Musik

14/2 2024

Valand i Göteborg (arrangör: jazzföreningen Nefertiti)

Erkände efteråt för de musiker, vilka blev världsstjärnor i och med framgångarna med E.S.T för omkring tjugo år sedan, att jag enbart lyssnat på Rymden live, vilket resulterat i uppskattande recensionssvep. Detta tillkännagivande yttrades i samband med att jag tackade för vad de uträttade på scen under en spektakulär konsert över två set, kalibrerad av ljuddesigner-oraklet Åke Linton. Sett dem enda gången jag befunnit mig i Berwaldhallen och i Trollhättan, bägge gångerna när de varit festivalakter. Trion med trumslagare Magnus Öström, basist Dan Berglund och klaviatuspelaren Bugge Wesseltoft är produktiva.

Sedan debuten 2019 har tre album med ny musik med oemotståndliga avantgardistiska ”böjelser” släppts plus en skiva inspelad live med norska radioorkestern KORK, samtliga utgivna på Jazzland Recordings i Norge. Och man har samma ”fjärde medlem” som ikoniska E.S.T (Utdelade högsta betyg när E.S.T Symphony-projektet genomfördes i Göteborgs Konserthus), nämligen ovan nämnde ljuddesigner. Fick reda på att han bestämt sig för att hädanefter sluta med att ha soniska ansvaret över gig. Vilken lycka att jag helt ovetande om beslutet, var närvarande när mästerligt handlag demonstrerades. Att Linton haft monumental inverkan på hur jazzig improvisationsmusik kan låta som bäst, vet varenda person med insyn i branschen. Och de konstellationer vilka på hemmaplan fått hans öron att triggas kan skatta sig lyckliga, vilket jag fått åtskilliga bevis på.

Klaviaturspelaren, kompositören och producenten Bugge Wesseltoft tillhör en kader av framstående experimenterande norrmän mer eller mindre jazziga, vilka man kan tycka jag borde haft bättre koll på. Minns en solokonsert på flygel på YSJF med sammanhängande, aningen stillastående konturer. Wesseltoft har fått avsättning för exceptionell kreativitet genom cirka sexton egna album jämte en uppsjö av samarbeten i mer än tre decennier. Före bildandet av denna gitarrlösa ”powertrio” förekom samarbete med såväl tysk dj som Dan Berglund på trio. När E.S.T så grymt förlorade sin frontfigur vägrade barndomskamraten och basisten att låta sig förlamas av sorg. Efter ett par år uppstod flerfaldigt prisade Tonbruket och Öström bildade en spännande jazzkvartett. Sett och skrivit om båda. Vill också nämna Dans medverkan på Jan Lundgrens Potzdamer Platz och att Magnus ingår i Lars Danielssons internationella grupp Libretto, vilka jag också recenserat.

På Valand, där arrangören ovanligt nog bjöd en sittande och stående skara på cirka hundra personer på en minimalistisk support act, inledes spelningen med lätt atonal anstrykning. Sammansatta fragment formar ett slags planlagt sökande, som om supergruppen bereder väg för vad som skulle komma. Efter ungefär fem minuter öppnas dörr till ett svängigt område, en värld av toner där man stannar kvar i nästa komposition. Öström berättar att den mesta musiken kommer hämtas från senaste skivan Valleys And Mountains. De två första spåren döpta till The Hike och A Walk In The Woods är också de första på repertoaren denna onsdagskväll. Vidunderligt sound kan definieras i termer av elektro-akustisk resa där progressive mixas med konstmusik och stänk av jazz. Oavbrutet fängslande till sin karaktär, stundtals hypnotisk.

Tredje kompositionen introduceras genom reflekterande basspel med stråke. associerar till slavisk kammarmusik i moll. Öström bryter in, använder filtklubbor. Strax därpå fyller Wesseltoft i på flygeln. Betagande skönhet uppstår, förnimmer hur uppmärksamt publiken följer med, när musiken tassar slingrande fram med Berglund i täten understödd av sina spelkamrater. En kulmen nås före paus i Pitter-Patter då Wesseltoft trakterar rhodes till tung rytmsektion. Trumslagaren går på charmoffensiven, ”fläskar på” så hårt som trumskinnen pallar. Fräckt, luftigt groove toppat med fantastiskt basljud! Låten från första plattan kan betecknas som en ekvilibristisk utflykt, en vibe av uppdaterat 70-tal.

