SOFIA 4 signalerar könstillhörighet. Förkortningen utläses Support of female improvising artists, ett globalt nätverk bildat 2014 vars initiativtagare heter Nicole Johänntgen (gästat YSJF flera gånger) från Schweiz. Ånyo var alt- och sopransaxofonisten ledare för detta stimulerande projekt. Till årets upplaga hade hon värvat en tysk gitarrist som förtjänstfullt ersattes av Susanna Risberg. Vidare syntes Stina Andersdotter (recenserade hennes debutrelease på Nef) på kontrabas och från Rom, den periodvis i Sverige verksamme trumslagaren Cecilia Sanchietti. Målet för SOFIA är att öka antalet kvinnor på jazzscenen. Prisade saxofonisten – släppt hela sjutton album – lyckades i förening med sina vänner med precis allt de företog sig under sitt bejublade premiärframträdande i Saluhallen. I förstklassig akustik inleder den pianolösa kvartetten med Mörka skogen (Risberg). Det trevande sida vid sida med attack. Låter luftigt. Blir förtjust i alster av italienskan som fint praktiserar vispspel. Nicoles vackra toner på sopran för tankarna till Wayne Shorter. Ett par gånger frågar en spjuveraktig anförare ”are you ready för some action?” Dessa grooviga beatbaserade sekvenser bidrog till min och övrig publiks upprymdhet, liksom inhopp av röstakrobaten och landsmannen Andreas Schaerer. Då utbryter rytmfest! Hör licks snyggt broderas av Risberg och trummande i baktakt. Rytmsektionen ser till att det stundom svänger kopiöst, på ett beräknande oftast behärskat vis. Oväntat rockig vibe noteras, vilket enbart känns fräckt. Sprakar och gnistrar om altsaxspelet. Behagligt småputtrig låt av Andersdotter är influerad av resa till Ghana.
Presentatören för denna harmoniska fullträff förtäljer att hon i SOFIA 4 vill lämna sin trygghetszon. Förutom vad som ovan berömts sjunger Nicole berörande vid flera tillfällen. Som fågelskådare kan hon inte motstå Blackbird (McCartney). Hör dessutom svävande sång á la Neil Young i Ystad II vars melodi avrundas likt ett vokalt mantra. Den komponent i tillfälliga konstellationen som jag var minst bekant med blev en ny favorit, nämligen lyhört, metodiskt spelande Cecilia Sanchietti. Inalles en pyramidal konstnärlig triumf vars ordinarie program avslutas i seren stil. Därefter vidtar smittsamt beat med pumpande bas och allra sist smeksam ballad i form av betagande vaggvisa. Cirka sjuttiofem minuter sound och samspel alstrar stort leende inombords, kommer sannolikt omvandlas till ett ljust minne att blicka tillbaka på.
Blev inbjuden till exklusiv solokonsert i Klosterkyrkan med NICOLE JOHÄNNTGEN, ett extrainsatt event ämnat för festivalens sponsorer. På artistens begäran saknas livefoton från denna andaktsfulla stund, varför jag illustrerar med saxofonisten från jamsession under festivalen (övriga på bilden basisten Johnny Åhman och Gustav Nilsson Kotte). 80-talisten trakterar i kyrkan altsaxofon, med en fäbless för långa, svepande linjer i en slags cirkulär teknik. En hållning som accentueras genom att målmedvetna Johänntgen rör sig långsamt i cirklar, i den upplysta salen medan hon formulerar sitt tonspråk. Vid introducerandet av sitt improviserade stycke sägs att vi tas med på en resa. Inledningsvis väsande blåsljud. Den meditativt organiserade konserten försiggår i ett kontinuum med inlagda rytmiska finesser ( speciell klaffteknik eller loopar). Kvardröjande klang likt ett subtilt eko utgör fascinerande signum. Hör ECM-konturer, självfallet renons på uptempo.. Hade stort utbyte av en vilsam, meditativ soloakt, som för otränade öron nog kunde te sig en smula sömnig.
