Årets hedersgäst var 74-årige Monty Alexander, en legendar inom mainstream-jazzen. Den Jamaicabördige pianisten har varit ofattbart produktiv, spelat med många av de största under cirka sextio år. Hade ingen relation till honom. Vad han tillsammans med Hassan Shakur (bas) och Obed Calvaire (trummor) gav oss sent på kvällen, var sällsamt och berörande, en speciell livekänsla fångad i stunden. Ett påstående som förstärktes av huvudpersonen allra sist. Alexander lyckades nämligen genomföra spelningen fast han tätt inpå fått en stroke, härav antagligen förklaringen till att han tappade i densitet under ett skissartat avsnitt. Från orkesterdiket kunde observeras hur trumslagaren – som hade avgörande positivt inflytande – fick uppbåda stor kreativitet för att svara på Alexanders infall. Avspänt och genommusikaliskt, lättsamt och lustfyllt och med exakt koordinerade manövrar från trion placerad nära varandra. Subtila inpass hördes från kompet. Pianolegendaren passade på att berätta om sin musikaliska resa. Ur repertoaren: I Got Rythm, stycke med karibisk touch, rullande blues, No Woman No Cry utan reggae, So What(?), en meditation, Sinatra-sång (nästan helt solo), Caravan, filmmusik samt calypso med den tappre hjälten på melodica. Lägg därtill en höjdarversion från spanskklingande Concierto de Aranjuez.
Manhattan Transfer bjöd på en superproffsig föreställning på utsålda Ystad Arena. Festivalens publikt största namn omges av en aura, inte minst tack vare många Grammy-utmärkelser. Själv hade jag inga uttalade förväntningar på den främsta av jazzvärldens vokalgrupper. Betänk att de firar 45 års jubileum (beror på hur man räknar), besökte Sverige första gången 1976 samt att Alan Paul och Janis Siegel är kvar sedan nystarten. De handfull gånger de beslutade sig för att gå under ytan – exempelvis i Twin Peaks-influerat nummer, Cornerpocket från Basie, balladen Candy, oemotståndliga Birdland illustrerad på backdrop och görfräck hiphop signerad Herbie Hancock – då drabbas jag av omfattande lyckorus. Sanslöst brett register noteras hos kvartetten från USA. I Route 66 exponeras ypperligt spänsten i stämbanden. Deras olika röster, synkade eller utbrutna var för sig, är verkligen örongodis. Osannolikt hur bra de fortfarande låter uppbackade av driven pianotrio, även om de ibland mest showar med sina hits. Alla får breda ut sig med bravur. Kvinnorna inte bara väna, utan levererar också med klös. Siegel är styv på att imitera ljudet av blåsinstrument och nye medlemmen Trist Curless imponerar. Långvarige kapellmästaren Yaron Gershowsky bidrar definitivt till den enastående underhållningen. Flertalet arrangemang står han för medan geniet Jon Hendricks skrivit många texter. En konsert med flera ansikten, innovativ såväl som pastischartad. Gruppen besitter en beundransvärd kapacitet, vilket bevisades här.
Mamma kommer från Frankrike, pappa från Haiti medan Cécile McLorin Salvant växte upp i Miami. Karriären kantas av superlativ. Den tvåfaldiga Grammy-vinnaren har jämförts med stilbildande storheter, likheter med Dinah Washington och Nancy Wilson finns. Sångaren med den djupt besjälade rösten blandar sin bakgrund i kyrkokör med intresset för klassisk musik, blues och standards. Slätkammade vackra stycken fogas ihop med djärvare utflykter. 2015 publicerades översvallande liverecension från mig i OJ när hon gästade Göteborg första gången. Återigen en fenomenal prestation, men samtidigt alltför inåtvänt, stundom på gränsen till tråkigt. Går emellertid inte att ta miste på att hon brinner för negligerad afrikansk-amerikansk historik, särskilt kvinnornas. Trion musiker under ledning av Sullivan Fortner på piano är maximalt avspända, interfolierar varsamt med Salvant; vars mörka, vassa röst har ett fabulöst omfång. Efterlyser dock mer energi. Arrangemangen sensibla med klangrikt utforskande. Den exceptionella vokalkonstnären firade störst triumfer i originalet Fog, Kurt Weil samt en feministisk kaxig blues.
Måste erkänna att jag inte hade koll på Paolo Fresu Devil Quartet. Deras program har rubriken Carpe Diem ( namnet på senaste skivan), huvudsakligen lugn och akustiskt inriktad musik. Fresu är en formförnyare som på ett eggande sätt trakterar trumpet/ flygelhorn. Hemma på Sardinien är han omtalad för att ha grundat en jazzfestival. Han lanseras som en återkommande festivalfavorit. Den pianolösa kvartetten äger ett sammanhållet sound, utan att bli kompakta. Fresu jobbar smidigt med elektronik och efterklanger, är känd för att kunna hålla en ton extremt länge. Kompet låter läckert, särskilt Stefano Bagnoli som rättmätigt får epitetet maestro för spelet med vispar, är en mästare på att byta takter och tempo, också en duktig låtskrivare. Gitarristen har angenäma ljudkvaliteter som påminner om Larry Coryell, tekniken lätt att uppskatta. Konserten ger sannerligen mersmak! Den är ofantligt tajt och samtidigt luftig, innehåller utsökta skiftningar av tempon. Finns en magisk dimension hos den fullständigt synkade gruppen och Fresu, vars genomträngande, extraordinära ton rymmer en emotionell laddning.. Förnämlig ljudåtergivning! På sluttampen härligt drag med några välsmakande ”räkor” från gitarristen Bebo Ferra. Extranumret signerat Ferra: en distinkt trumpet i samspråk med riffande gitarr.
