Foto Thomas Wingren
Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018
Efter konserten med WILLEMARK/ KNUTSSON/ ÖBERG på Plugged Records i fantastisk akustik, frågade jag retoriskt jag till min bordsgranne: – Kan det bli bättre? Jag har deras cd Mina drömmars sång och hört dem ett antal gånger live, fast osäker på om jag sett just de tre tillsammans. Att Lena Willemark inte är invald i Swedish Music Hall of Fame måste betraktas som en skandal. Geniet Mats Öberg som nyligen fick ta emot Monic Z – pris associerar jag till Stevie Wonder, bortsett från dennes röst och låtskrivarådra. Saxmannen Jonas Knutsson tilldelades under jazzveckan ett välförtjänt stipendium. Den karismatiske riksspelmannen anför en trio utan egentligt komp. Hon sjunger ofta på sitt kära Älvdalsmål, ett val som möjligen gick till överdrift. Instrumenten som trakteras är saxofoner, fiol, keyboard och munspel. Beträffande kompinstrument hamnar Jonas stötvisa toner från baryton närmast på ett effektfullt sätt. Programmet utgörs av en mix mellan visor, svensk folkmusik, nordisk uppdaterad jazz, groove och till och med en skvätt funk. Sofistikerat rörde man sig i detta vidsträckta landskap, från innerligt till uppspelt. Musikanterna når fram direkt, märks att de hade total kontroll och närvaro, kanske extra stimulerade av brittsommarvädret. Vi njuter kopiöst av exempelvis Gärdebylåten, Eva Dahlgren (helt otrolig tolkning av Ung och stolt), Evert Taube, Cornelis, en reel (?) och underbar version av Nu faller mörkret (Magnell). Konserten ägnas den svenska låtskatten. Evigt unga Willemark deklarerar att de är spelsugna, vill hålla oss i ett järngrepp. Hon sjunger med glödhet passion och osviklig pondus. Motsatser som stark och svag volym jämte sprittande sväng och stillsamma tongångar; gjorde spelningen till en fullständig triumf. Samarbetet, arrangemangen och nivån på musicerandet var av en sådan magnitud att jag vill utbrista världsklass.
För första gången hör jag Ekdahl/ Bagge Big Band när de tillsammans med Migdahl Strings och omtyckta sångsolister – Svante Thuresson, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren samt Sarah Riedel – tar sig an originalarrangemang, gjorda för olika skivinspelningar med Monica Zetterlund. Det storstilade projektet TILL MONICA genomfördes under två kvällar på Artipelag. Jag recenserade söndagens konsert för Orkesterjournalens hemsida. Min ursprungliga rubrik löd ”Aktningsvärd gärning resulterade i hovsam hyllning” Kapellmästare Carl Bagge hade främst jobbat med arr från sin far,Lars Bagge, som musikaliskt stod Zetterlund mycket nära. I övrigt fullödiga arr av Thad Jones, Jan Johansson och Ann-Sofi Söderqvist. Framgår av recensionen att tillställningen var allt annat än slätstruken. Men också att trots ypperliga insatser, blev jag inte berörd eller uppfylld i den utsträckning jag förmodat på förhand.
Andra helgen jag reser med X 2000 till huvudstaden får en försening på sjuttio minuter fatala konsekvenser. Missar konsertbussen till Artipelag, vilket gör att jag går miste om Stacey Kent. Lyckligtvis finns en plan b som stavas THE BAD PLUS på Fasching. Kan nämna att jag skrev om dem i OJ när de var på Nefertiti för cirka fem år sedan. Då inhandlade jag deras cd Inevitable Western. Basisten Reid Anderson är som vanligt gruppens talesperson. Han flankeras av fascinerande lyhörde trumslagaren David King och sedan i fjol Orrin Evans med attraktiva löpningar på flygeln. Trion är förtjusta i avancerade melodislingor doppade i uppbrutna takter och inslag av cymbalfrossa. I lika hög grad är spelningen uppbyggd på livfulla som lyriska kvaliteter. Samtliga medlemmar skriver sinnrika kompositioner, I en bluesbaserad låt hörs läckra basgångar och dito kantslag. Pianotrion som gillar abrupta slut, knixiga teman och tempostegringar, hämtar merparten av materialet från sitt färska album. Förtätad stämning infinner sig från och med tredje låten Hurricane Birds. En nyskriven ballad fortsätter organiskt på den inslagna vägen, liksom högklassiga Wolf Out och 1983 Regional All- Star, låtar med hypnotisk påverkan. Påfallande många titlar påbörjas av stringente Anderson, som anger position och riktning. Det heter att trion från Minneapolis saknar ledare, fast live är det obestridligen han som är navet. Andaktsfull inledning övergår i småstökig passage, när andra set vid. Musiken är extremt elastisk, ena foten tangerar fri form medan den andra befinner sig inom kammarjazzens domäner. Var och en får utlopp för sitt gedigna kunnande, fast vad som hänför allra mest är låtarnas struktur och det intuitiva skimrande samspelet. Högt ställda förväntningar infrias, även om vi snuvas på fräcka covers, annars ett signum för The Bad Plus. Ska påpekas att ljudet var eminent på landets nationalscen för jazz och intilliggande genrer.