Musik

1-5/8 2018

Markus Fägersten

Youn Sun Nah Quintet bjöd på ett fantasifullt vidunderligt äventyr, den tillställning jag rankar allra högst om jag tvingas till ett omöjligt val.  Blyga kvinnan från Sydkorea grejar knappt presentationer, i musiken släpper dock alla hämningar. Brukar ha svårt för röstkonstnärer, men Sverigebekantingen – haft långvarigt samarbete med Ulf Wakenius, något jag sett live – faller jag i farstun för, liksom en extatisk publik gjorde.  Sångfenomenet  som experimenterar med standards, chansons, hemlandets toner och arty rock, har  skaffat sig ändamålsenliga musiker från främst USA.  Ibland ”stökade” Youn runt, improviserade över fast melodisk struktur. Kul, liksom ett groovigt parti featuring klaviaturer och trummor. Vi rycks med av flamencoinspirerad melodi,  traditionell kärlekssång, engelsk sjömansvisa (inramas av  hennes ljudillustrationer), Waits, L Cohen, Nina  Simone och till och med folkvisan Vem kan segla förutan vind? Genom snabba vändningar, osannolikt  oktavomfång och mycket varierande volym utmanar hon instrumentalisterna som lyhört hänger på. Pianospelet var glimrande, kompet hade en huvudroll med basisten Brad Christopher Jones som finlirande kraftkälla. Publiken försattes i trance! Och jag blev så tagen att jag behövde ta en paus för att vila öronen, efter en upplevelse ord inte kan fånga.

Kenny Fransson

Luftig, behaglig popjazz bestående av  originallåtar rotade i elektroniska klanger. Så lyder mitt försök att sammanfatta livemusiken från Ellen Andrea Wang. Hon skriver allt material och behärskar till fullo den komplicerade kombon sång / basspel. Hon flankeras av Erland Dahlen på trummor och Andreas Ulvo på keyboards, vars beståndsdelar är avgörande för det förnämliga utfallet. På Konstmuseet förstärktes mitt positiva intryck från Nefertiti i våras, när tyngdpunkten återigen låg på senaste albumet Blank Out. Helheten var suggestiv, låtcykeln fulländad och ljudet utomordentligt fylligt. Den sfäriska musiken pulserar och andas med läckra övergångar, kan beskrivas som ett flöde m olika riktningar; trots att Wang ruskade om ibland med gnissel och tungt beat. Hon sjunger på engelska, introducerade föredömligt sina texter.  Den unga norskan har tillverkat flera låtar av hitkaraktär. Avslutningen var magisk, med svepande och effektfulla mönster.  Trions bedrifter, inte minst trummisens rytmkänsla, renderade i en perfekt konsert. Wang är väldigt bra på vad hon gör, det vill säga sjunga, spela och skriva.

Harri Paavolainen

Ytterligare ett evenemang att bli lyrisk över var Jan Lundgren & Hans Backenroth med Ratinger Kammerchor under ledning av Dominikus Burghardt.  Rörde sig 0m en bukett nästan  uteslutande plockad från  den vackraste klassiska repertoaren.  Kören som sjöng ordlöst fram till extranumren består av tjugoen personer, har sitt säte i en liten stad utanför Düsseldorf. Vad vi njöt  kopiöst av kan betecknas som stramt och varsamt, genomfört med otvungen vördnad. Utrymmen för improvisation från Jan Lundgren fanns inlagda av Martin Berggren, som stod för ypperliga arrangemang. Kören var en angenäm  välklingande bekantskap, alldeles särskilt i stycke av Rachmaninov.  Extra plustecken utdelas för Air med typiskt pregnanta bastakter från  Backenroth, som ledigt hittar rätt oavsett sammanhang. Vidare väcktes min förtjusning av exempelvis Albinoni´s Adagio,  Chopin´s preludium som Barry Manilow ”knyckt”, Paganini på duo och en yster Bartok.  En hymn av Bengt Hallberg tolkades andäktigt. Att snillrike Lundgren var så förtrogen med Europas främsta tonsättare genom historien var okänt för undertecknad. Kritiker bör vara försiktiga med genistämpeln.  Dock, Lundgrens utsökta tajming och anslag var av sådan magnitud, att han numera får finna sig i att benämnas som geni . Cirka åttio i sitt format fulländade minuter!

