Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Tre bra skivor med Kylie Minouge, Allo darling och How to destroy an angel

by


Tre album som släppts under sommaren har snurrat eller ljudit i min iphone senaste veckan. De tre album är sinsemellan väldigt olika.

Kylie Minogue Aphrodite
Kylie Minogue har släppt ett nytt album: Aphrodite. Hennes första studioalbum på tre år, så det var en hel del skriverier inför den i medier, speciellt i engelska medier.
Aphrodite är för övrigt australienskans elfte studioalbum. Första singeln som släpptes från albumet har du knappast missat: ”All the Lovers” hördes överallt ett tag i slutet av juni, både i radio och i butiker.
Det är framför allt den låten som gör att jag lyssnar på albumet. Oswalds Popcorn har också recenserat albumet och han ger ”All the Lovers” och spåret ”Looking for an Angel” de högsta betygen.

. Visst är det en discoplatta, men i intervjuer har hon berättat att hon influerats av country och Dolly Parton när hon jobbade med plattan.
Jag tycker inte countryn som musikstil påverkat plattan särskilt, det är en genuin Kylieplatta, men enkel rak disco att bli glad av. Varken mer eller mindre.

En del brukar säga att till skillnad från Madonna försöker Kylie Minouge aldrig varit något annat än okomplicerad och ytlig. Kanske är det mer Dolly Partons och countryns utstrålning av enkelhet som påverkat Kylie?

Aphrodite har mottagits mycket olika, Expressen gav betyg 2

Men saknaden av minnesvärda melodier är påfallande, och till slut en smula utmattande

Medan Aftonbladet gav betyg 4:
Med charm och helt utan ansträngning i en ljuvlig mix av Pet Shop Boys, St.

Etienne, fransk filterhouse och Drömhus – exakt så vill man ju höra Kylie Minogue. Nästan samtliga spår på ”Aphrodite” är värdiga en popgudinna.

Som den världsstjärna hon har har Kylie förstås en påkostad hemsida.
DN gav också betyg 2. Fler recensioner: Göteborgsposten och Dagens skiva.

Allo Darlin’ med Allo Darlin’
Det andra albumet jag lyssnat mycket på sista veckan är också med glad pop, men inte åt det diskobetonade hållet utan mer brittisk indiepop.

Engelska Allo Darlin’ har nyss get ut sitt självbetitlade debutalbum. Skivan består av tio sprudlande poplåtar som jag kan tänka mig att det är svårt att låta bli att klappa händerna till och dans med när de spelar den live.
Bandet kommer förresten till Sverige i höst och det sägs att live är de helt fantastiska och göra det omöjligt för en att stå still.

Som du kan se av låtlistan gör bandet sin egen tolkning av den klassiska ” What Will Be Will Be”.

1. Dreaming
2. The Polaroid Song
3. Silver Dollars
4. Kiss Your Lips
5. Heartbeat Chilli
6. If Loneliness Was Art
7. Woody Allen
8. Let’s Go Swimming
9. My Heart Is A Drummer
10. What Will Be Will Be

Spelningarna bandet gör i Sverige är
1 augusti – Malmö
2 augusti – Göteborg
3 augusti – Varberg
4 augusti – Jönköping
5 augusti – Stockholm – Cosy Den-festivalen

Lyssna mer på bandet på MySpace: http://www.myspace.com/allodarlin

How to destroy angels
Sista skivan jag spelat mycket är något helt annat. Det är Nine Inch Nails frontman Trent Reznor som inte vilar på lagrarna när NIN nu vilar.

I How to Destroy Angels spelar Trent Reznor med Mariqueen Maandig och Atticus Ross. Bandet/konstellationen bildades 2010 efter det att Trent Reznor och Mariqueen Maandig gift sig föregående höst.

Mini CD:n släpptes den 12:e juli.
Det är industriell rock, javisst, fast i lite mer popversion än vi kunde vänta oss när Trent Reznor är med.

Du kan hämta hela mini-CD:n gratis från bandets hemsida, här.

Klippet här är med det brittiska popbandet Allo darling:

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Klas Åhlund från Teddybears

by

1991 startades ett band av ett gäng kompisar i tjugoårsåldern med ambitionen att spela hård punk. Sakta men säkert har de låtit elektroniska influenser smyga sig in. Nitton år senare är Teddybears ett av Sveriges mest hyllade band.

Kulturbloggen fick träffa bandets gitarrist Klas Åhlund några timmar innan deras spelning på Arvika.

Soundtracket till filmen Judgement Night, som består av samarbeten mellan olika hip hop- och hårdrocksband, är en skiva som påverkat Teddybears. Enligt Klas är det en anledning till att Teddybears tidigt tillät sig bjuda in gästartister.

En av de artister som Teddybears har hunnit samarbeta med är Iggy Pop. Tillsammans med honom spelade de in Punkrocker i Miami.

”Att höra Iggy Pop med sådan självklarhet sjunga en låt som jag skrivit var häftigt. Det påminde oss om hur viktigt det är att hitta rätt röst till rätt text och melodi, för vem kan sjunga ’I’m a punk rocker’ med samma trovärdighet som Iggy Pop.”

