Musik

SOFIA 4 signalerar könstillhörighet. Förkortningen utläses Support of female improvising artists, ett globalt nätverk bildat 2014 vars initiativtagare heter Nicole Johänntgen (gästat YSJF flera gånger) från Schweiz. Ånyo var alt- och sopransaxofonisten ledare för detta stimulerande projekt. Till årets upplaga hade hon värvat en tysk gitarrist som förtjänstfullt ersattes av Susanna Risberg. Vidare syntes Stina Andersdotter (recenserade hennes debutrelease på Nef) på kontrabas och från Rom, den periodvis i Sverige verksamme trumslagaren Cecilia Sanchietti. Målet för SOFIA är att öka antalet kvinnor på jazzscenen. Prisade saxofonisten – släppt hela sjutton album – lyckades i förening med sina vänner med precis allt de företog sig under sitt bejublade premiärframträdande i Saluhallen. I förstklassig akustik inleder den pianolösa kvartetten med Mörka skogen (Risberg). Det trevande sida vid sida med attack. Låter luftigt. Blir förtjust i alster av italienskan som fint praktiserar vispspel. Nicoles vackra toner på sopran för tankarna till Wayne Shorter. Ett par gånger frågar en spjuveraktig anförare ”are you ready för some action?” Dessa grooviga beatbaserade sekvenser bidrog till min och övrig publiks upprymdhet, liksom inhopp av röstakrobaten och landsmannen Andreas Schaerer. Då utbryter rytmfest! Hör licks snyggt broderas av Risberg och trummande i baktakt. Rytmsektionen ser till att det stundom svänger kopiöst, på ett beräknande oftast behärskat vis. Oväntat rockig vibe noteras, vilket enbart känns fräckt. Sprakar och gnistrar om altsaxspelet. Behagligt småputtrig låt av Andersdotter är influerad av resa till Ghana.

Presentatören för denna harmoniska fullträff förtäljer att hon i SOFIA 4 vill lämna sin trygghetszon. Förutom vad som ovan berömts sjunger Nicole berörande vid flera tillfällen. Som fågelskådare kan hon inte motstå Blackbird (McCartney). Hör dessutom svävande sång á la Neil Young i Ystad II vars melodi avrundas likt ett vokalt mantra. Den komponent i tillfälliga konstellationen som jag var minst bekant med blev en ny favorit, nämligen lyhört, metodiskt spelande Cecilia Sanchietti. Inalles en pyramidal konstnärlig triumf vars ordinarie program avslutas i seren stil. Därefter vidtar smittsamt beat med pumpande bas och allra sist smeksam ballad i form av betagande vaggvisa. Cirka sjuttiofem minuter sound och samspel alstrar stort leende inombords, kommer sannolikt omvandlas till ett ljust minne att blicka tillbaka på.

Blev inbjuden till exklusiv solokonsert i Klosterkyrkan med NICOLE JOHÄNNTGEN, ett extrainsatt event ämnat för festivalens sponsorer. På artistens begäran saknas livefoton från denna andaktsfulla stund, varför jag illustrerar med saxofonisten från jamsession under festivalen (övriga på bilden basisten Johnny Åhman och Gustav Nilsson Kotte). 80-talisten trakterar i kyrkan altsaxofon, med en fäbless för långa, svepande linjer i en slags cirkulär teknik. En hållning som accentueras genom att målmedvetna Johänntgen rör sig långsamt i cirklar, i den upplysta salen medan hon formulerar sitt tonspråk. Vid introducerandet av sitt improviserade stycke sägs att vi tas med på en resa. Inledningsvis väsande blåsljud. Den meditativt organiserade konserten försiggår i ett kontinuum med inlagda rytmiska finesser ( speciell klaffteknik eller loopar). Kvardröjande klang likt ett subtilt eko utgör fascinerande signum. Hör ECM-konturer, självfallet renons på uptempo.. Hade stort utbyte av en vilsam, meditativ soloakt, som för otränade öron nog kunde te sig en smula sömnig.

