouworkestern i Amsterdam.

Maxim Emelyanychev specialiserade sig från början inom tidig musik och leder gärna orkestern som solist från pianot eller cembalon, men har också en bred symfonisk repertoar. Han tar nu över rollen som förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester från Klaus Mäkelä, numera en av världens mest eftersökta dirigenter.

– Den kvalitet som musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester har är otrolig! Jag ser mycket fram emot att utveckla vår relation, säger Maxim Emelyanychev.

– Maxim Emelyanychev är en ung, mycket eftertraktad och unik dirigent som kommer att ta Radiosymfonikerna på ett stilistiskt äventyr. Förhoppningen är att hans bakgrund ska öppna upp ny repertoarmässig mark för Sveriges Radios Symfoniorkester, säger Matthieu Lescure, programchef för Sveriges Radios Symfoniorkester.

Daniel Hardings kontrakt som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester sträcker sig till 2025 och Kaspars Putniņš för Radiokören till minst 2026. Både Krista Audere och Maxim Emelyanychev tillträder sina nya poster under 2025, samma år som både Sveriges Radio och Radiokören firar sina 100-årsjubileum.

11/10 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Att recension färdigställs först nu får skyllas på datorproblem, tidsbrist och koncentrationssvårigheter. Vidriga dåd underlättar inte heller nödvändigt fokus. Anmälde intresse för konserten på uppstuds, vilket verkligen inte behövde ångras, tvärtom faktiskt. Detta är tredje vändan hos Norrbotten Big Band för vokalisten, låtskrivaren och arrangören Genevieve Artadi, ena halvan av hippa KNOWER. Duon som med funkiga vibe rönt stora framgångar och samarbetat med exempelvis basisten Sam Wilkes och Jonah Nilsson från Dirty Loops. Och hon engagerades som Composer in residence hos det spännande storband vars konstnärlige ledare heter Joakim Milder, saxofonist, bandledare och professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Vid min pratstund med honom efter spelningen uttrycktes en konstnärlig glädje över utfallet av Artadis arr och hur naturligt fusionen av stilar skett.

Frågan som ställdes i projektet: Vad sker i gränslandet mellan elektrofunkscenen i L.A och den mäktiga klangvärlden NBB kreerar? Som vän av spännande storbandssound hade jag viss koll på majoriteten musiker i en orkester med heltidsanställda medlemmar, även om jag hört Bohuslän Big Band och Göteborg Jazz Orchestra betydligt fler gånger. I marknadsföringen för turnén sägs att kvinnliga kompositörens låtar i storbandsformat känns igen från hennes ordinarie sättning som lirar elektropop. KNOWER har tidigare spelat med NBB live. Genevieve Artadi släppte en soloplatta 2020 fylld av psykedelia, bossa och elektro-avantgarde, där hon samarbetar med trumpetaren Ambrose Akinmusire (aktuell i egenskap av Composer in Residence hos NBB) Musiken skriven för NBB innehåller överlag andra bärande beståndsdelar. Rakt pulserande beat mixas med expansivt jazzsound och expressiva solon.

Efter första låten som ter sig en aning anonym faller symbiosen på plats. Man öppnar vindlande fartfyllt i dur, vilket följs av en drömsk fullträff med eggande linjer med feature av Virves på sitt speciella keyboard. Joakim Milder står nedanför scen och dirigerar, vänder notblad. Första solot kommer från Dan Johansson, uppseendeväckande nog på EWI.

Låter förstås tyngre om NBB jämfört med traditionellt inriktat storband. Peter Olofssons smakfullt markerade basgångar byggs på av batterist Anders Hedlund (känd från poppiga sammanhang som husbandet i Så mycket bättre), rekryterad för att reproducera trumsound i samma anda som Louis Cole. Den lika ljuvliga som viktiga rytmsektionen samverkar intimt med Britta Virves på klaviaturer där spel på läckert ljudande MIDI-keyboard prioriteras. Konsertens ljudansvarige gör en lysande insats, ser till att varje instrument och sektion kan hävda sig, nå publikens öron.