För ett och ett halvt år sedan kontaktades bandet av Dramatens dåvarande teaterchef Staffan Waldemar Holm. Han skulle regissera en sista pjäs innan han slutade och bad Teddybears om hjälp med att skriva musiken. Sedan var det bandmedlemmarna själva som kom med idén att framföra musiken tillsammans med skådespelarna på scen. Det slutade med att de satte upp en enda föreställning på Dramatens stora scen som sedan även släpptes på skiva.

”För att fungera i sammanhanget måste musiken bli mer tillbakadragen. Då passar det bäst med inte-vokal musik. Annars var det faktiskt inte så stor skillnad mot hur vi brukar skriva låtar.”

De är alla i bandet delaktiga i låtskrivandet. Vanligtvis är det någon som presenterar en låt för resten av bandet. Är alla överens om att de gillar låten så skriver de färdigt den tillsammans.

När Teddybears grundades hade Klas Åhlund redan spelat i Scappy Hyaenas och ett symfonirockband som kallades Bröd. Första gången han stod på scen var i mellanstadiet och sångaren hade fått kvarsittning för han hade dödat några akvariefiskar. Det slutade med att de fick göra en instrumental cover på Black Sabbaths Iron Man.

Paintbox och Vikunja förband till Roxette i Halmstad

by

När Roxette besöker Halmstad för konserten på Marknadsplatsen den 14 augusti bjuder de in två lokala talanger att spela förband. Paintbox och Vikunja är deras namn.

Ett pressmeddelande från arrangören berättar om förbannden:

Paintbox är en trio från Halmstad bestående av Linnea Olsson (sång, cello, bas), Gicken Johansson (gitarr, keyboard), Magnus Helgesson (trummor/slagverk). Paintbox, med sitt originella sound med cellon i spetsen, spelar sin helt egna variant av popmusik, den beskrivs ofta som filmisk och drömsk. Paintbox släppte sin debutplatta Bright Gold and Red i december 2008, sedan dess har bandet etablerat sig med livespelningar i flera olika sammangang, bland annat turnerade de som förband till David Rhodes (Peter Gabriel) i Tyskland och Frankrike. Paintbox jobbar just nu för fullt med uppföljaren till Bright Gold and Red, som planeras att släppas i november/december. Den 14 augusti ser vi dem på Marknadsplatsen i Halmstad, strax innan Roxette kliver på scenen.

Vikunja, också från Halmstad, grundades 2006 och består av Alex Hansson (sång), Johan Israelsson (gitarr), Joakim Persson (bas) och Martin Larsson (trummor). Efter framträdanden på bl.a. Nalen i Stockholm och Peace & Love-festivalen i Borlänge släppte Vikunja en video till låten ”Some People”. I denna högst annorlunda musikvideo får sångaren Alex Hansson sitt hjärta tatuerat. Musiken har beskrivits som en korsning mellan ABBA och Nirvana, en kombination som man gör bäst i att befinna sig på plats den 14 augusti för att se och höra med egna ögon och öron.

Lyssna oå Paintbok på Myspace: http://www.myspace.com/paintboxpaintbox och Vikunja på bandets hemsidahttp://www.vikunja.com/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Arvikafestivalen på väg mot konkurs

by

Att Arvikafestivalen sålde minst 5.000 för lite biljetter i år för att gå runt, har vi anat. Idag, onsdag 21 juli, kom bekräftelsen att ekonomin är riktigt dålig för den forna synthfestivalen. Ett pressmeddelande berättar att arrangörerna bakom Arvikafestivalen ställer in alla betalningar.
Pressmeddelandet berättar:

På måndagen kl 12:00 ställde Arrangemangsföreningen Galaxen, arrangör av bland annat Arvikafestivalen, in alla betalningar.

Vi har ända fram i festivaldagarna trott på festivalen och att den ska göra ett acceptabelt resultat. Vi har dock efter de möten vi haft dagarna efter festivalen konstaterat att vi inte klarar av att genomföra betalningar till alla leverantörer. Anledningen till detta är att årets resultat belastar en redan ansträngd ekonomi. I nuläget kan vi inte säga hur stor förlusten kommer att bli. Vi kommer att återkomma med siffror inom en vecka.

Under de kommande dagarna kommer vi att utvärdera situationen för att besluta om hur vi kommer agera framöver.

Vi förstår att leverantörer är oroliga och vi kommer kontakta alla berörda parter under dagen.

På tisdag kl 11.00 kommer vi hålla en presskonferens i Arvika, Magasinsgatan 8, och berätta mer om läget.

I nuläget kan vi inte svara på fler frågor utan hänvisar till detta pressmeddelande samt presskonferensen på tisdag.

Antalet festivaler i Sverige växer så det knakar. Det är ganska självklart att inte alla kan överleva. Hultsfred, Arvika och Emmaboda krockar i tid, de arrangeras alla under juli. Hur många har råd och tid att åka runt på flera festivaler under samma månad?
Krocken i tid måste vara en orsak att de inte dragit tillräckligt med biljettköpare.