EMILE PARISIEN QUARTET från Frankrike står på Ystad Saltsjöbads scen vid lunchtid. Miljön precis vid havsstranden är minst sagt inbjudande. Årets Tornväktare framförde med sin kvartett material ur senaste albumet Double Screening. Sopransaxofonisten som jag hört på album med accordionisten Vincent Peirani betraktas som ett visionärt nytillskott. Han har musicerat med flera lända namn och tilldelats tungt vägande utmärkelser. Gruppens line-up är förutom dess frontman pianisten Julien Touéry, basisten Ivan Gélugne samt trumslagare Julien Loutelier. Vi hör enbart original skrivna av kvartettens medlemmar, intelligenta och raffinerade låtar med utrymme för avantgardistiska utflykter, vilket inkluderar parti med preparerad flygel (lät som att hacka is). Det är lika omtumlande som intressant, näppeligen något jag skulle roa mig med i skivväg. Utmärkande drag är bland annat exceptionellt elastiska låtar som tenderar att tillföra fladdrig profil. Vidare den uppiggande lusten att stoppa in fragment av sångbara melodier i fri form-avsnitt. Att sopransaxens ton inte är lika gäll som jag förutsett underlättar lyssnandet. Också fördelaktigt att man gärna botaniserar i meditativa tillstånd, lågmälda linjer.

Basisten är ständigt sysselsatt, får ligga i. Och bakom trumsetet identifieras en skicklig trumslagare, får mig att utbrista: ”Brian Blade-light”. Pianisten påminner stundom om den utmanande Cecil Taylor. Vill påstå att batterist Loutelier jämte Parisien är mästare på sina instrument. Eftersom albumet har titlar som #Hashtag och Spam indelade i sektioner, meddelar Parisien att man jobbat tematiskt. Kompositionsmässigt vimlar det av taktbyten och osmidigt utbuktande harmonier. Registrerar sköna kontraster med nya mönster som uppstår i en spännvidd från meditativa passager och österländskt beat till skrynkliga eruptioner. Händelserika musiken kan ett par gånger jämföras med upphetsade dialoger, på väg att urarta. Som framgår utsätts publiken av fabulös kreativitet.

Invigningskonserten förlänades ett udda, glatt gäng, nämligen WONDER BRASS BAND från Frankrike. De består av Sarah Meguellati (sopransaxofon), Eline Groulier (trombon), Caroline Marceillac (sousaphone) samt Wilma Ambrosio (percussion). Samtliga sjunger medan Marceillac i skämtsam stil dessutom presenterar på knapphändig engelska. Frank Zappa formulerade sitt credo som en fråga: ”Hör humor hemma i musik”? Wonder Brass Band svarar obetingat JA. Från olika musikalisk bakgrund väver de samman allehanda influenser – latin, funk, karneval, vals, swing etc. Allt förpackat i ironiskt hållna framträdanden. Inspiration hämtas från bland andra Boris Kovacs tangor, Cesária Évora, Mongo Santamaria och Dirty Dozen Brass Band. Synkad koreografi, sväng och sentiment, egna kompositioner och arr samt duktiga solister är deras koncept. De bildades 2001, då som gatumusiker. En syssla det händer att de fortfarande praktiserar (skedde exempelvis i Ystad). Har kvartetten kollegor på samma höga nivå, eller är de unika i Europa som mini-brassband kan man undra?

Sättningen täcker registret från bas till diskant, vilket utgör en väsentlig byggsten i deras låtskrivande. Den otympliga sousaphonen låter snarlikt tuban medan cymbal, koskälla(?) och andra tillbehör fiffigt monterats på bastrumman. Bortsett från enstaka insatser i framkant står instrumenten för grunden och ackompanjerar övriga blåsare. Raffinerat utformat! Man öppnar med tranceliknande groove för att övergå till exempelvis bitterljuv cirkusmusik, Carmen-vibbar, Piazzolla, cha cha,, jam-betonat funkigt beat (publiken reagerar genom att klappa takten), vals. Snacka om skiftande stilar! Noterar hur finurligt stämmor korresponderar med varann. För att öka graden av variation hörs också fin stämsång. Glimtvis går mina associationsbanor till filmmusik ( La Strada, Zigenarnas tid). Konserten med sin obestridliga charm blir emellanåt bångstyrig, utan att kakafoni uppstår. Sväng och skönhet premieras. Och Meguelatti är en fena på sopransax. Ändå blir jag inte jättebegeistrad efteråt. Känns som att fransyskornas idéer håller i ungefär en trekvart, vilket får anses vara ett mer än godkänt.