Konsertens innehåll över två set presenteras av kompositören, tillika sångsolist som assisteras av uppbackande vokalist. Under första delen vecklas musiken aptitligt ut för att efter paus anta succéartade konturer. Uppskattar Artadis souligt varma röst, dess omfång och precisionen i frasering. I Message To Self gifter sig hennes mäktiga stämma med blåssektionerna.

Avlöses av groovigt alster som ökat trycket. Njuter av fet bas, polyrytmik från Hedlund som färgar soundet och fräcka riff från blåset samt en hängiven satsning vid solistmikrofonen på tenorsax. Tror att solisten var Robert Nordmark. Vi får lyssna på en spännande upplagd ballad om att navigera i konflikter. Noterar att i sista fasen före paus ges utrymme åt mer komplexa strukturer, vilket tillför en extra kryddig stimulans. Vi får ett extraordinärt trombonsolo av Kristian Persson med strålande understöd av rytmsektionen. En höjdpunkt har fått titeln End Of The Cliff, en skönt studsande rytm upprepas likt en yster barnramsa.,

När andra halvlek drar igång hörs till att börja med ett vackert avskalat alster som når djupt in i våra känsliga skrymslen. Ytterligare ett krön nås, kulminerar i Håkan Broströms fraser på sopransax. Ljuvt sjungande gästartist hänger sig en hel del åt ordlösa harmonier, en slags vocalese. Fraseras ypperligt av en sångerska som gärna sträcker ut, bemästrar att galant glida på vokaler. Black Shirt kännetecknas av snärtigt pulserande beat med trummor i förgrunden. Underbart groove i en för svenska storband sällsam kontext får mig att associera till sent 80-tal och Gil Evans & Monday Night Orchestra, som de låter på Live At Sweet Basil. Avsaknaden av gitarrist på Valand är den främsta skillnaden.

På upploppet av en maffigt klingande konsert levereras ett par låtar skrivna av Knower i arrangemang av Milder. Introduceras av honom genom att säga att det handlar om ”klanger som förmedlar hela spektrat av att finna sin plats i vår kritiska tillvaro”. Fint intro på flygeln av Virves (för övrigt enda kvinnan i orkestern).

Ryser av välbehag när Dan Johansson fyller i en av låtarna på flygelhorn. Aftonens mest betagande solo! Nowehere To Go kläs i en avig outfit med ett beat så svängigt att man måste få kalla det grymt. Utgår från att passionerade attacken i ensemblespelet inte går att återskapa i studio. Livekänslan är på topp! Synkoperna flödar i Visionary som inleds av kompletterande sångerska. Temat broderas passionerat ut av Mats Äleklint på trombon. Utan att alls bli lättsamt oförarglig, finns i en övervägande majoritet låtar en inbjudande tillgänglighet i tonspråket. En spelglädje hos förstklassiga musiker som hänför! I träblåset sitter förutom redan nämnda bland andra Mats Garberg och Janne Thelin. Uppradade längst bak märks till exempel trumpetarna Fredrik Davidsson och Jacek Onuszkiewicz.

I extranummer som Hanging On kan trumbeat signerade Louis Cole identifieras. Låten från 2017 är en soulig popdänga vars intrikat sugande rytm påminner om tidstypiskt Minneapolis-sound. Aratdis ljusa stämma ledsagar lyssnaren med bravur. Under konsertens lyriskt ljuva sista minuter med feature på flygel infann sig en oväntad reflektion. Genevieve Artadi med sin eklektiskt vägvinnande bakgrund i L.A anlade ett sprött tonfall, som förde tanken till den försynta Stina Nordenstams tidiga karriär.