En annan orsak tror jag är att fler vill åka på festivaler som är i anknytning eller nära till större städer där det är lättare att ordna mer bekvämt boende. Många som är 40 år och äldre vill åka på festivaler, många gånger tillsammans med barn i tonåren eller 20-årsåldern. De vill inte tälta.
Ett undantag verkar den mer hårdrockande publiken vara. De tycks trivas att sitta med en öl i handen utanför tältet, nojsa med polare och rocka loss. Jag tänker på Sweden Rock som ju går bra. Fast Peace & Love har gått förbi Sweden Rock i att locka flest biljettköpare.

En annan trend är att de festivaler som är mer utpräglade åt ett håll verkar ha större chans att klara sig. Som nämnda rockfestivalerna. Kanske den nya Stockholm Goes Alternative, som ska vara den riktiga syntfestivalen kommer att lyckas på grund av det.

Varför just Peace & Love i Borlänge lyckas så bra, vet jag inte. Peace & Love är inte någon storstadsfestival och den är inte utpräglat rockig eller syntig. Den är förstås den mest uttalat politiska, och att det lockar största publiken är förvånande. Peace & Love har ofta en mycket stort fält av svenska artister, som Winnerbäck och Håkan Hellström. Kanske det är orsaken att de lockar många.

Den svenska publiken är oerhört provinsiell. Ett storband som The Big Ping spelade på Arvikafestivalen, fast inte på den största scenen. Ändå är bandet ett av få bokade band på svenska festivaler i sommar som spelat på de två stora festivalerna utomlands: Glastonbury i Storbritannine och Coachella i USA.
De svenska banden som spelade på de största scenerna på svenska festivaler skulle knappast ens spela i en källarlokal på de stora brittiska eller amerikanska festivalerna.

Kanske en stor orsak att såväl Hultsfred som Arvika lockat för få biljettköpare är att de inte bokade några riktigt stora band. Många band och artister som spelar på festivalerna spelar på de flesta festivaler och åker dessutom på turné i Sverige. Det är få unika, genuina spelningar på festivalerna.

Lite tråkigt känns det förstås ändå, när festivaler dör. De har blivit som vänner på något sätt.

Aftonbladet om Arvika:

Arvika kan bli nästa offer för festivaldöden.

Enligt uppgifter är den värmländska musikfesten nedläggningshotad.

Flera artister får nu inte betalt för sina spelningar i helgen.

På onsdagen bekräftade arrangören att de ställt in betalningarna.

Läs också:
Kulturbloggen intervjuar The Big Pink på Arvikafestivalen

Relaterat: Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Timo Räisänen för stor för Grönans lilla scen

by

Allas indieälskling Timo Räisänen spelade på Gröna Lunds lilla scen tisdag 20 juli. Timo har sedan han varit med i tv blivit både i Så ska det låta och i hemmahosreportage har han blivit folkkär. Vilket märktes på publiken. Trogna fans stod där och trängdes och köade för att bli insläppta lång tid före spelningen men sedan dök det upp både unga och gamla. Precis framför mig stod en flicka i sju-åtta årsåldern och bredvid mig en dam kring sextio.
Nej, det var inte bara massor av tjejer och kvinnor, Timo har många killar bland sina fans också.
Timo Räisänen har släppt fem studioalbum och flera singlar har slagit stort. Men han är ändå flera steg vassare live. Kanske för att han har en sådan enorm energi, han sprutar av energi, far runt på scenen och gör krumsprång och hopp med gitarren. Hans tekniker hade fullt sjå att resa mikrofonen åt honom som for runt.
Lilla scenen blev smockfull och publiken satt och stod runt om och trängdes och självklart viftade med armarna i takt, klappade takten och sjöng med. Timo vet hur han ska få publiken med på noterna.
Publiken var på högvarv och när det blev dags för favoritsången ”Fear No Darkness, Promised Child” då var publiken i extas.
Proffsigt och scenvant lät Timo oss sedan varva ner efter den utlösningen med lugnare ”Carry me home”.
Det var sista numret – fast så blev det extranummer förstås och vilket jubel med ”Outcast” som första extranummer.

Lilla scenen är egentligen för liten för en sådan artist som Timo Räisänen, fast kanske det ändå var perfekt just för att publiken kommer lite närmare artisten än på Stora scenen.

Konkurrensen på tisdagskvällen var ändå hård, för Salem al Fakir spelade ju på Allsången på Skansen. Salem och Timo kan nog ha en del samma fans. Men den som valde Timo på Grönan kunde ändå gå hem efter en underbar spelning.

P3 Guld som Årets manliga artist 2007 och P3 Guld: Guldmicken 2008. Ja det är han värd. Och har du chansen att se honom live i sommar: ta den. Timo måste vara en av de bästa liveartisterna i Sverige just nu.

Här finns Timo Räisänen på Myspace.

Grönan träffade Timo som någon timme senare spelade på lilla scen den 20 juli 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,