Wolfgang Haffner Band är ute på årslång turné, levererade utan tvekan en kanonspelning jag kommer minnas med bubblande glädje. Den tyske trumfantomen är obeskrivligt skicklig, påstår undertecknad som skrivit tio miniporträtt under samlingsnamnet Groovearbetare i LO-tidningen. Sättningen trummor, piano, vibrafon och bandlös bas används för att servera en aptitlig anrättning av ekvilibristiskt latinstuk. Haffners trumset var placerat mitt på scen, där han gav sig själv några egna avdelningar, med uppvisningar på bländande nivå. Kontraster mellan smaskigt fyrverkeri och försynta rytmer, hålla tillbaka och braka loss, verkar vara trummisens signum. Mesta materialet hämtas från senaste albumet Kind Of Spain (där Jan Lundgren medverkar). Cool inledning med slinga som upprepas. Sympatiskt att basen inte finns i framkant, trots att Christian Diener lirat med bandledaren i 35 år. När kvartetten spelar unisont mycket nyanser, markerade takter och mestadels mediumtempo. Man är på samma gång fyra separata storheter och enhetlig formation. Efteråt minns nog ändå publiken bäst utbrotten av polyrytmik, av en man som matchar mytomspunne Steve Gadd. Trevligt att få höra en aktad vibrafonist ta plats och Simon Oslender på klaviaturer var en stor behållning. Konserten gav ibland ett skenbart impulsivt intryck, med en lågmäld version av Spain, Rodrigo´s ”slagdänga”, La Fiesta(?) samt Bolero som hisnande toppnoteringar. Otroligt raffinerade, suggestiva melodier och soft final!
Fusion-kungen Bill Evans har en igenkännbar stil på tenor- och framför allt sopransax. Han har gjort hela 24 album, tillhör de en gång i tiden ruskigt talangfulla ynglingar som rekryterades av Miles Davis. På 90-talet hörde jag honom på jazzklubb. Var kul att se honom i team med världsberömde göteborgaren Ulf Wakenius (gitarr), norske sensationen Per Mathisen på elbas och eftertraktade Keith Carlock bakom trummorna. Blev i mina öron en i viss mån ojämn precisionsstyrd spelning, inte den ljudmatta eller hårda attack från Evans som jag trott. Överraskades av att han numera när det blir dags för ballad, sätter sig vid pianot och sjunger med visst patos. Onekligen lysande samspel och fräsiga inlevelsefulla solon, även om inte alla låtar var jätteintressanta. Som melodisnickare är Wakenius ”grym” när han trycker på , fast ibland hamnar han med sin racerteknik i återvändsgränder. Uppskattade mycket norrmannens taktfasta, följsamma basgångar medan Carlock ihärdigt visade sina färdigheter. Noterade en fräck duell mellan trummis och gitarrist och en frenetisk konversation sopransax – trummor. Man hade en förkärlek för kompositioner som växlade mellan stark och svag volym, snabba och långsamma groove. Maffig avslutning med riffexplosiva D.C.T (Wakenius) och gåshudsframkallande Jean Pierre (Miles Davis).Markus Fägersten
Lizz Wright har gospelbakgrund, är en kritikerrosad omtyckt artist som aldrig kompromissar, utstrålar integritet och andlighet. Jag såg henne i spektakulär Nina Simone-tribute på Skeppsholmen för närmare tio år sedan. Hennes föreställning är döpt efter senaste albumet Grace. Med sig på scen har amerikanskan ett fyrmannaband, varav Bobby Sparks sticker ut mest, när han på orgel ser till att det slår gnistor om upplyftande låtar (fick möjlighet att tacka efteråt). Spröd, trevande öppning i osedvanligt låg volym, där Wright tar sig in till kärnan, medan musikerna är kvar i sina bubblor. Den slutna strukturen ersätts av horisonten i innerlig Neil Young-cover. Hennes alt gör starkt intryck, även om den långt om länge är återhållsam. Musicerandet är taktilt enligt devisen less is more. Med gospeln Walk With Me, Lord tar konserten fart. Organisten får fria tyglar och kompet hänger på. En rivig popdänga avlöser, basgitarristen Nicholas D´Amato ger ifrån sig ett härligt groove. Jublande frikyrkostämning frammanas i Singing To My Soul. Och framträdandet avrundas med gripande inlevelse. Skulle förmodligen växa till en helgjuten upplevelse hela vägen, om jag finge lyssna fler gånger.