Markus Fägersten

Merit Hemmingson framträdde med sin nuvarande samarbetspartner trumslagaren  Ola Winkler (Hultgren), beviset för att hon som vanligt håller sig till yngre musiker. Jag äger en av plattorna ur den berömda fristående trilogin och såg henne i Halland på 70-talet. Nu har pionjären på hammondorgel blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Duon framför material ur sin senaste skiva, varvat med folklåtar och Jan Johansson. Det nya egenskrivna materialet förmedlar en slags shaman-vibbar. Vi får flera polskor och, om jag hör rätt, vemodiga Kavaljersvisa från Värmland  De avslutar med en hyllning till Gotland med vågskvalp. Harmonier och rytmer glider ihop i låtar inbäddade i moll. Instrumenteringen är  ett gångbart koncept om kemin uppstår, vilket den gör här.  Tyvärr uppfattar jag inte Hemmingsons presentationer, däremot hennes typiska nynnande. Trumljudet  oftast mjukt med vispar, ibland metalliskt, kom i framkant i svängigt avsnitt där intensiteten stegrades. Gillade spelet utan att det omslöt mig , vilket kan ha att göra med avståndet till högtalarna.

Harri Paavolainen

Om Andreas Schaerer & A Novel of Anomaly visste jag inte mer än vad som framgick i festivalens gedigna program. Vi exponeras för en röstkonstnär från Schweiz , vars omgivning utgörs av Lucas Niggli ursprungligen från Kamerun, Kalle Kalima med finsk bakgrund samt italienaren Luciano Bondini. Ska de etiketteras som dynamisk, virtuos världsmusik? Genom vokal akrobatik tänjer Schaerer ofantligt på sitt register , excesser som någon gång  överdrivs. Spännvidden är emellertid ruskigt imponerande, vilket även gäller ”powertrion”. Lyssnar till kontrapunktisk raffinerad duett med den vassa dragspelaren och frontmannens solo som fininställd mänsklig beatbox är exceptionellt. I mellansnack fokuserar språkbegåvningen på temat kommunikation. Publiken får frejdiga toner hämtade från deras respektive hemländer, ett inslag som toppas av Tony Allen-influenser och svulstigt dragspel. Av instrumentalisterna fäste jag mig i första hand för den lysande trumslagaren Niggli. En fascinerande  konsert tar slut efter ett orgiastiskt fyrverkeri av explosioner.

Harri Paavolainen

Martin Tingvall är en välutbildad pianist,  spelar solo som traditionen påbjuder i Klosterkyrkan. Med utgångspunkt från Hamburg är han  verksam i flera genrer, inte minst sin egna prisade pianotrio. Vidare har det blivit två soloplattor. Anser att stilen delvis hör hemma i den ryska stolta traditionen, var inte alls jazzig.  Han är en slipad förmåga med mycket eruptioner och riktningsförändringar, i lugnare passager uppstår filmiska tillstånd. Tingvall använde i sina löpningar sannerligen instrumentets klangliga resurser.  Inledde med Stream och The Hunt och senare  kom bland annat en folkvisa på bluesig botten. I slutfasen märktes ett romantiskt tonspråk, efter att han briljerat med längre sjok av framvällande melodiska kluster. En möjligen märklig randanmärkning är att han spelade för länge. Generöst att vilja ge valuta för entrén, men programmet borde ha kortats. Och han hade gärna fått tolka någon annan tonsättare.

