Officiellt pågick landets sommartid förnämsta jazzfestival 4-7/8, även om en konsert med storband och Viktoria Tolstoy som hemlig gäst ägde rum dagen efter i Löderup. Allt i programmet skedde enligt plan, trots brandlarm på Ystad Teater. Nytt för i år var trevliga gratisevenemang utomhus under rubriken Next Generation och att ett par konserter anordnades i nybyggda Saluhallen med succéartat utfall. Duktiga staben av volontärer och konstnärlige ledaren Jan Lundgren har jobbat fram fungerande rutiner efter drygt tio år. Beundransvärd organisation ger festivalens dess vänliga inramning. En dag viktes åt att uppmärksamma 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin, en annan åt vokalmusik. Stämningen var på topp, inte minst för att spelsugna artister äntligen kunde få möta publik, förvisso corona-reducerad enligt gällande restriktioner. I egenskap av skribent blir man gentilt omhändertagen på ett sätt som saknar motstycke. Som att befinna sig i en bekymmersfri bubbla på jakt efter musikaliska kickar.
Jazzradion i P2 fanns på plats, spelade in de mest attraktiva programpunkterna. En av festivalens två ambassadörer syntes på åtskilliga begivenheter, nämligen Susanna Alakoski (både läst och träffat henne tidigare). Till hedersambassadör utsågs Georg Riedel, en 87-årig gigant i svenskt musikliv ( lyckades byta några ord med honom efter att han blivit intervjuad om sin imponerande gärning). Nyinstiftade Priset Ystad Sweden Jazz pianoaward – (Next Generation) tilldelades den danske pianisten Zier Romme.
CAROLINE HENDERSON från Danmark – med svensk mamma och amerikansk jazzmusiker som föräldrar – lanseras av arrangören som superstjärna. På cv:t: tretton studioalbum, åtskilliga priser, känd skådespelerska och honorerad med riddarkors. Får bekänna att den lysande sångerskan är ett namn jag saknat relation till.. Aviserade blåssektionen är frånvarande. Istället har sångerskan med sig en pianotrio bestående av kapellmästare Nikolaj Hess, Mikkel Hess vid trummorna samt Daniel Franck på bas från Helsingborg. I en exceptionellt bred repertoar identifieras flera höjdpunkter, också habila inslag utan önskvärd lyster. Vi får en brokig blandning av Ellington, Bacharach, Nina Simone,, Sonny & Cher, flera örhängen från soundtrack och ett betydelsefullt original om Hendersons rotlösa livsresa. I en närmast sakral Lou Reed-låt firar Mikkel Hess på vispar och brodern Nikolaj genom sitt anslag, triumfer med rullande hypnotiskt beat, medan den repetitiva melodiska figuren i Nick Drakes nakna River Man snyggt exekveras.. Och sångerskans frändskap med agiterande Nina Simone i Four Women går inte att ta miste på. Trumslagaren kom in i en andra andning mitt i konserten, demonstrerade därefter superb återhållsam feeling. Förvisso kompetenta, når inte medmusikerna upp till samma nivå även om de släpper sig fria ordentligt i en passage. Artistens klara, ganska mörka stämma, fraserar ypperligt. Förutsåg musik av mer beatkaraktär. Inriktning avpassad för festivalen? Dock sympatiskt att tämligen högt mixad akustisk bas stod för tyngden, själva bottenplattan. Oklanderlig prestation från kvartetten, fast jag ville som helhet bli mer tänd på deras musicerande.
YAMANDU COSTA bjöd på makalös solokonsert på sitt nyss införskaffade brasilianska, sjusträngade instrument. Hade pinsamt nog inte lyssnat på denne världsledande instrumentalist, vars tillställning är en kombination av uppvisning och melodisk ”häxkonst”. Alla fingrar har fullt upp genom teknik på ofattbar nivå, övad på sedan sju års ålder. Idag är han tonsättare, med mest fokus live på latinamerikanska stilar, baserade på danser och folkmusik. Publiken på Ystad Teater häpnar och jublar över att EN man är i stånd att frambringa dessa hisnande rytmer, dessa överlagrade melodistämmor. Definitivt en sagolikt skicklig musiker i samma tradition som racer-gitarristerna på Friday Night In San Fransisco (Al Di Meola hedersgäst 2017, också sett övriga gitarrister i det triokonceptet) Den för tillfället i Europa bosatta supervirtuosen är utrustad med charmig aura. Han som turnerat världen över i trettio år med bländande teknik, verkar mån om att samtidigt visa upp personliga drag, sin bohemiska karaktär. Underhållande stil odlas följaktligen i mellansnack. Noterar fullkomligt otroliga slutackord i varje låt, eldfängda utbrott varvas ett par gånger med finstämda långsamma stycken. Visslar stundtals, nynnar och framför ordlöst en vacker milonga. En ny lysande låt betitlad Forza framförs liksom en elegant vals. Genom sitt trollbindande musicerande ser han till att tiden rusar iväg. Att konserten pågår i cirka sjuttiofem minuter framstår som oförklarligt. Även om han spelar akustiskt är Costas närvaron elektrisk och alla älskare av klassisk gitarr med kolossal spännvidd får sitt lystmäte Klangerna inklusive de halsbrytande vändningarna tas upp perfekt av rätt inställda mikrofoner. Stor eloge till ljudteknikern.
