1-5/8 2018
Youn Sun Nah Quintet bjöd på ett fantasifullt vidunderligt äventyr, den tillställning jag rankar allra högst om jag tvingas till ett omöjligt val. Blyga kvinnan från Sydkorea grejar knappt presentationer, i musiken släpper dock alla hämningar. Brukar ha svårt för röstkonstnärer, men Sverigebekantingen – haft långvarigt samarbete med Ulf Wakenius, något jag sett live – faller jag i farstun för, liksom en extatisk publik gjorde. Sångfenomenet som experimenterar med standards, chansons, hemlandets toner och arty rock, har skaffat sig ändamålsenliga musiker från främst USA. Ibland ”stökade” Youn runt, improviserade över fast melodisk struktur. Kul, liksom ett groovigt parti featuring klaviaturer och trummor. Vi rycks med av flamencoinspirerad melodi, traditionell kärlekssång, engelsk sjömansvisa (inramas av hennes ljudillustrationer), Waits, L Cohen, Nina Simone och till och med folkvisan Vem kan segla förutan vind? Genom snabba vändningar, osannolikt oktavomfång och mycket varierande volym utmanar hon instrumentalisterna som lyhört hänger på. Pianospelet var glimrande, kompet hade en huvudroll med basisten Brad Christopher Jones som finlirande kraftkälla. Publiken försattes i trance! Och jag blev så tagen att jag behövde ta en paus för att vila öronen, efter en upplevelse ord inte kan fånga.
Luftig, behaglig popjazz bestående av originallåtar rotade i elektroniska klanger. Så lyder mitt försök att sammanfatta livemusiken från Ellen Andrea Wang. Hon skriver allt material och behärskar till fullo den komplicerade kombon sång / basspel. Hon flankeras av Erland Dahlen på trummor och Andreas Ulvo på keyboards, vars beståndsdelar är avgörande för det förnämliga utfallet. På Konstmuseet förstärktes mitt positiva intryck från Nefertiti i våras, när tyngdpunkten återigen låg på senaste albumet Blank Out. Helheten var suggestiv, låtcykeln fulländad och ljudet utomordentligt fylligt. Den sfäriska musiken pulserar och andas med läckra övergångar, kan beskrivas som ett flöde m olika riktningar; trots att Wang ruskade om ibland med gnissel och tungt beat. Hon sjunger på engelska, introducerade föredömligt sina texter. Den unga norskan har tillverkat flera låtar av hitkaraktär. Avslutningen var magisk, med svepande och effektfulla mönster. Trions bedrifter, inte minst trummisens rytmkänsla, renderade i en perfekt konsert. Wang är väldigt bra på vad hon gör, det vill säga sjunga, spela och skriva.
Ytterligare ett evenemang att bli lyrisk över var Jan Lundgren & Hans Backenroth med Ratinger Kammerchor under ledning av Dominikus Burghardt. Rörde sig 0m en bukett nästan uteslutande plockad från den vackraste klassiska repertoaren. Kören som sjöng ordlöst fram till extranumren består av tjugoen personer, har sitt säte i en liten stad utanför Düsseldorf. Vad vi njöt kopiöst av kan betecknas som stramt och varsamt, genomfört med otvungen vördnad. Utrymmen för improvisation från Jan Lundgren fanns inlagda av Martin Berggren, som stod för ypperliga arrangemang. Kören var en angenäm välklingande bekantskap, alldeles särskilt i stycke av Rachmaninov. Extra plustecken utdelas för Air med typiskt pregnanta bastakter från Backenroth, som ledigt hittar rätt oavsett sammanhang. Vidare väcktes min förtjusning av exempelvis Albinoni´s Adagio, Chopin´s preludium som Barry Manilow ”knyckt”, Paganini på duo och en yster Bartok. En hymn av Bengt Hallberg tolkades andäktigt. Att snillrike Lundgren var så förtrogen med Europas främsta tonsättare genom historien var okänt för undertecknad. Kritiker bör vara försiktiga med genistämpeln. Dock, Lundgrens utsökta tajming och anslag var av sådan magnitud, att han numera får finna sig i att benämnas som geni . Cirka åttio i sitt format fulländade minuter!