Markus Fägersten

Jan Sigurd All Stars blev en värmande show utomhus mitt på dagen, fast man i hettan längtade efter att bli avkyld. Den filosofiskt lagde författaren och textmakaren behärskar att skriva intelligent med knorr. Skånske veteranen är därtill så pass habil som pianist och sångare, att han kan samla högklassiga musiker omkring sig. Ur en remarkabel line up måste nämnas Sébastien Charlier på munspel, Tomas Franck, Krister Jonsson och Per Melin (Sigurds enligt utsago äldste vapendragare).  På sång kompletterade Anna-Lena Brundin förtjänstfullt. Vi försågs med snygga arr, strålande solon, inlevelsefull sång och åtskilliga stänk av melankoli. På låtlistan fanns utmärkta alster förknippade med Randy Newman, Moose Allison, Monica Z samt gediget material av huvudpersonen själv. Två av blåsarna och Håkan Andersson ansvarade för raffinerade arrangemang. Slående hur skönt det svängde om Sigurds pianospel vars anslag övertygade. En väldigt trevlig tilldragelse i visans tecken, avslutades med en nyskriven duett betitlad What If?

Markus Fägersten

Årets hedersgäst var 74-årige  Monty Alexander, en legendar inom mainstream-jazzen. Den Jamaicabördige pianisten har varit ofattbart produktiv,  spelat med många av de största under cirka sextio år.  Hade ingen relation  till honom. Vad han tillsammans med Hassan Shakur (bas) och Obed Calvaire (trummor) gav oss sent på kvällen, var  sällsamt och berörande, en speciell livekänsla  fångad i stunden. Ett påstående som förstärktes  av huvudpersonen allra sist. Alexander lyckades nämligen genomföra spelningen fast han tätt inpå fått en stroke, härav antagligen förklaringen till att han tappade i densitet under ett skissartat avsnitt. Från orkesterdiket kunde observeras hur trumslagaren – som hade avgörande positivt inflytande – fick uppbåda stor kreativitet för att svara på Alexanders infall.  Avspänt och genommusikaliskt, lättsamt och lustfyllt och med exakt koordinerade manövrar från trion placerad nära varandra. Subtila inpass hördes från kompet. Pianolegendaren passade på att berätta om sin musikaliska resa. Ur repertoaren: I Got Rythm, stycke med karibisk touch, rullande blues,  No Woman No Cry utan reggae, So What(?), en meditation, Sinatra-sång (nästan helt solo), Caravan, filmmusik samt calypso med den tappre hjälten på melodica. Lägg därtill en  höjdarversion från spanskklingande Concierto de Aranjuez.

Kenny Fransson

Manhattan Transfer bjöd på en superproffsig föreställning på utsålda Ystad Arena. Festivalens publikt största namn omges av en aura, inte minst tack vare många Grammy-utmärkelser.  Själv hade jag inga uttalade förväntningar på den främsta av jazzvärldens vokalgrupper. Betänk att de firar 45 års jubileum (beror på hur man räknar), besökte Sverige första gången 1976 samt att Alan Paul och Janis Siegel är kvar sedan  nystarten.  De handfull gånger de beslutade sig för att gå under ytan –  exempelvis i Twin Peaks-influerat nummer, Cornerpocket från Basie, balladen Candy,  oemotståndliga Birdland illustrerad på backdrop och görfräck hiphop signerad Herbie Hancock – då drabbas jag av omfattande lyckorus. Sanslöst brett register noteras hos kvartetten från USA.  I Route 66 exponeras ypperligt  spänsten i stämbanden. Deras olika röster, synkade eller utbrutna var för sig, är verkligen örongodis.  Osannolikt hur bra de fortfarande låter uppbackade av driven pianotrio, även om de ibland mest showar med sina hits. Alla får breda ut sig med bravur. Kvinnorna inte bara väna, utan levererar också med klös. Siegel är styv på att imitera ljudet av blåsinstrument och  nye medlemmen Trist Curless imponerar. Långvarige kapellmästaren Yaron Gershowsky bidrar definitivt till den enastående underhållningen.  Flertalet arrangemang står han för medan geniet Jon Hendricks  skrivit många texter. En konsert med flera ansikten, innovativ såväl som pastischartad. Gruppen besitter en beundransvärd kapacitet, vilket bevisades här.

