Magnus Palmquist
Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018
Meriterade Oddjobs sidoprojekt heter JAZOO. Under detta flagg genomför man två bejublade föreställningar vid lunchtid i Kulturhuset, inför en exalterad publik bestående av små barn och deras föräldrar. Innan de går på hörs fågelkvitter i högtalarna. Min favvokvintett spelar och berättar under en trekvart om underliga djur, fantasifullt utrustade med känslor och behov. De styrs på scen av orkesterns kvinnliga djurskötare och exponeras via roliga animationer. Ny skiva är på gång får vi veta. Allt är gjort med glimten i ögat, lustfyllt och vederkvickande. Bandmedlemmarna som anspråkslöst presenterar sig, har repat in manus med engagerande repliker och kroppsspråk. Per Ruskträsk Johansson agerar boss och sammanhållande ciceron. Noterbart är att de vare sig maskerar eller ger avkall på sin lysande musikalitet. Vi förlänas kvalificerad jazzmusik, inklusive kul trudelutter. Givetvis passar de på att introducera några udda instrument och den sordinerade trumpeten från Goran Kajfes passar perfekt för att illustrera kackel i hönsgården. I en otroligt vacker komposition fokuseras på en filosoferande örn, dansande pingviner ger sig till känna i småbusig gladjazz medan luriga apor ges funkig 70-tals dräkt i extranumret. Varierat tonspråk från skönt svängigt till skimrande spel! Deras show präglas av avspänd atmosfär, tvära känslokast, uppfinningsrikedom och respektfull hållning gentemot den unga målgruppen.
Tar mig med hjälp av SL längs gröna linjen till BAS (Bandhagen Art Studio), en sliten lägenhet med vänlig atmosfär som drivs av ljudnördar. Där spelar NORDSTRÖM/ DANIELSSON/ RUNDQVIST. En av alla dessa saxofonister döpta till Fredrik ger här en generös konsert uppbackad av legendaren Palle Danielsson och fylligt spelande Fredrik Rundqvist bakom trummorna.. Trion kreerar spännande harmonier och rytmer utifrån rubriken Svensk standard. Fredrik Nordström på tenor och baryton presenterar repertoaren, spelar kontrollerat och begåvat i en stil påminnande om giganten Ornette Coleman. Trion startar med en söt melodi som buktar ut, fast den ändå håller ihop tack vare goda musikanter. Kompet med sina runda toner och ljusa klanger, är följsamt när saxofonerna breder ut sig. Oldtimern Palle spelar alltid precis rätt antal takter, besitter ännu mästerliga egenskaper, medan Rundqvist (ingår i Daniel Karlssons trio) växlar fint mellan offensivt och utforskande spelsätt. Den lilla publiken lyssnar uppmärksamt på kompositioner av Börje Fredriksson, Georg Riedel, Staffan Linton, Alice Tegnér, Jan Johansson, Lars Gullin, Lars Färnlöf samt Palle Danielsson. Låtarna spelas efter noter, fast trummisen verkar ha ett friare förhållningssätt. Det utomordentliga ensemblespelet rör sig i cirklar, inkännande och beslutsamt. Gillar den växelverkan Nordström demonstrerar mellan långa och kortare fraser. Melodin överges aldrig, trots frihetliga utvikningar. I det långa loppet blir det personligen för mycket saxofon i frånvaro av melodislingor på piano. Vill dock betona att musikerna är kolossalt duktiga och pärlbandet av låtar valt med omsorg. SR spelade in i en lokal med ypperlig ljudåtergivning.
Foto Jonatan Fast
DONNY Mc CASLIN blev en extraordinär upplevelse på Fasching. Saxofonisten har en lång karriär i ryggen med ett dussintal skivor, blev ett namn på mångas läppar när David Bowie anlitade honom på sista plattan som bandledare. I hans liveband ingår keyboardspelare, basist, trumslagare och sångare vars gitarr används relativt sparsamt. Man gick ut stenhårt i experimenterande rock med doft från Berlins alternativscen, tyvärr ganska jobbig sång. Elbasisten Owen Briddle pumpade på högt i registret med markerade basgångar, ett genomgående drag under giget. Är som mest fördelaktig när hans tunga beats gifter sig med toner från andra ändan, det vill säga skärande diskant. I par med sin kollega i kompet, dominerande Zach Danziger på trummor, piskar de flera gånger fram ett infernaliskt sound á la drum & bass. Övriga med Mc Caslin i spetsen hänger vid sådana rusiga tillfällen på. Danziger´s furiösa explosioner matchar frontmannens vitala saxspel, fast jag hade föredragit en rytmsnubbe som inte spelat så ettrigt och bastant. De intensiva perioderna varvas med långsam electronica, jämte förhållandevis konventionella popsånger, flera med inlevelsefull nyanserad sång. Nästan allt material hämtas från alldeles nya skivan Blow, fast extranumret hedrar Bowie med fri tolkning av Look Back In Anger (1979) från Lodger. Fräsigt driv, smattrande bas och lödigt lir på tenorsax, men den vokala insatsen är tveksam. I paus förmedlar ett heavy metal – fan att han är helt golvad av bland det bästa han hört. Själv är jag mer splittrad, även om jag mycket uppskattar exempelvis den frenetiska gasen-i-botten-överkörningen innan öronen får vila. Ett längre samplat avsnitt har vibbar av Brian Eno och My Life in The Bush Of Ghosts. Som konstellation utstrålar man auktoritet och medvetenhet. (Sångaren Jeff Taylor har på sig t-shirt med foto från prisceremonin på 200 m i OS -68.) Anser att de stundtals snubblar över sina tekniska färdigheter, att tillräckligt bärkraftiga låtar emellanåt saknas. Gruppen inriktar sig väl mycket på solourladdningar och som kollektiv drar de mot ekvilibristik in absurdum. Till deras ”försvar” måste sägas att spelglädjen och viljan att leverera är oöverträffbar.