3
12/8 2023
Flamingo-scenen Slottsskogen
29-årige Sam Fender kommer från en by utanför Newcastle i norra England. Hans två album har varit listettor i hemlandet. Hade inte hört talas om detta stjärnskott förrän Ulf Lundells rekommenderade i Vardagar 4. Fender lirar enligt uppgift på den gitarrmodell som heter som honom själv, vilket gör att man undrar om namnet är taget. Han har nominerats till och erhållit ett flertal priser, engagerats som skådespelare och modell och använder delar av sin förmögenhet till filantropisk verksamhet. Vill man förkovra sig i artistens biografi hänvisas till Wikipedia. Mycket utförlig info där. Passade in i schemat att se honom och öronen var välvilligt inställda efter några smakprov i förväg
. Kännetecknande för låtskrivaren är hans medryckande alster, tenorstämman samt dialekten. Kanske som ett resultat av hans adhd förekommer en tvångsmässig besatthet av överlägset mest frekventa svärordet. Han bryr sig heller inte om att hela tiden hålla tempot uppe, förefaller istället lite ofokuserad med rejäla pauser som följd. Berättar för oss att han tycker om vårt land i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Omger sig på scen av ett antal kompisar . Bandet består av Dean Thompson på gitarr, mandolin (?) och sångbakgrund, Tom Lingener på basgitarr, Joe Atkinson på främst klaviatur, trumslagaren Drew Michael samt tenorsaxofonisten Johnny ”Blue Hat” Davis och trumpetaren Mark Webb.
Publiken utsätts för gitarrbaserad, överlag uppfriskande larmande pop. Ibland småstökig, ibland av prydligare natur. Låtarna draperas genomgående i ett framåtlutat, snärtigt driv. Störs inledningsvis av massivt trumbeat tillverkat av primitiv hantverkare. Lägger förstås omgående märke till potentialen i rösten hos mannen i centrum. Observerar ögongodis i pastellfärger på backdroppen. Ett par av hans lätt upphetsande melodier annonseras som upp-och-hoppa låtar, vilket har fog för sig. Många i publikhavet beter sig glädjerusigt i omgångar, sätter igång att nynna refränger, vilket Fender tar till vara på. Kul!
Emellanåt ter sig kompet tämligen ospännande. Så trots att vi snackar 3 + finns beståndsdelar som skulle kunna slipas på. I en passage slås det om till ett hårdförare klimat, rejält rockig atmosfär sprider sig. Riffande röj med fräckt uppbruten rytmik får fäste. När det bär iväg renderar Sam Fenders musik i en insvepande uppåtkick.
En av hans i särklass mest gripande verk har fått titeln Spit Of You, en hjärtskärande ballad om att inte nå fram till sin far (problematik som känns igen). När den framförs äntrar trumpetaren scen. Förstklassiga Alright anspelar på pandemin. Plötsligt stilbrott signaleras, outrot omvandlas till malande sekvens, brister ut i crescendon.
Influenserna är många. Steely Dan och Donny Hathaway kan inte direkt skönjas.. Däremot Jeff Buckley, Tracy Chapman och Suzanne Vega. Största inspirationskällan tycks The Boss vara. Enda covern på WOW blir därför en soloversion av dennes Dancing In The Dark, som jag förresten hörde med Springsteen på Ullevi tidigare i sommar. I min värld en av hans absolut mest lättviktiga skapelser trots det patos den bärs fram av. Därpå lanseras medryckande hit i form av starka Seventeen Going Under, varvid upptänd publik i blandade åldrar hänger på.
Aptitliga anrättningens sista tuggor är saftiga. På vägen fram har många byten av instrument gjorts. och en tillfreds artist tackar för visad respons. På sluttampen agerar bandet som lightversion av E Street Band anförda av inspirerad saxman och robust rytmläggare. Sam Fender och hans band bevisar i sina bästa stunder att det inte behövs många ackord om de sätts samman på optimalt sätt.
LÅTLISTA Will We Talk? – Getting Strated – The Borders – Alright – Spice – Howdon And The Death Queue – Spit of You – Get You Down – Dancing In The Dark – Seventeen Going Under _ Hypersonic Missiles