Foto: Peter Birgerstam
Patti Smith på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 4
Hur många gånger har Patti Smith besökt Sverige under 2000-talet? Många är det i skiftande sammanhang, av kvinnan som älskar böckerna om Wallander och samma hotell i Göteborg där jag hade 50-års kalas. Har läst Kids, varit på fotoutställning på Kulturhuset, har ett par album och nu sett henne fyra gånger (inklusive duetten hon gjorde med Joan Baez på Skeppsholmen 2016). Kan dock inte hävda att jag är någon kännare. För att få titlar på de första sångerna behövdes research. Kom fram till att vi hörde i tur och ordning Ghost Dance, Dancing Barefoot samt Summer Cannibals.
Smith är en intellektuell artist som engagerar, inte minst live. Från scen förmedlar hon gärna budskap i olika form. Denna gång hade vi ”förvarnats” om att poesi skulle mixas in i låtlistan. Så skedde, men inte i den utsträckning jag trott. Avdelningarna hon bestämt ska disponeras för enbart ord, används huvudsakligen till att agitera/ predika. Hon säger bland annat ”raise your arms, we are fucking free and alive. Use your voice”. Eller för att fortsätta citera, fast i fri översättning: ”Vi måste ändra oss, hjälpa människor i nöd och rädda naturen vi är beroende av.” Flera låtar dedikerades. Bland annat till organisationen som fick Nobels fredspris i fjol (flera representanter satt på ena sidan av scen), en väninna (?) som fyllde år, Jerry Garcia (”beautiful force in life”) och hennes sedan länge avlidne make Fred Sonic Smith.
Inledningen är finstämt suggestiv. Finns en koncentration hos den kvartett musiker hon omger sig med. En tiominuterssekvens tappas tyvärr skärpan bort, men den ömsom taggiga, ömsom mjuka helheten övertygar. Att de tillfällen jag sett henne förut varit som besvärjande riter på toppnivå, ligger henne lite i fatet vid min bedömning. Varje instrument hördes ypperligt, oavsett om det rörde sig akustisk gitarr, elpiano eller trumspel med klubbor. Ljudet var aldrig grötigt, även om basen från Tony Shanahan pumpade ovanpå. Missade vem som satt bakom trummorna. Gitarrspel med vidhängande solon sköttes av Pattis son Jackson och Andy York. Trummor spelade Seb Rochford, en skotte med jazzbakgrund. Finns inget tillgjort hos dem eller huvudpersonen, vars skadade vänsterhand omintetgjorde gitarrspel. Istället för inställsamhet, mycket ilska mitt i all kreativitet. Antagligen en anledning till att Patti sjunger sällan vackert.
Beträffande låtlistan övergick enda spoken poetry – passagen, efter vinande ackord, till covern Beds Are Burning (som kuriosa kan nämnas att jag hörde originalet på Hultsfred -94). Vidare fick vi A Hard Rain´s Gonna Fall (Dylan) vars snåriga text sjöngs från fusklapp, Ain´t It Strange, hennes klassiska samarbete med Springsteen Because The Night, Beneath The Southern Cross,oundvikliga People Have The Power samt den avskalade, hypnotiska urladdningen som stavas Gloria. Veteranen brinner ännu och var vid gott mod. Hon vinkade till oss, fick oss att vinka tillbaka. Gick ut på ena flanken, tittade förnöjt på den storbildsskärm (där jag, lustigt nog, skådade en arbetskamrat).