Officiellt pågick landets sommartid förnämsta jazzfestival 4-7/8, även om en konsert med storband och Viktoria Tolstoy som hemlig gäst ägde rum dagen efter i Löderup. Allt i programmet skedde enligt plan, trots brandlarm på Ystad Teater. Nytt för i år var trevliga gratisevenemang utomhus under rubriken Next Generation och att ett par konserter anordnades i nybyggda Saluhallen med succéartat utfall. Duktiga staben av volontärer och konstnärlige ledaren Jan Lundgren har jobbat fram fungerande rutiner efter drygt tio år. Beundransvärd organisation ger festivalens dess vänliga inramning. En dag viktes åt att uppmärksamma 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin, en annan åt vokalmusik. Stämningen var på topp, inte minst för att spelsugna artister äntligen kunde få möta publik, förvisso corona-reducerad enligt gällande restriktioner. I egenskap av skribent blir man gentilt omhändertagen på ett sätt som saknar motstycke. Som att befinna sig i en bekymmersfri bubbla på jakt efter musikaliska kickar.

Jazzradion i P2 fanns på plats, spelade in de mest attraktiva programpunkterna. En av festivalens två ambassadörer syntes på åtskilliga begivenheter, nämligen Susanna Alakoski (både läst och träffat henne tidigare). Till hedersambassadör utsågs Georg Riedel, en 87-årig gigant i svenskt musikliv ( lyckades byta några ord med honom efter att han blivit intervjuad om sin imponerande gärning). Nyinstiftade Priset Ystad Sweden Jazz pianoaward – (Next Generation) tilldelades den danske pianisten Zier Romme.

CAROLINE HENDERSON från Danmark – med svensk mamma och amerikansk jazzmusiker som föräldrar – lanseras av arrangören som superstjärna. På cv:t: tretton studioalbum, åtskilliga priser, känd skådespelerska och honorerad med riddarkors. Får bekänna att den lysande sångerskan är ett namn jag saknat relation till.. Aviserade blåssektionen är frånvarande. Istället har sångerskan med sig en pianotrio bestående av kapellmästare Nikolaj Hess, Mikkel Hess vid trummorna samt Daniel Franck på bas från Helsingborg. I en exceptionellt bred repertoar identifieras flera höjdpunkter, också habila inslag utan önskvärd lyster. Vi får en brokig blandning av Ellington, Bacharach, Nina Simone,, Sonny & Cher, flera örhängen från soundtrack och ett betydelsefullt original om Hendersons rotlösa livsresa. I en närmast sakral Lou Reed-låt firar Mikkel Hess på vispar och brodern Nikolaj genom sitt anslag, triumfer med rullande hypnotiskt beat, medan den repetitiva melodiska figuren i Nick Drakes nakna River Man snyggt exekveras.. Och sångerskans frändskap med agiterande Nina Simone i Four Women går inte att ta miste på. Trumslagaren kom in i en andra andning mitt i konserten, demonstrerade därefter superb återhållsam feeling. Förvisso kompetenta, når inte medmusikerna upp till samma nivå även om de släpper sig fria ordentligt i en passage. Artistens klara, ganska mörka stämma, fraserar ypperligt. Förutsåg musik av mer beatkaraktär. Inriktning avpassad för festivalen? Dock sympatiskt att tämligen högt mixad akustisk bas stod för tyngden, själva bottenplattan. Oklanderlig prestation från kvartetten, fast jag ville som helhet bli mer tänd på deras musicerande.

YAMANDU COSTA bjöd på makalös solokonsert på sitt nyss införskaffade brasilianska, sjusträngade instrument. Hade pinsamt nog inte lyssnat på denne världsledande instrumentalist, vars tillställning är en kombination av uppvisning och melodisk ”häxkonst”. Alla fingrar har fullt upp genom teknik på ofattbar nivå, övad på sedan sju års ålder. Idag är han tonsättare, med mest fokus live på latinamerikanska stilar, baserade på danser och folkmusik. Publiken på Ystad Teater häpnar och jublar över att EN man är i stånd att frambringa dessa hisnande rytmer, dessa överlagrade melodistämmor. Definitivt en sagolikt skicklig musiker i samma tradition som racer-gitarristerna på Friday Night In San Fransisco (Al Di Meola hedersgäst 2017, också sett övriga gitarrister i det triokonceptet) Den för tillfället i Europa bosatta supervirtuosen är utrustad med charmig aura. Han som turnerat världen över i trettio år med bländande teknik, verkar mån om att samtidigt visa upp personliga drag, sin bohemiska karaktär. Underhållande stil odlas följaktligen i mellansnack. Noterar fullkomligt otroliga slutackord i varje låt, eldfängda utbrott varvas ett par gånger med finstämda långsamma stycken. Visslar stundtals, nynnar och framför ordlöst en vacker milonga. En ny lysande låt betitlad Forza framförs liksom en elegant vals. Genom sitt trollbindande musicerande ser han till att tiden rusar iväg. Att konserten pågår i cirka sjuttiofem minuter framstår som oförklarligt. Även om han spelar akustiskt är Costas närvaron elektrisk och alla älskare av klassisk gitarr med kolossal spännvidd får sitt lystmäte Klangerna inklusive de halsbrytande vändningarna tas upp perfekt av rätt inställda mikrofoner. Stor eloge till ljudteknikern.