Kenny Fransson

Mamma kommer från Frankrike, pappa från Haiti medan Cécile McLorin Salvant växte upp i Miami. Karriären kantas av superlativ.  Den tvåfaldiga Grammy-vinnaren har jämförts med stilbildande storheter, likheter med Dinah Washington och Nancy Wilson finns. Sångaren med den djupt besjälade rösten  blandar sin bakgrund i kyrkokör med intresset för klassisk musik, blues och standards. Slätkammade vackra stycken fogas ihop med djärvare utflykter. 2015 publicerades översvallande liverecension från mig i OJ när  hon  gästade Göteborg första gången. Återigen  en fenomenal prestation, men  samtidigt alltför inåtvänt, stundom på gränsen till tråkigt. Går emellertid inte att ta miste på att hon brinner för negligerad afrikansk-amerikansk historik, särskilt kvinnornas.  Trion musiker under ledning av Sullivan Fortner på piano är maximalt avspända, interfolierar varsamt med Salvant; vars mörka, vassa  röst har ett fabulöst omfång.  Efterlyser dock mer energi. Arrangemangen  sensibla med klangrikt utforskande. Den exceptionella vokalkonstnären firade störst triumfer i originalet Fog, Kurt Weil samt en feministisk kaxig blues.

Jan Backenroth

Måste erkänna att jag inte hade koll på Paolo Fresu Devil Quartet. Deras program har rubriken Carpe Diem ( namnet på senaste skivan), huvudsakligen lugn och akustiskt inriktad musik. Fresu är en formförnyare som på ett eggande sätt trakterar trumpet/ flygelhorn. Hemma på Sardinien är han omtalad för att ha grundat en jazzfestival. Han lanseras som en  återkommande festivalfavorit. Den pianolösa kvartetten äger ett sammanhållet sound, utan att bli kompakta. Fresu  jobbar smidigt med elektronik och efterklanger, är känd för att kunna hålla en ton extremt länge. Kompet låter läckert, särskilt Stefano Bagnoli som rättmätigt får epitetet maestro för spelet med vispar, är en mästare på att byta takter och tempo, också en duktig låtskrivare. Gitarristen  har angenäma ljudkvaliteter som påminner om Larry Coryell, tekniken  lätt att uppskatta. Konserten ger sannerligen mersmak! Den är ofantligt tajt och samtidigt luftig, innehåller utsökta skiftningar av tempon.  Finns en magisk dimension hos den fullständigt synkade  gruppen och Fresu, vars genomträngande, extraordinära ton rymmer en emotionell laddning..  Förnämlig ljudåtergivning! På sluttampen härligt drag med några välsmakande ”räkor” från gitarristen Bebo Ferra. Extranumret signerat Ferra: en distinkt trumpet i samspråk med riffande gitarr.