Första långa sjoket i andra set utformas likt en svit. Efteråt är presentatör Öström osäker på vad de framfört. Slår fast att man tog sig an exempelvis Song From The Valley och Himmel (”musik på svenska). Norrmannen inleder med avskalade toner, det dröjande subtila på pianot varvas gradvis upp i en romantiskt hållen melodi. Vad som placeras i framkant växlar förstås, hisnande övergång lanseras, till basfeature á la Stanley Clarke. Avlöses i sin tur av att rytmtillverkaren bakom sitt trumset tar över och färgar i en strålande sekvens då baktakslir premieras. ”Grymt” gung och magnifikt anslag av Wesseltoft. För en stund infaller minst sagt inspirerade kaskader, kontrollerade eruptioner av metrik-snillet Magnus Öström. Feature-festen avlöses av spejsig atmosfär från den enormt kraftfullt agerande trion. Musiken sticker iväg i olika riktningar med omväxlande energi. Det är en fröjd att åka med.

Mountain kännetecknas av vackert, suggestivt beat vars melodi broderas fram ytterst vitalt. Fäster mig vid Wesseltoft på moog, härliga excesser vilka för tanken till Rick Wakeman eller den tidige Brian Eno. Och snacka om feta basgångar parade med läckra klanger. Begärt extranummer renderar i balladen Hope, en exceptionell subtil sak med varsamt framåtlutad. Berglund anför inkännande medan Rymdens utforskande norrman kompletterar med delikata löpningar. Soundet påminner om möjligen skenbara lättheten att kreera hooks hos Keith Jarrett trio och märker till och med anstrykning av Esbjörns Svensson trio, vilket förstås är en rörande kvalitet i sig.

Varje set pågår i cirka 50 minuter vilket känns alldeles lagom. Allra sist ska självfallet lyftas fram den så långt lokalen tillåter fulländade ljudbilden. Varje instrument inklusive samtliga klaviaturer ges optimal resonans. Ljudet är stort, extremt fylligt utan att besvära trumhinnor eller hjärtslag. Istället för spetsigt eller mullrande , låter det mångfasetterat och brett, genom att raffinerat sammanfoga registret av frekvenser horisontellt. En lekmans valhänta beskrivning av ljuddesignern Åke Linton in action, kanske för sista gången inför publik live.

9/1 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Projektet har existerat i minst tio år. Har varit på flera av de årliga konserter som genomförts och recenserat musiken härifrån både live och i form av skivinspelningar. Konceptet går ut på att handplocka framtidslöften vilka oftast befinner sig i en formell utbildningsfas och parallellt påbörjat egna karriärer. Dessa talanger erbjuds lyxen att arrangera musik för ett av Europas främsta storband, antingen egna original eller andras spännande kompositioner. Varje upplaga innehåller vanligtvis sex musiker, varav flertalet vid tillfället studerar vid Musikhögskola eller nyligen gått ut, som får repa in två alster i stimulerande storbandsmiljö. Flera av de som framträtt tidigare årgångar har antingen kommit tillbaka som gästartister eller vikarierat i orkestern.

Utvalda ungdomarna avlöser varandra under två set. De och deras musik introduceras genom korta intervjuer med underhållande framtoning av Joakim Rolandsson. Vi fick reda på att talangerna kom från olika delar av landet: Hisingen, Malmö, Uppsala, Gagnef, Skellefteå samt Ljungskile. Hade givetvis planerat att lyssna på båda set. Men en frestande inbjudan från Stockholm Swing All Stars gjorde att jag fanns på plats den första halva som varade ganska exakt en timma. Jag kände till samtliga i BBB och hade hört nästan alla av musikerna som engagerats. Ella Wennerberg vikarierade på trombon, kontrabasist var Eva Kruse medan Christian Jormin satt på pianopallen. Noterar god uppslutning, något jag kalkylerat med. På Valand fanns storbandsälskare, anhöriga, vänner och många studenter från HSM.