Grammisvinnarna ANDERS JORMIN, LENA WILLEMARK och KARIN NAKAGAWA kallar sitt projekt ”Trees of Light”. Jormin, numera professor i improvisation på hemmaplan i Göteborg, tillhör landets mest respekterade kompositörer och kontrabasister genom sitt undersökande förhållningssätt, exempelvis i Bobo Stenson trio. Riksspelman Willemark är sedan drygt trettio år omtalad för sina framgångsrika folkmusikaliska samarbeten. På senare år har hon kunnat avnjutas i en vidunderlig konstellation tillsammans med Jonas Knutsson och Mats Öberg. Nakagawa från Japan är musiker, kompositör, dansare och målare. Hon har blivit en av få experter på tusenåriga instrumentet koto, som inför varje ny melodi behöver stämmas om, vilket oundvikligen innebär att övriga i trion måste avvakta, förmedla bonusinfo till publiken. Festivalens kammarmusikaliska inslag sker passande nog i S:ta Maria Kyrka. På repertoaren förekommer främst egna tonsättningar av dikter vokalt tolkade av glädjespridaren Willemark. Hon sjunger lysande med ansenligt omfång dikter från bland andra sitt kära Älvdalen, Japan, återupptäckta Anna-Greta Wide, nobelpristagare Tranströmer och göteborgaren Jörgen Lind. Frånsett vissa basgångar inget jazzigt, snarare korrekt att kalla vad de gör för konstmusik, lyrisk seriositet invirad i fängslande impro-språng. Den dubbelt medaljerade hedersdoktorn och ledamoten i KMA framhåller att spelningen är den första sedan pandemin, enligt henne ett reningsbad. Ovanliga sättningen tre stränginstrument jämte österländska harmonier kräver viss koncentration hos mottagaren. Publiken lyssnar på helspänn! Fröjdas extra mycket åt en bröllopspolska på koto, Jag är den långa isens kvinna jämte sångerskans komposition Vilda vindar. Nöjd att jag äntligen kunde del av trions kreativitet live.

Forna argentinska musikalartisten LILY DAHAB, numera bosatt i Berlin med sin make Bene Aperdannier, har besökt festivalen tidigare. Karismatiske Dahab som fanns med i rollistan på storfilmen Evita, har bott i Spanien och släppt tre album. På nya lyckade scenen i rymliga Saluhallen omges den skönsjungande damen av Jo Gehlmann på gitarr från Tyskland, colombianen Camilo Villa som alternerar mellan upprätt bandlös bas och konventionell elbas, Topo Gioia från Argentina på percussion samt ovan nämnde Apendannier på piano, keyboard och melodika. Bandet har sin bas i Tyskland. Den lättillgängliga musiken överraskar mig, då jag hade bespetsat mig på mer djupverkande tongångar. Men energiknippet slår mynt av sin bakgrund, röstresurser ideala för smäktande soundtrack och sentimentala musikalnummer. Lyckligtvis är rytmsektionen utsökt när den färgar soundet, faktiskt mer spännande än deras melodimakande kompanjoner. Den obestridliga stjärnan ransonerar inte på sin stämma, när hon tar oss med på en resa i musikens tecken runt latinamerikanska kontinenten. Vi serveras folklore, Piazzolla, Violetta Parras berömda visa, flameco-vibbar, låtar från Uruguay, Argentina, Katalonien med mera.

Deras gig har rubriken Under the Same Sky och i just titellåtens stick mer än antyds potentialen. I en pärla till ballad från samtida tonsättare märks ljuvt, diskret anslag från pianisten. Hänförs av sofistikerade rytmer jämte gitarrsolo i Hurry (låten från Uruguay), glödheta flamenco-avdelningen med gitarr och slagverk i framkant sant Dahabs helhjärtade engagemang och tonsäkra leverans. Melodierna förflyttar sig annars mestadels rakt fram utan underliggande dynamik, förvisso, kryddade med dramatiska utspel. Musiken fäster alltför sällan. Registrerar genomgående istället populärmusik med nära nog ytliga tendenser, vilket möjligen kan bero på ovana öron. Kan meddela att publiken överlag uppskattade denna expressiva och generösa konsert desto mer.