Merit Hemmingson framträdde med sin nuvarande samarbetspartner trumslagaren Ola Winkler (Hultgren), beviset för att hon som vanligt håller sig till yngre musiker. Jag äger en av plattorna ur den berömda fristående trilogin och såg henne i Halland på 70-talet. Nu har pionjären på hammondorgel blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Duon framför material ur sin senaste skiva, varvat med folklåtar och Jan Johansson. Det nya egenskrivna materialet förmedlar en slags shaman-vibbar. Vi får flera polskor och, om jag hör rätt, vemodiga Kavaljersvisa från Värmland De avslutar med en hyllning till Gotland med vågskvalp. Harmonier och rytmer glider ihop i låtar inbäddade i moll. Instrumenteringen är ett gångbart koncept om kemin uppstår, vilket den gör här. Tyvärr uppfattar jag inte Hemmingsons presentationer, däremot hennes typiska nynnande. Trumljudet oftast mjukt med vispar, ibland metalliskt, kom i framkant i svängigt avsnitt där intensiteten stegrades. Gillade spelet utan att det omslöt mig , vilket kan ha att göra med avståndet till högtalarna.
Om Andreas Schaerer & A Novel of Anomaly visste jag inte mer än vad som framgick i festivalens gedigna program. Vi exponeras för en röstkonstnär från Schweiz , vars omgivning utgörs av Lucas Niggli ursprungligen från Kamerun, Kalle Kalima med finsk bakgrund samt italienaren Luciano Bondini. Ska de etiketteras som dynamisk, virtuos världsmusik? Genom vokal akrobatik tänjer Schaerer ofantligt på sitt register , excesser som någon gång överdrivs. Spännvidden är emellertid ruskigt imponerande, vilket även gäller ”powertrion”. Lyssnar till kontrapunktisk raffinerad duett med den vassa dragspelaren och frontmannens solo som fininställd mänsklig beatbox är exceptionellt. I mellansnack fokuserar språkbegåvningen på temat kommunikation. Publiken får frejdiga toner hämtade från deras respektive hemländer, ett inslag som toppas av Tony Allen-influenser och svulstigt dragspel. Av instrumentalisterna fäste jag mig i första hand för den lysande trumslagaren Niggli. En fascinerande konsert tar slut efter ett orgiastiskt fyrverkeri av explosioner.
Martin Tingvall är en välutbildad pianist, spelar solo som traditionen påbjuder i Klosterkyrkan. Med utgångspunkt från Hamburg är han verksam i flera genrer, inte minst sin egna prisade pianotrio. Vidare har det blivit två soloplattor. Anser att stilen delvis hör hemma i den ryska stolta traditionen, var inte alls jazzig. Han är en slipad förmåga med mycket eruptioner och riktningsförändringar, i lugnare passager uppstår filmiska tillstånd. Tingvall använde i sina löpningar sannerligen instrumentets klangliga resurser. Inledde med Stream och The Hunt och senare kom bland annat en folkvisa på bluesig botten. I slutfasen märktes ett romantiskt tonspråk, efter att han briljerat med längre sjok av framvällande melodiska kluster. En möjligen märklig randanmärkning är att han spelade för länge. Generöst att vilja ge valuta för entrén, men programmet borde ha kortats. Och han hade gärna fått tolka någon annan tonsättare.
Jan Sigurd All Stars blev en värmande show utomhus mitt på dagen, fast man i hettan längtade efter att bli avkyld. Den filosofiskt lagde författaren och textmakaren behärskar att skriva intelligent med knorr. Skånske veteranen är därtill så pass habil som pianist och sångare, att han kan samla högklassiga musiker omkring sig. Ur en remarkabel line up måste nämnas Sébastien Charlier på munspel, Tomas Franck, Krister Jonsson och Per Melin (Sigurds enligt utsago äldste vapendragare). På sång kompletterade Anna-Lena Brundin förtjänstfullt. Vi försågs med snygga arr, strålande solon, inlevelsefull sång och åtskilliga stänk av melankoli. På låtlistan fanns utmärkta alster förknippade med Randy Newman, Moose Allison, Monica Z samt gediget material av huvudpersonen själv. Två av blåsarna och Håkan Andersson ansvarade för raffinerade arrangemang. Slående hur skönt det svängde om Sigurds pianospel vars anslag övertygade. En väldigt trevlig tilldragelse i visans tecken, avslutades med en nyskriven duett betitlad What If?