Först upp på scen är kontrabasisten Hilda Nordkvist som valt att lyfta fram kompositioner av Thad Jones. Dras in i brassbaserade, prydliga harmonier vilka efterhand utvidgas i snirkligt framvällande synkoper. Hör en basist som driver på melodin. Hennes solo visar på förvärvade kunskaper, fast med alltför försiktig framtoning. Nordkvist följs av pianisten och låtskrivaren Alma Stensson, influerad av bland andra Brad Mehldau och Bobo Stenson. Hon hade tagit med sig en gitarrist och framför egen tonsättning av central dikt av Per Lagerkvist Att det görs instrumentalt känns udda. Tar till mig spännande pendlingar, vilka naturligt nog övervägande går i moll. Trist för Stensson att hon inte fick göra sig själv rättvisa, eftersom den ansvarige för ljudet inte förmådde justera obalansen. Flygeln hördes bara i kompositionens outro. Lika otacksamt förhållande rådde för Christian Jormin när blåssektionerna tryckte på.

Tredje unga kvinnan hette Tilde Schweitzer. Häpnadsväckande att hon leder eget storband och arrar för Livgardet. Trombonisten från Gagnef sägs ha ett varumärke, ett stort öra för genuin swing. Hon lanserar med patos Smooth One (B. Goodman). Vid det här laget står självfallet i mina anteckningar att BBB som väntat övertygar med besked. Märks att Schweitzer redan kommit långt. Jämförelse kan göras med instrumentkollegan Ebba Åsman även om hon föredrar modernare och tyngre sound. Fäster mig vid härlig attack rotad i vital swing. Trumslagare Göran Kroon anför i bubblande sekvens medan Christian Jormin tillför ett inspirerat solo när blåssektionerna pausar. Jublar över fantastiskt fräckt outro! Första man att gästa BBB är trumpetaren Benjamin Löfgren vars tonkontroll imponerar. Hans första bidrag är egna hitten Storgrovan draperad i en soft, nordisk skrud. Definitivt en låt med karaktär och substans. BBB exalterar genom att praktisera öppna-spjäll-estetik. Konkurrensen bland jazziga trumpetare är förvisso mördande. Hos Löfgren finns dock avsevärd potential.

Femte förmågan heter Dina Grundberg som bjuder på aftonens enda vokala insatser. Har faktiskt hört konsert med hennes trevliga visjazzband i Gatenhielmska huset och ett set på Utopia. Dessutom recenserat svenskspråkiga debuten i JAZZ/ OJ. Grundberg som arrar mycket har som sagt egen hörvärd sextett. Hennes Jag är sur förmedlas i snygg storbandstappning. Det fraseras fint och Grundberg sjunger starkare än normalt, troligen taggad av för henne ovan omgivning. Kul låt som till formen påminner om en kuplett kryddas med elastiskt solo av tenorsaxofonist Mikael Karlsson. Sluttonen ges lysande inramning. Sist ut på scen och troligen yngst är trumslagaren Mauritz Gullbransson. Han är son till den etablerade croonern och musikalartisten Erik och har redan gjort sensationellt avtryck på stadens jazzkrogar. Vi upplyses om att han därtill ingått i Konserthusets ungdomsband. Mauritz meddelar att hans favoritstandard är Inner Urge (J. Henderson), låång titellåt från 1966. Här görs avsteg från principen om att antigen skriva eller arra för BBB. Arret för storband är nämligen signerat mycket erfarne Niclas Rydh. Med tanke på ålder och återstående utbildning måste understrykas vilket osannolikt drivet handlag denne instrumentalist demonstrerar. Förutsättningar till framgångar liknande Adam Ross finns. Uppskattar pulserande strukturen i en lite bångstyrig låt, kul att tillägna sig. Förutom solo på tenor av Linus Lindblom förtjänar Mauritz samspel med pianist och basist ovationer. En stund uppnåddes dem emellan förunderligt flow.