• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lyssna: The Flavians – Non Stop Fun ( All I Wanted)

25 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

The Flavians släpper ny singel. ”Non Stop Fun (All I Wanted)” beskrivs av bandet som en existentiell parodi och reflektion över det moderna livets vardagligheter.

Tidigare i år släppte Flavians sin första singel ”On the Radio”, en låt som nådde en bred publik och spelades på stora kanaler som BBC Music, Introducing In The West, Top playlists ‘POP 2018: Today’s pop hits’, The Indie Folx ‘Best of Indie Rock 2018’ och Spotify’s ‘Discover weekly ‘.

Nya singeln ”Non Stop Fun (All I Wanted) berättar om en olycklig kontorsarbetare vars liv gradvis spinner ur kontroll under en ödestigen dag. Varje vers beskriver en ny scen och berättar om ett annat kapitel på vår hjälte resa medan hans en gång stabila korthus faller omkring honom på ett spektakulärt sätt.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Stockholm Jazzfestival del IV

24 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Meriterade Oddjobs sidoprojekt heter JAZOO. Under detta flagg genomför man två bejublade  föreställningar vid lunchtid i Kulturhuset, inför en exalterad publik bestående av små barn och deras föräldrar. Innan de går på hörs fågelkvitter i högtalarna.  Min  favvokvintett spelar och berättar under en trekvart om underliga djur, fantasifullt utrustade med känslor och behov. De styrs på scen av orkesterns kvinnliga djurskötare och exponeras via roliga animationer. Ny skiva är på gång får vi veta. Allt är gjort med glimten i ögat, lustfyllt och vederkvickande. Bandmedlemmarna som anspråkslöst presenterar sig, har repat in manus med engagerande repliker och kroppsspråk. Per Ruskträsk Johansson agerar boss och sammanhållande ciceron. Noterbart är att de vare sig maskerar eller ger avkall på sin lysande musikalitet.  Vi förlänas kvalificerad jazzmusik, inklusive kul trudelutter. Givetvis passar de på att introducera några udda instrument och den sordinerade trumpeten från Goran Kajfes passar perfekt för att illustrera kackel i hönsgården. I en otroligt vacker komposition fokuseras på en filosoferande örn, dansande pingviner ger sig till känna i småbusig gladjazz medan luriga apor ges funkig 70-tals dräkt i extranumret. Varierat tonspråk från skönt svängigt  till skimrande spel! Deras show präglas av avspänd atmosfär, tvära känslokast,  uppfinningsrikedom och respektfull hållning gentemot den unga målgruppen.

Tar mig med hjälp av SL längs gröna linjen till BAS (Bandhagen Art Studio), en sliten lägenhet med vänlig atmosfär som drivs av ljudnördar. Där spelar NORDSTRÖM/ DANIELSSON/ RUNDQVIST.  En av alla dessa saxofonister döpta till Fredrik ger här en generös konsert uppbackad av legendaren Palle Danielsson och fylligt  spelande Fredrik Rundqvist bakom trummorna.. Trion kreerar spännande harmonier och rytmer utifrån rubriken Svensk standard. Fredrik Nordström på tenor och baryton presenterar repertoaren, spelar kontrollerat och begåvat i en stil påminnande om giganten Ornette Coleman. Trion startar med en söt melodi som buktar ut, fast den ändå håller ihop tack vare goda musikanter. Kompet med sina runda toner och ljusa klanger, är följsamt när saxofonerna breder ut sig. Oldtimern Palle spelar alltid precis rätt antal takter, besitter ännu mästerliga egenskaper, medan Rundqvist (ingår i Daniel Karlssons trio) växlar fint mellan offensivt och utforskande spelsätt. Den lilla publiken lyssnar uppmärksamt på  kompositioner av Börje Fredriksson, Georg Riedel, Staffan Linton, Alice Tegnér, Jan Johansson, Lars Gullin, Lars Färnlöf samt Palle Danielsson. Låtarna spelas efter noter, fast trummisen verkar ha ett friare förhållningssätt. Det utomordentliga ensemblespelet rör sig i cirklar, inkännande och beslutsamt. Gillar den växelverkan Nordström demonstrerar mellan långa och kortare fraser. Melodin överges aldrig, trots frihetliga utvikningar. I det långa loppet blir det personligen för mycket saxofon i frånvaro av melodislingor på piano. Vill dock betona att musikerna är kolossalt duktiga och pärlbandet av låtar valt med omsorg. SR spelade in i en lokal med ypperlig ljudåtergivning.