EMILE PARISIEN QUARTET från Frankrike står på Ystad Saltsjöbads scen vid lunchtid. Miljön precis vid havsstranden är minst sagt inbjudande. Årets Tornväktare framförde med sin kvartett material ur senaste albumet Double Screening. Sopransaxofonisten som jag hört på album med accordionisten Vincent Peirani betraktas som ett visionärt nytillskott. Han har musicerat med flera lända namn och tilldelats tungt vägande utmärkelser. Gruppens line-up är förutom dess frontman pianisten Julien Touéry, basisten Ivan Gélugne samt trumslagare Julien Loutelier. Vi hör enbart original skrivna av kvartettens medlemmar, intelligenta och raffinerade låtar med utrymme för avantgardistiska utflykter, vilket inkluderar parti med preparerad flygel (lät som att hacka is). Det är lika omtumlande som intressant, näppeligen något jag skulle roa mig med i skivväg. Utmärkande drag är bland annat exceptionellt elastiska låtar som tenderar att tillföra fladdrig profil. Vidare den uppiggande lusten att stoppa in fragment av sångbara melodier i fri form-avsnitt. Att sopransaxens ton inte är lika gäll som jag förutsett underlättar lyssnandet. Också fördelaktigt att man gärna botaniserar i meditativa tillstånd, lågmälda linjer.
Basisten är ständigt sysselsatt, får ligga i. Och bakom trumsetet identifieras en skicklig trumslagare, får mig att utbrista: ”Brian Blade-light”. Pianisten påminner stundom om den utmanande Cecil Taylor. Vill påstå att batterist Loutelier jämte Parisien är mästare på sina instrument. Eftersom albumet har titlar som #Hashtag och Spam indelade i sektioner, meddelar Parisien att man jobbat tematiskt. Kompositionsmässigt vimlar det av taktbyten och osmidigt utbuktande harmonier. Registrerar sköna kontraster med nya mönster som uppstår i en spännvidd från meditativa passager och österländskt beat till skrynkliga eruptioner. Händelserika musiken kan ett par gånger jämföras med upphetsade dialoger, på väg att urarta. Som framgår utsätts publiken av fabulös kreativitet.
Invigningskonserten förlänades ett udda, glatt gäng, nämligen WONDER BRASS BAND från Frankrike. De består av Sarah Meguellati (sopransaxofon), Eline Groulier (trombon), Caroline Marceillac (sousaphone) samt Wilma Ambrosio (percussion). Samtliga sjunger medan Marceillac i skämtsam stil dessutom presenterar på knapphändig engelska. Frank Zappa formulerade sitt credo som en fråga: ”Hör humor hemma i musik”? Wonder Brass Band svarar obetingat JA. Från olika musikalisk bakgrund väver de samman allehanda influenser – latin, funk, karneval, vals, swing etc. Allt förpackat i ironiskt hållna framträdanden. Inspiration hämtas från bland andra Boris Kovacs tangor, Cesária Évora, Mongo Santamaria och Dirty Dozen Brass Band. Synkad koreografi, sväng och sentiment, egna kompositioner och arr samt duktiga solister är deras koncept. De bildades 2001, då som gatumusiker. En syssla det händer att de fortfarande praktiserar (skedde exempelvis i Ystad). Har kvartetten kollegor på samma höga nivå, eller är de unika i Europa som mini-brassband kan man undra?
Sättningen täcker registret från bas till diskant, vilket utgör en väsentlig byggsten i deras låtskrivande. Den otympliga sousaphonen låter snarlikt tuban medan cymbal, koskälla(?) och andra tillbehör fiffigt monterats på bastrumman. Bortsett från enstaka insatser i framkant står instrumenten för grunden och ackompanjerar övriga blåsare. Raffinerat utformat! Man öppnar med tranceliknande groove för att övergå till exempelvis bitterljuv cirkusmusik, Carmen-vibbar, Piazzolla, cha cha,, jam-betonat funkigt beat (publiken reagerar genom att klappa takten), vals. Snacka om skiftande stilar! Noterar hur finurligt stämmor korresponderar med varann. För att öka graden av variation hörs också fin stämsång. Glimtvis går mina associationsbanor till filmmusik ( La Strada, Zigenarnas tid). Konserten med sin obestridliga charm blir emellanåt bångstyrig, utan att kakafoni uppstår. Sväng och skönhet premieras. Och Meguelatti är en fena på sopransax. Ändå blir jag inte jättebegeistrad efteråt. Känns som att fransyskornas idéer håller i ungefär en trekvart, vilket får anses vara ett mer än godkänt.