12/8 2023
Flamingo-scenen i slottsskogen
2
Dungen var en utfyllning i festivalens line up som tillkom med kort varsel sedan Johnny Marr tvingats avboka sitt gig på grund av inställt flyg. Om inte minnet sviker har jag sett Dungen på Kulturkalaset i Göteborg och skrev om spelningen på Music & Arts 2016, definierade vad de gjorde på Skeppsholmen som en excentrisk, kul kick. Hjärnan bakom det väl valda namnet är Gustav Ejstes, son till en riksspelman. Han ingår också i Amason som undertecknad recenserade på WOW 2919. De tiotalet skivor han släppt under innevarande millenium kan nästan betraktas som soloprojekt, då han trakterar flertalet instrument själv och skriver musiken till texter på svenska.
I liveversionen ingår experimentellt inriktade gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson samt trumslagaren Johan Holmegard. Den sistnämnde känd från samarbeten med Goran Kajfes, Jonas Kullhammar, Fire Orchestra med flera. Reine Fiske har hög status som avantgardistisk soundutforskare och har varit med i sen upplaga av Träd Gräs och Stenar.
Baxnar inledningsvis över hur extremt ostyrigt det låter. Noise-anhopning i minst sagt murrigt ljud. Belackare skulle kunna utbrista ”vilket onödigt oväsen”! Således en fullkomlig antites till normalt förekommande publikfriande estetik. Dungens sound genomsyras av en psykedelisk ådra doppad i ohämmade progressive-influenser och i viss mån svensk folkmusik och i sina mest tilltalande stunder legendaren Bo Hanssons svävande sound. I längre avsnitt hörs tyvärr obefintligt av pulserande groove eller melodisk struktur, inslag jag räknat med. Ejstes sitter mest vid sitt keyboard, spelar dessutom orgel, använder tamburin och spelar allra sist på wurlitzer.
Man undrar om Dungen spontant river av vad som faller deras ledare in. Konserten ger ett splittrat intryck. Utflippat brötiga excesser kontrasteras emot rätlinjig rock och naivistiska sångtexter med ett tonfall á la Jakob Hellman. Svävande partier kränger och dar runt. Förvisso högst originellt. Kämpar med att tillgodogöra göra mig vad som massivt kommer ur högtalarna. Låter för mina öron tyvärr alltför skärande, oskarpt och mullrande. Exponeras för både bas och diskant i sina yttersta lägen. Har avgjort störst behållning av de utdragna sekvenserna på orgel, vilka kompletterar Fiskes utanför boxen-licks och dynamisk rytmsektion. I en låt ackompanjerar Dungen sig själv.
Visste sedan tidigare att Holmegard är en hörvärd trumslagare, vars kapacitet sätts på prov på ett sätt som uppskattas. Panda visar sig vara konsertens mest utkristalliserade låt, trevlig kontrast till andra tämligen otillgängliga ingredienser. Efter cirka trekvart uppstår lätt aggressivt tunggung som förnöjer. Kanske standard för Dungen, men trist att inga som helst presentationer ges. I finalen vidöppna spjäll där tätpositionen intas av påkopplad Fiske via sin pedalpark med mycket fuzz, rundgång och dylika effekter. Även om lyssningen sittandes på festivalens praktiska träläktare genomfördes delvis på uppstuds, förstod jag alltför sällan vad deras intention var och utfallet blev skralt, inte alls som på Skeppsholmen.