Foto Jonatan Fast

DONNY Mc CASLIN blev en extraordinär upplevelse på Fasching. Saxofonisten har en lång karriär i ryggen med ett dussintal skivor, blev ett namn på mångas läppar när David Bowie anlitade honom på sista plattan som bandledare. I hans liveband ingår keyboardspelare, basist, trumslagare och sångare vars gitarr används relativt sparsamt. Man gick ut  stenhårt i experimenterande rock med doft från Berlins alternativscen, tyvärr ganska jobbig sång. Elbasisten Owen Briddle  pumpade på högt i registret med markerade basgångar, ett genomgående drag under giget. Är som mest fördelaktig när hans tunga beats gifter sig med toner från andra ändan, det vill säga skärande diskant.  I par med sin kollega i kompet, dominerande Zach Danziger på trummor, piskar de flera gånger fram ett infernaliskt  sound á la drum & bass. Övriga med Mc Caslin i spetsen hänger vid sådana rusiga tillfällen på. Danziger´s  furiösa explosioner matchar frontmannens vitala saxspel, fast jag hade föredragit en rytmsnubbe som inte spelat så ettrigt och bastant. De intensiva perioderna varvas med långsam electronica, jämte förhållandevis konventionella popsånger, flera med inlevelsefull nyanserad sång. Nästan allt material hämtas från alldeles nya skivan Blow, fast  extranumret hedrar Bowie med  fri tolkning av Look Back In Anger (1979) från Lodger. Fräsigt driv, smattrande bas och lödigt lir på tenorsax, men den vokala insatsen är tveksam. I paus förmedlar ett heavy metal – fan att han är helt golvad av bland det bästa han hört. Själv är jag mer splittrad, även om jag mycket uppskattar exempelvis den frenetiska gasen-i-botten-överkörningen innan öronen får vila.  Ett längre samplat avsnitt har vibbar av Brian Eno  och My Life in The Bush Of Ghosts. Som konstellation utstrålar man auktoritet och medvetenhet. (Sångaren Jeff Taylor har på sig t-shirt med foto från prisceremonin på 200 m i OS -68.)   Anser att de stundtals snubblar över sina tekniska färdigheter,  att tillräckligt bärkraftiga låtar emellanåt saknas. Gruppen inriktar sig väl mycket på solourladdningar  och som kollektiv drar de  mot ekvilibristik in absurdum. Till deras ”försvar” måste sägas att spelglädjen och viljan att leverera är oöverträffbar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Stockholm Jazzfestival del III

24 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Foto Thomas Wingren

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Efter konserten med WILLEMARK/ KNUTSSON/ ÖBERG på Plugged Records i fantastisk akustik, frågade jag retoriskt jag till min  bordsgranne:  – Kan det bli bättre?  Jag har deras cd Mina drömmars sång och hört dem ett antal gånger live, fast osäker på om jag sett just de tre tillsammans. Att Lena Willemark inte är invald i Swedish Music Hall of Fame måste betraktas som en skandal. Geniet Mats Öberg som nyligen fick ta emot Monic Z – pris associerar jag till Stevie Wonder, bortsett från dennes röst och  låtskrivarådra.  Saxmannen Jonas Knutsson tilldelades under jazzveckan ett välförtjänt stipendium.  Den karismatiske riksspelmannen anför en trio utan egentligt komp. Hon sjunger ofta på sitt kära Älvdalsmål, ett val som möjligen gick till överdrift.  Instrumenten som trakteras är saxofoner, fiol, keyboard och munspel. Beträffande kompinstrument hamnar Jonas stötvisa toner från baryton närmast på ett effektfullt sätt. Programmet utgörs av en mix mellan visor, svensk folkmusik, nordisk uppdaterad jazz, groove och till och med en skvätt funk. Sofistikerat rörde man sig i detta vidsträckta landskap, från innerligt till uppspelt. Musikanterna når fram direkt, märks att de hade total kontroll och närvaro, kanske extra stimulerade av brittsommarvädret.  Vi njuter kopiöst  av exempelvis Gärdebylåten, Eva Dahlgren (helt otrolig tolkning av Ung och stolt), Evert Taube, Cornelis, en reel (?) och  underbar version av Nu faller mörkret (Magnell). Konserten ägnas den svenska låtskatten. Evigt unga Willemark deklarerar att de är spelsugna, vill hålla oss i ett järngrepp. Hon sjunger med glödhet passion och osviklig pondus.  Motsatser som stark och svag volym jämte sprittande sväng och stillsamma tongångar; gjorde spelningen till en fullständig triumf.  Samarbetet, arrangemangen och nivån på musicerandet var av en sådan magnitud att jag vill utbrista  världsklass.