Jan Backenroth

Wolfgang Haffner Band är ute på årslång turné, levererade utan tvekan en kanonspelning jag kommer minnas med bubblande glädje. Den tyske trumfantomen är obeskrivligt skicklig, påstår undertecknad som skrivit tio miniporträtt under samlingsnamnet Groovearbetare i LO-tidningen.  Sättningen trummor, piano, vibrafon och bandlös bas används för att servera en aptitlig anrättning av ekvilibristiskt latinstuk.  Haffners trumset var placerat mitt på scen, där han gav sig själv några egna avdelningar, med  uppvisningar på bländande nivå. Kontraster mellan smaskigt fyrverkeri och försynta rytmer,  hålla tillbaka och braka loss, verkar vara trummisens  signum.  Mesta  materialet hämtas från senaste albumet Kind Of Spain (där  Jan Lundgren medverkar). Cool inledning med slinga som upprepas. Sympatiskt att basen inte finns i framkant, trots att Christian Diener lirat med bandledaren i 35 år. När kvartetten spelar unisont mycket nyanser, markerade takter och mestadels mediumtempo. Man är på samma gång fyra separata storheter och enhetlig formation.  Efteråt minns nog ändå publiken bäst  utbrotten av polyrytmik, av en man som matchar mytomspunne Steve Gadd. Trevligt att få höra en aktad vibrafonist ta plats och Simon Oslender på klaviaturer var en stor behållning. Konserten gav ibland ett skenbart impulsivt intryck, med en lågmäld  version av Spain, Rodrigo´s ”slagdänga”, La Fiesta(?) samt Bolero som hisnande toppnoteringar. Otroligt raffinerade, suggestiva melodier och soft final!

Gunnel Backenroth

Fusion-kungen Bill Evans har en igenkännbar stil på tenor- och framför allt sopransax. Han har gjort hela 24 album, tillhör de en gång i tiden ruskigt talangfulla ynglingar som rekryterades av Miles Davis. På 90-talet hörde jag honom på jazzklubb. Var kul att se honom i team med världsberömde göteborgaren Ulf Wakenius (gitarr), norske sensationen Per Mathisen på elbas och eftertraktade Keith Carlock bakom trummorna. Blev i mina öron en i viss mån ojämn precisionsstyrd spelning, inte den ljudmatta eller hårda attack från Evans som jag trott. Överraskades av att han numera när det blir dags för ballad, sätter sig vid pianot och sjunger med visst patos. Onekligen lysande samspel och fräsiga inlevelsefulla solon, även om inte alla låtar var jätteintressanta. Som melodisnickare är Wakenius ”grym” när han trycker på , fast ibland hamnar han med sin racerteknik i återvändsgränder. Uppskattade mycket norrmannens taktfasta, följsamma basgångar medan Carlock ihärdigt visade sina färdigheter. Noterade en fräck duell mellan trummis och gitarrist och en frenetisk konversation sopransax – trummor. Man hade en förkärlek för kompositioner som växlade mellan stark och svag volym, snabba och långsamma groove. Maffig avslutning med  riffexplosiva D.C.T (Wakenius) och gåshudsframkallande Jean Pierre (Miles Davis).Markus Fägersten

Lizz Wright har gospelbakgrund, är en kritikerrosad omtyckt artist som aldrig kompromissar, utstrålar integritet och andlighet. Jag såg henne i spektakulär Nina Simone-tribute på Skeppsholmen för närmare tio år sedan. Hennes föreställning är döpt efter senaste albumet Grace. Med sig på scen har amerikanskan ett fyrmannaband, varav Bobby Sparks sticker ut mest, när han på  orgel ser till att det slår gnistor om upplyftande låtar (fick möjlighet att tacka efteråt).  Spröd, trevande öppning i osedvanligt låg volym, där Wright tar sig in till kärnan, medan musikerna är kvar i sina bubblor. Den slutna strukturen  ersätts av  horisonten i innerlig Neil Young-cover. Hennes alt gör starkt intryck, även om den långt om länge är återhållsam. Musicerandet är taktilt enligt devisen less is more. Med gospeln Walk With Me, Lord tar konserten fart.  Organisten får fria tyglar och kompet hänger på. En rivig popdänga avlöser, basgitarristen Nicholas D´Amato ger ifrån sig ett härligt groove. Jublande frikyrkostämning frammanas i Singing To My Soul. Och framträdandet avrundas med gripande inlevelse. Skulle förmodligen växa till en helgjuten upplevelse hela vägen, om jag finge lyssna fler gånger.