4/10 2023

Bunkern (f.d Musikhögskolan) i Vasastan i Göteborg

Bunkern bokar är ett bokningsbolag med några år på nacken vars drift finansieras som ett Arvfondsprojekt för funktionsvarierade personer. Om jag har rätt information leds verksamheten av musikerna Ebba Westerberg och Malin Almgren. Har tidigare varit på flera Bunker-festivaler och ibland skrivit. Vidare kan meddelas att jag rapporterade från senaste Utbuds-sammankomsten i fjol. Närvarade också på minikonserterna i Kronhuset ingående i Musikhjälpen, som arrangerades runt Lucia.

Den så kallade Bunkern består av ett antal replokaler, hemvist för musiker inom jazz, world, impro, blues, sväng, konstmusik och dylikt. Det är oftast musik som lockar mig, konstellationer jag i olika utsträckning känner till. Syftet med denna Utbudsdag som gick av stapeln under en eftermiddag mitt i veckan, är att förmå inköpare att bestämma sig för en extraordinär upplevelse, livemusik till en skola eller motsvarande. Uppemot ett tiotal beslutsfattare/ ansvarspersoner fanns på plats. Jag var inbjuden i egenskap av skribent, någon som kunde dokumentera. Att ljudet lät fördelaktigt ska tillskrivas musikern Olli Rantala och hans förmåga. Vi blev bjudna på go fika med kanelbullar. Evenemanget var organiserat enligt tidigare praxis. Fyra akter presenterar sig i cirka 2o minuter va. I mitten av programmet fanns en fikapaus inlagd.

Först ut är slagverksduon RHYTHM ART DUO vars huvudinstrument är marimba respektive vibrafon. Definitivt en udda kombination! Daniel Berg och Fredrik Duvling började sitt samarbete redan 1992 och har turnerat både inom landet och i Europa. Tonsättare har skrivit musik specialdesignad för dem som separat anlitas av stadens förnämsta orkestrar. Duvling ör för närvarande stämledare för slagverkarna i GöteborgsOperans orkester. Deras framträdanden genomsyras av naturliga skäl av en pedagogisk ådra, vilket gavs prov på också under den knappa tid som man förfogade över. Ett böljande fascinerande stycke nyskrivet av en student inleder. Förklaras efteråt vara klurigt att spela då det, får vi veta, går i sjutakt.

Med oerhörd ackuratess avverkas klassiker av Chick Corea/ Gary Burton ( berömd duo jag för övrigt hörde live på Skeppsholmen för cirka tjugo år sedan.) Rhythm Art Duo talar om att de beundrar världsledande jazzvibrafonisten Gary Burton som de fått nöjet att träffa. Därav kan slutsatsen dras att de totalsynkade instrumentalisterna är mer än förfarna kammarmusiker. I den underbart rogivande Utskärgård (B. Ericsson) om obekymrad och solig tillvaro från tidigt 60-tal byter man instrument med varandra. En låt 50-talister och äldre årgångar känner igen på dess magnetiska dragningskraft, också från pausmusik i SVT. Finalen brister ut i afrikanskt (om det nu finns en sådan term) pulserande beat i väsentligt högre volym med ostinat (?) tema. En komposition av amerikansk tonsättare framförd på sedvanliga perkussiva instrument. Uppfriskande, lätt omskakande kontrast!

BECKA & FUNKY FLAKES hade sitt senaste gig 2016 i i Indien. Hörde och skrev om dem i den vevan. Gruppen frontas av grundaren Rebecka Lindstedt som utgör deras vokala lok. Ett svängigt band nästan uteslutande bestående av kvinnor utgår från egna låtar och covers med fokus på kvinnlig representation. Viss koncentration finns på att lyfta doldisar. Detta souliga gäng saknade denna gång två medlemmar, gitarrist och saxofonisten Frida Thurfjell. Man inleder via sin kaxiga, egentillverkade nysläppta singel Stanna. Feta basrytmer från Annika Törnkvists elbas och Malin Almgrens pådrivande beat är nästan mer än vad lokalen klarar av. Musiken känns i kroppen. Låt av Patrice Rushen levereras med frän call and response-teknik. Kan skjuta in att jag äger albumet som innehåller hennes största hit. Blåset svarar riffande på pumpande bas och offensivt trumspel. Som bonus får vi ett snyggt solo från Olimpia Dynarek på keyboard. Svängigt så det förslår!

