v 7 2024
Lunchteater – Göteborgs Stadsteater
Blir ibland lite orolig för att det kan uppfattas som om jag sysslar med att promota vissa kulturarbetare. Vad och vilka jag recenserar handlar mycket om slump, inbjudningar och positiva erfarenheter. Tycker det är hälsosamt att ventilera, kanske till och med problematisera vänskapsband. Till syvende och sist handlar det dock för mig, om att ägna sig åt företeelser värda nedlagd tid och ansträngning. Blir så tom på inspiration av vad som visar sig mediokert, att jag helst vill slippa offra tid på att redovisa argument varför ett verk inte höll måttet. Amanda Arnborg & Erik Björksten har förekommit här ett antal gånger, vilket beror på inbjudningar jämte en lust att ta emot vad de gör, eftersom ett angeläget tilltal på i princip varje gång hög nivå är standard hos dem.
Med olika samarbetspartners har paret gjort Lunchteater-program med olika teman, ofta tillsammans med konstnärlige ledaren Marie Delleskog. Så ock i inkännande porträttet på den finlandssvenske författare och illustratör som ju blev en megakändis i och med skapandet av Mumintrollen. Den fjärde personen på scen är Ida Görsch, initiativtagare till denna fullödiga presentation i ord och ton, huvudansvarig för innehållet. Jag såg veckans avslutande föreställning. Märkte att flera kom fram efteråt och tackade för en exceptionellt bra Lunchteater. Kvartettens framträdande på den höga scenen lockade sammanlagt över femhundra (fullsatt) matgäster vid lunchtid eller på AW.
Omväxling förnöjer! Den truismen tas det fasta på. Kvinnorna turas smidigt om att berätta och ta ton. Ibland sjungs duett och minst en gång sjunger man unisont. Till sin hjälp har de ett bildspel på backdrop. När Amanda belyser den industri av prylar och verk som Mumintrollen genererat, beklagas att man på grund av rättighetsskäl inte kan visa några bilder. Ackompanjerar gör Erik sömlöst på gitarr, munspel och dragspel samt enstaka gång Amanda med diskret pianospel.
Borde kanske inte komma som en överraskning. Måste ändå verkligen understrykas vilka strålande stämmor vi hör. Varje ord och nyans förmedlas med högsta hörbarhet på ett frapperande vitalt vis. Ett omdöme som också fullt ut stämmer vad beträffar de upplysningar vi får om Tove Jansson. Hennes bedrifter och åsikter, de många konstnärliga uttrycken och passionen för Paris och havet. Att låta tre röster bytas av för att ge hållpunkter i biografin gör att framställningen vibrerar, ett rikt liv dramatiseras med enkla medel. Vid några tillfällen förvandlar sig Amanda till huvudpersonen, återger yttranden i jagform.
Ett tiotal sånger/ visor interfolierar berättandet under den timslånga föreställningen vars precision i anslaget ör häpnadsväckande. Det sjungs på svenska, franska och finska. Fyra av den porträtterades texter har tonsatts av Erna Tauro. Deras samarbete kröntes ju av framgången med Höstvisa, logiska finalen på Hon är som havet. Ida Görsch och hennes medskapare vet efter noggrann research vad som ska finnas på repertoaren, hur materialet ska sändas ut. Blir så tillfreds, så tacksam när proffsiga utövare med noga genomtänkt rytm sammanställer sina produktioner. Noterar en osviklig, inarbetad tajming hos detta rutinerade gäng, vars skiftningar av stämning betonar att vi ser på lunchteater och inte på konsert med mellansnack.
Marie redogör för Tove Janssons passion för teater. Det citeras ur Mumin-bok där det lustiga begreppet ”uppfostringsanstalt” ingår. Kvinnorna avlöser varandra med uppgifter om Tove Jansson, hennes drömmar, kärleksliv, imponerande cv och var hon ville vistas. Framhålls hur självständig konstnären och författaren var. Jag har tyvärr inte sett den biopic som kom för några år sedan. Däremot läst ett par novellsamlingar. Lyssnerskan lästes med behållning i lustläsarcirkel. Dockskåpet och andra berättelser finns i bokhyllan i en utgåva från Bonniers 1978.
Vill ånyo betona det ur ett vokalt perspektiv stora registret, vilket framkommer i följsamma ackompanjemang av Erik Björksten. Den gemensamma bravaden i Arja Saijomaas paradnummer Jag vill tacka livet, finstämda finalen som omnämnts och anmärkningsvärda bedriften från framför allt Ida i Bizets mest klassiska aria utgör tre av topparna. Införlivandet av Satumaa/ Sagolandet, Finlands ”nationaltango” skickar en förbindelse till ett annat Lunchteater-program jag skrivit om, nämligen den släktkrönika Anna Heikkinen och Längtans Kapell turnerat med. Arctur Hernández skötte som vanligt ljud och ljus med den äran.
Foton: (troligen) Arctur Hernández