För första gången hör jag Ekdahl/ Bagge Big Band när de tillsammans med Migdahl Strings och omtyckta sångsolister – Svante Thuresson, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren samt Sarah Riedel – tar sig an originalarrangemang, gjorda för olika skivinspelningar med Monica Zetterlund. Det storstilade projektet TILL MONICA genomfördes under två kvällar på Artipelag. Jag recenserade söndagens konsert för Orkesterjournalens hemsida. Min ursprungliga rubrik löd ”Aktningsvärd gärning resulterade i hovsam hyllning” Kapellmästare Carl Bagge hade främst jobbat med arr från sin far,Lars Bagge, som musikaliskt stod Zetterlund mycket nära. I övrigt fullödiga arr av  Thad Jones, Jan Johansson och Ann-Sofi Söderqvist. Framgår av recensionen att tillställningen var allt annat än slätstruken. Men också att trots ypperliga insatser, blev jag inte berörd eller uppfylld i den utsträckning jag förmodat på förhand.

Andra helgen jag reser med X 2000 till huvudstaden får en försening på sjuttio minuter fatala konsekvenser.  Missar konsertbussen till Artipelag, vilket gör att jag går miste om Stacey Kent. Lyckligtvis finns en plan b som stavas THE BAD PLUS på Fasching. Kan nämna att jag skrev om dem i OJ när de var på Nefertiti för cirka fem år sedan. Då inhandlade jag deras cd Inevitable Western. Basisten Reid Anderson är som vanligt gruppens talesperson. Han flankeras av fascinerande lyhörde trumslagaren David King och sedan i fjol Orrin Evans med  attraktiva löpningar på flygeln. Trion är förtjusta i avancerade melodislingor doppade i  uppbrutna takter och inslag av cymbalfrossa. I lika hög grad är spelningen uppbyggd på livfulla som lyriska kvaliteter. Samtliga medlemmar skriver sinnrika kompositioner,  I en bluesbaserad låt hörs läckra basgångar och dito kantslag. Pianotrion som gillar abrupta slut, knixiga teman och tempostegringar, hämtar merparten av materialet från sitt färska album. Förtätad stämning infinner sig från och med tredje låten Hurricane Birds. En nyskriven ballad fortsätter organiskt på den inslagna vägen, liksom högklassiga Wolf Out och 1983 Regional All- Star, låtar med hypnotisk påverkan. Påfallande många titlar  påbörjas  av stringente Anderson, som anger position och riktning. Det heter att trion från Minneapolis saknar ledare, fast live är det obestridligen han som är navet. Andaktsfull inledning övergår i småstökig passage, när andra set vid. Musiken är extremt elastisk, ena foten tangerar fri form medan den andra befinner sig  inom kammarjazzens domäner. Var och en får utlopp för sitt gedigna kunnande, fast vad som hänför allra mest är låtarnas struktur och det intuitiva skimrande samspelet. Högt ställda förväntningar infrias, även om vi snuvas på fräcka covers, annars ett signum för The Bad Plus. Ska påpekas att ljudet var eminent på landets nationalscen för jazz och intilliggande genrer.

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Stockholm Jazzfestival del II

22 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning.  Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren  Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt  förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot.  Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för  arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo  på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.

Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna.  Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med  en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori.  Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad  musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i  förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan  en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik  som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!

Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set.  Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av  livemusik  jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta  till långsamma betagande alster.  Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival  omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant,  Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist.  Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande  finesser i flera polskor,  vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord.  När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne.  Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista.  Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt  på elgitarren.  Jordnära berikande upplevelse!

Arkiverad under: Musik, Recension

Stjärnskottet Ella Mai till Sverige

22 oktober, 2018 by Redaktionen

Stjärnskottet Ella Mai som är aktuell med sitt debutalbum kommer till Sverige. Ett pressmeddelande:
I mitten oktober släppte Ella Mai sitt självbetitlade debutalbum, producerat av DJ Mustard, som hyllats och beskrivits som ”throwback R&B”. För att fira albumsläppet åker en av dagens mest spännande R&B-röster ut på turné i Europa och Nordamerika – där Stockholm och Berns blir ett stopp, den 22 januari.

Ella Mai är bara 23 år men Brittisk-Amerikanskan har redan tagit världen med storm. Första singeln, ”Boo’d Up”, från debutalbumet har till dags datum streamats över 110 miljoner gånger och sålt Platinum flera gånger om.

Albumet gästas av storheter som John Legend, Chris Brown och H.E.R. – och produceras av DJ Mustard. Det är ett album och en artist som är framtidens R&B – idag!

Datum
22/1 – Berns, Stockholm

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debutalbum, Musik, Stjärnskott

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 223
  • Sida 224
  • Sida 225
  • Sida 226
  • Sida 227
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in