Man avslutar genom att lira egen låt av sin ledare. Placerad i centrum vid sångmikrofonen sjöngs det övertygande med passion. Fäster mig vid ett sugande beat färgat av inspirerat groove från elbasist. Givetvis ska framhållas att Paulina Moberg tar hand om trombonstämman medan Klara Lannsjö (ingår i Göteborg Jazz Orchestra som hon också komponerat till) trakterar trumpet.

Efter paus klev Erik Björksten ut på scen. Har ett antal gånger senaste åren hört gitarristen och dragspelaren live, vilket resulterat i några recensioner. Härom debuterade han i eget namn, fast på minikonserten är det premiär för min del, vad beträffar att höra honom i huvudrollen. Oftast har jag lyssnat på Björksten tillsammans med Amanda Arnborg, ett par gånger i musikteaterföreställningar. Nu intar hon istället en ackompanjerande position vid flygeln. Ny kontrabasist behövde blixtinkallas. På samma gata bor Björn Petersson som kunde ställa upp med kort varsel (en av hans senaste alster råkar jag ha recenserat). Den långe mannen har jag lärt känna som en utomordentlig färgläggare av låtar, vars texter framförts av det motsatta könet.

Tar till mig klatschiga och ömsinta popvisor på svenska med bärande refränger. Inleder otroligt taktilt och återvänder till samma stämning i sitt utdragna outro. I vacker visa övergår han till dragspel varvid kompet accentuerar melodin. En duett med Arnborg präglas av söt, vemodig refräng. Efter Hjärtat och Alla dom döda blir det up tempo i klämmig distinkt låt betitlad Stora havet. Genomgående märks en lyriskt skör anstrykning. Finns en varsamhet och omsorg om detaljer som lockar lyssnaren. Man uppfattar Björksten som genuint ärlig och genommusikalisk. Kommer kanske gå igång på hans isolerade röst än mer när jag blivit mer van.

KBK3 hade jag bara hört en gång tidigare, också då i en minikonsert jämte andra akter. Den jazziga pianotrion som menar att deras rotsystem förgrenar sig till folkmusik och pop, sammanstrålade på Musikhögskolan 2018. Oklart om skiva finns att tillgå, vilket det borde med tanke på den höga standarden. Trion består av Kristin Rosendahl på pianopallen, Maria Dahlin bakom trumsetet och för dagen en manlig vikarie greppandes kontrabasen. Pianisten står för merparten av det egenskrivna materialet. Dahlin och ordinarie basisten Boel Mogensen har kunnat höras i flera spännande konstellationer. Rosendahl som tydligen hållit låg profil fick efteråt ta emot mitt oreserverade beröm. Anders Ljungberg harangerades för hur smidigt han gled in i nytt sammanhang.

Man börjar med vad som brukar vara finalen. En makalöst trollbindande melodi som kännetecknas av skönhet som griper tag i en. Vispspelet är förträffligt. Shai Maestro (som jag intervjuat och recenserat) och Jan Johansson anges som influenser. Bill Evans och Abdullah Ibrahim bör adderas utifrån detta betagande mästerverk. Låten sägs spegla kompositörens tillvaro. Följs upp med nästan lika kvalitativt alster i cirklande jazzharmonik, Fantastisk dynamik uppstår! Kristin och Marias stämmor hörs ljuvt i ett otro. Porlande framåtrörelse bryts stundtals upp i mer intrikata tongångar. Tre strålande sångbara låtar serveras. Avslutningen har en varierande intensitet, från attack till reflektion. En karismatisk estetik som fångar in. Även om jag inte var helt tagen på sängen, knockades jag av denna utsökta pianotrio.