Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist
Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018
HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning. Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot. Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.
Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna. Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori. Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!
Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set. Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av livemusik jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta till långsamma betagande alster. Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant, Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist. Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande finesser i flera polskor, vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord. När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne. Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista. Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt på elgitarren. Jordnära berikande upplevelse!