11/8 2023
Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg
4
Många ingångar för en liverecension av Blur, också personliga. På 80-talet reste jag två helger till London och i samma decenniums början studerade jag i Sussex under två vårterminer. Bodde då inackorderad i familjer i och utanför Brighton. Så kunskap finns om en kultur nära oss, men ändå väsensskild genom sin klassuppdelning. Kanske var jag därför preparerad och extra mottaglig för den våg av Brit-pop som nådde sin kulmen i mitten av 90-talet. Av de ytterst få musikrelaterade t-shirts i min ägo symboliserar en av dem, just detta fenomen med porträtt på medlemmarna i Blur som omslag för ett tryck från NME. Fenomenet underblåstes ju av Oasis-brödernas verbala sluggande mot Blur. I retrospektiv kanske bra PR, men fånigt! De nio studioalbum man gjort har rönt stora försäljningsframgångar, i några fall blivit listettor. De hade ett uppehåll i sex år och Think Tank tillkom utan gitarristen Graham Coxon. Men sedan fjorton år kamperar kvartetten (live med gästmusiker/ femte medlem på keyboard) ihop. Gruppen med sina ottroligt catchiga, pampiga klassiska hits har tilldelats utmärkelsen ”Outstanding Contribution to Music”.
Under spelningen i kvällsmörkret nämnde Damon Albarn gruppens starka band till Sverige, påpekade att det var till oss de kom först när det blev tal om att turnera utomlands. Till saken hör att jag såg dem på Hultsfred 1994 och laddade då upp genom att i bilen lyssna på deras två första album. Inte osannolikt att det var den lyckliga tillställningen i Småland som gruppens frontfigur hänvisar till. Vidare lånade jag på bibliotek Alex James självbiografi om hur han testat att leva upp till rockmyten, fast lyckligtvis studsade tillbaka och kom på fötter. En underhållande inblick i glamorös tillvaro som kombinerades med helt annan sysselsättning vid sidan av rampljuset. Läste därtill i presscentret initierad krönika i GP betitlad ”Blur, Britpop och Brexit” proppad med mer eller mindre obskyra referenser. Den förberedelse som gjordes inför själva konserten inskränkte sig till att se dem på Youtube från Wembley Arena förra månaden och lyssna på intervjuer. Konserten på WOW sändes enligt uppgift live på Tv4 (i vars tält jag för övrigt stod när Håkan Hellströms skulle dra igång i regnet).
Gruppens medlemmar och i synnerhet sångaren exponeras som synes ovan, i angenäm överlag brungul färgskala på gigantiska videoskärmar. Blir inledningsvis bestört över hur basen slår igenom, vilket lyckligtvis justeras. Originellt nog kickas det inte igång med bubblande toner, utan startas upp med ballad med låtskrivaren sittandes vid elpiano.. Samma öppning som på sprillans färska skivan från vilken fem låtar hämtats. Ett album rosat av skribenter, fast ställer mig för egen del tveksam till utfomningen live.
Innan jag fördjupar mig i vad som hände på scen och bedömningen av deras förehavanden bör en avgörande plusfaktor understrykas. Blur har en enorm potential i sin låtskatt. Har släppt ett 30-tal singlar av vilka ett dussintal är härligt klatschiga alternativt stämningsfulla., vilket gett dem välförtjänt popularitet. En sådan guldgruva skapar förväntningar, även hos en skribent numera sällan engagerad i dylika tongångar. Om valda delar av låtskatten framförs i skapligt skick, berättigar det till utdelat betyg, ett förhållande att beakta. Det är lätt att gilla charmen och ambitionen hos Blur.
Låt mig resonera en smula om konstnärliga uttrycks grad av påverkan. För mig är det en avgörande skillnad på att betrakta och att vara omsluten av livemusik. Vad beträffar Blur vistades jag med några undantag i först nämnda tillstånd, varför en mer än godkänd konsert ändå innebar en smärre besvikelse. Publiken berömdes av mannen som frontar ett par gånger, fast tyckte ändå att den där explosiva tändningen infann sig vid alltför få sekvenser. Många gitarrbyten görs. Noterar att Albarn vid ett par tillfällen trakterar klaviatur och förvånansvärt ofta hänger på sig elgitarrer (spelar tydligen ett flertal instrument). Trumslagare Dave Rowntree och den gladlynte basisten Alex James uträttar vad som repats in, bidrar begåvat till helheten och har några enstaka ögonblick i framkant. Genomgående fäster man sig annars vid Graham Coxons gitarrfigurer, slingorna på keyboard och den nasala röst britpopens kungar identifieras med.
Första av många gitarrbyten sker inför Popscene, vars studsande energi renderar i ett välbehag. Bevisar att det skenbart enkelt konstruerade kan framstå som genialiskt. Fuzzigt sound inramar! I en episod spelas i medium tempo. Självlysande frontmannen i sin sportjacka plockar fram en akustisk gitarr, i ett knippe alster på raken känns det på gränsen till lojt, utan önskvärd nerv.
Första högtidsstunden vi längtat efter infaller istället när nio låtar avverkats. Blir lika upprymd som alla andra av roliga Country House åtföljd av underbara dängan Parklife, med sin oemotståndliga inbjudan till gensvar från publiken som mår hur bra som helst av att få bli deltagare i showen, viftar från sida till sida på klassiskt manér. Ett andra krön bestegs med ungefär lika mycket assistans från saliga åhörare i Boys & Girls, röjiga Advert – avsevärda adrenalinpåslaget här måste framhållas då det är atypiskt för Blur och förmodligen ett tyngre sound som är en blinkning till Nirvana – och de smäktande tonarthöjningar vilka konstituerar Song 2. Sistnämnda hit kan delvis beskrivas som en söt vaggvisa. Som vackrast, mest berörande låter det som man förutsett i Tender, levererad fristående från tidigare nämnd trippel.
Refrängen i behagligt lunkande To The End är nog deras mest ikoniska, går direkt till hjärtat, sprider en i dessa våldsamma och dystra tider underbart rogivande känsla. Här och i förmodligen lika krävande vokalt sett Song 2, visar Albarn som varit involverad i andra intressanta projekt, att hans stämma är intakt. I mina anteckningar står också att när de tar i som mest finns antydningar till grunge och att Tender framställs mer gnisslig än vad jag föreställt mig, tycks mig influerad av temat ur Twin Peaks.
LÅTLISTA: The Ballad – St. Charles Square – Popscene – Tracy Jacks – Beetlebum – Goodbue Albert – Trimm Trabb – Villa Rosie – Coffee & TV – Country House – Parklife – To The End – Barbaric – Girls & Boys – Advert – Song 2 – This Is A Low – Tender – The Narcissist – The Universal –