Grammisvinnarna ANDERS JORMIN, LENA WILLEMARK och KARIN NAKAGAWA kallar sitt projekt ”Trees of Light”. Jormin, numera professor i improvisation på hemmaplan i Göteborg, tillhör landets mest respekterade kompositörer och kontrabasister genom sitt undersökande förhållningssätt, exempelvis i Bobo Stenson trio. Riksspelman Willemark är sedan drygt trettio år omtalad för sina framgångsrika folkmusikaliska samarbeten. På senare år har hon kunnat avnjutas i en vidunderlig konstellation tillsammans med Jonas Knutsson och Mats Öberg. Nakagawa från Japan är musiker, kompositör, dansare och målare. Hon har blivit en av få experter på tusenåriga instrumentet koto, som inför varje ny melodi behöver stämmas om, vilket oundvikligen innebär att övriga i trion måste avvakta, förmedla bonusinfo till publiken. Festivalens kammarmusikaliska inslag sker passande nog i S:ta Maria Kyrka. På repertoaren förekommer främst egna tonsättningar av dikter vokalt tolkade av glädjespridaren Willemark. Hon sjunger lysande med ansenligt omfång dikter från bland andra sitt kära Älvdalen, Japan, återupptäckta Anna-Greta Wide, nobelpristagare Tranströmer och göteborgaren Jörgen Lind. Frånsett vissa basgångar inget jazzigt, snarare korrekt att kalla vad de gör för konstmusik, lyrisk seriositet invirad i fängslande impro-språng. Den dubbelt medaljerade hedersdoktorn och ledamoten i KMA framhåller att spelningen är den första sedan pandemin, enligt henne ett reningsbad. Ovanliga sättningen tre stränginstrument jämte österländska harmonier kräver viss koncentration hos mottagaren. Publiken lyssnar på helspänn! Fröjdas extra mycket åt en bröllopspolska på koto, Jag är den långa isens kvinna jämte sångerskans komposition Vilda vindar. Nöjd att jag äntligen kunde del av trions kreativitet live.
Forna argentinska musikalartisten LILY DAHAB, numera bosatt i Berlin med sin make Bene Aperdannier, har besökt festivalen tidigare. Karismatiske Dahab som fanns med i rollistan på storfilmen Evita, har bott i Spanien och släppt tre album. På nya lyckade scenen i rymliga Saluhallen omges den skönsjungande damen av Jo Gehlmann på gitarr från Tyskland, colombianen Camilo Villa som alternerar mellan upprätt bandlös bas och konventionell elbas, Topo Gioia från Argentina på percussion samt ovan nämnde Apendannier på piano, keyboard och melodika. Bandet har sin bas i Tyskland. Den lättillgängliga musiken överraskar mig, då jag hade bespetsat mig på mer djupverkande tongångar. Men energiknippet slår mynt av sin bakgrund, röstresurser ideala för smäktande soundtrack och sentimentala musikalnummer. Lyckligtvis är rytmsektionen utsökt när den färgar soundet, faktiskt mer spännande än deras melodimakande kompanjoner. Den obestridliga stjärnan ransonerar inte på sin stämma, när hon tar oss med på en resa i musikens tecken runt latinamerikanska kontinenten. Vi serveras folklore, Piazzolla, Violetta Parras berömda visa, flameco-vibbar, låtar från Uruguay, Argentina, Katalonien med mera.
Deras gig har rubriken Under the Same Sky och i just titellåtens stick mer än antyds potentialen. I en pärla till ballad från samtida tonsättare märks ljuvt, diskret anslag från pianisten. Hänförs av sofistikerade rytmer jämte gitarrsolo i Hurry (låten från Uruguay), glödheta flamenco-avdelningen med gitarr och slagverk i framkant sant Dahabs helhjärtade engagemang och tonsäkra leverans. Melodierna förflyttar sig annars mestadels rakt fram utan underliggande dynamik, förvisso, kryddade med dramatiska utspel. Musiken fäster alltför sällan. Registrerar genomgående istället populärmusik med nära nog ytliga tendenser, vilket möjligen kan bero på ovana öron. Kan meddela att publiken överlag uppskattade denna expressiva och generösa konsert desto mer.