Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Bright Eyes med albumet The People’s Key

by

Artist: Bright Eyes
Album: The People’s Key
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-15

Efter att ha väntat i fyra år på ett nytt skivsläpp från Bright Eyes så kan jag bara konstatera att Conor Oberst har gjort det igen.

Jag läste igenom ett flertal recensioner innan jag ens lyssnade på nya plattan ”The Peoples Key”.
Enligt dem flesta skulle skivan vara väldigt spretig och den tycktes inte vara någon höjdare, så mina förväntningar var låga. Kanske hade alla andra höjt ribban alldeles för högt och hade förhoppningar över att skivan skulle vara något extraordinärt? Något måste det vara, för så illa var den absolut inte.

I min mening så låter The Peoples Key som en salig blandning av Bright Eyes hederliga, melankoliska lugn samtidigt som Cassadaga och Monsters of folk gör sig påmint med sina Amerikanska lantliga toner. Det är verkligen inte klassiskt Bright Eyes sound fullt ut, men det är inte långt ifrån och skivan är mycket väl godkänd enligt mig.
Det är inte alla spår på skivan som är tiopoängare men med Conor Oberst’s fantastiska röst så går det att ta sig igenom varenda en.

Plattans höjdpunkter är helt klart: A Machine Spiritual, Jejune Stars och Shell Games.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Hundred in the Hands på Debaser Slussen

by

Sverigedebut för The Hundred in the Hands – duon från New York som på sin debutskiva från förra året blandar elektronisk musik med post punk och massa andra genrer. Bandet består av Jason Friedman (som under konserten spelar gitarr och bas) samt Elleanore Everdell (på sång och synt). De skräniga gitarrerna bidrar till en aggressiv och rivig känsla medan den skolade sången och de programmerade trummorna ger upphov till en repetitiv och nästintill drömlik atmosfär. Personligen skulle jag vilja beskriva The Hundred in the Hands live som en introvert kusin till Sleigh Bells – inte lika mycket publiksurfande men mer fokus.

De inledde konserten med Pigeons som är deras bästa låt och vars simpla refräng lämnar ett starkare intryck live än på skiva. Dressed in Dresden och den förlängda versionen av Young Aren’t Young är ytterligare några höjdpunkter.

Som extranummer spelades Commotion som uppenbarligen var publikens favorit.

Det märks att de har potential men att de än så länge begränsas av sin repertoar. Med lite fler skivor i bagaget kommer vi definitivt att få se dem spela inför fler folk på större scener.

Polaroidbilden är tagen av Emma Andersson

Skivrecension: Devotchka med albumet 100 Lovers

by


Artist: Devotchka
Album: 100 Lovers
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-01

Devotchka är ett fyrmannaband från Denver. Deras musik är svår att placera i något fack. Ibland beskrivs den som en blandning av slavisk, grekisk, romansk musik med amerikanska punk- och folkrötter. Det är dock mycket mer än så och framför allt senaste skivan är mer av filmisk popfolkrock, om någon kategorisering nu ska vara nödvändig. Det är vackert, drömskt, episkt.

Namnet på bandet ska komma från det ryska ordet Devotchka som betyder flicka. Bandets frontfigur är sångaren
Nick Urata, som dessutom spelar gitarr, piano, trumpet och bouzouki, piano, and trumpet. Tom Hagerman spelar fiol, accordion och piano. Jeanie Schroder, sjunger också och spelar Sousafon och bas. Shawn King spelar percussion och trumpet.

Så, ja resultatet blir en musik med en mängd instrument. De har turnerat flitigt världen över, vilket förmodligen lagt grunden till att de är så samspelt. Det är helt underbart hur deras musik berättar historier. I början spelade bandet på burlesque-shower, men deras musik ligger idag långt från det.

”100 Lovers” är bandets femte album och det är producerat av Craig Schumacher som bland annat också producerat Calexico och Neko Case.

Resultatet är en popfolkrockskiva av världsmusikkaraktär som är som en resa i en film. Fascinerande, fantasieggande och för varje gång jag lyssnar hittar jag något nytt i musiken.

Nick Urata har förresten komponerat musiken till komedin ”I Love You Phillip Morris” med
Jim Carrey och Ewan McGregor comedy. Spår från det återfinner jag i ”100 Lovers” som också är en slags filmmusik.

Här berättade Kulturbloggen från en spelning i Stockholm där Devotchka var förband åt Gogol Bordello.

Göteborgsposten gav också albumet betyg 4 och skrev.
Många av världens olika musiktraditioner nystas upp ur skramlet och rytmerna från alla kontinenter har multiplicerats med rastlös indiepop. Spelet är som en intern tävlan musikerna emellan, med många finter och mycket värme.

Fler recensioner av albumet hittar du hos Kritiker.se.

Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension – Pet Shop Boys – The most incredible thing

by

Artist: Pet Shop Boys
Titel: The most incredible thing
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 16 mars 2011


Pet Shop Boys har alltid varit åt det teatraliska hållet, och nu har de återigen levt ut sina stora ambitioner. Denna gång  i en balett i tre akter. Baletten baseras på ett av de mindre kända verken av HC Andersen, det utroligste, som i engelsk version blir titeln The Most Incredible Thing. Det är inte första gången de skriver musik för stora scener. Redan för tio år sen gjorde de musikalen ”Closer to heaven”. De har också musiksatt den klassiska stumfilmen ” Pansarkryssaren Potemkin”.  Även i sin syntmusik, så drar de gärna på den visuella delen av framträdandet.

– Det här är ett verkligt spännande projekt. Vi har tidigare gjort dansmusik, så att skriva musiken till en balett verkade vara nästa logiska steg, skriver Neil och Chris I en kommentar.

Om det är den logiska fortsättningen kan väl diskuteras, men det finns större kopplingar än vad man först kan tro.

Det är blandat synt och stor orkester på skivan. Nästan helt utan sång, men några spår har fått röster som används som instrument. Jag gillar det jag hör. Det skapar bilder i mitt inre, och det är tydligen kortare än vad jag trott mellan syntpop och balett.  Samtidigt blir jag nyfiken på hur detta kommer se ut på scenen, och hoppas att den tilltänka turnén 2012 kommer till Sverige.

Titlarna på musiken för de tre akterna ger en viss insyn i vad baletten handlar om.

CD1
ACT ONE
1. Prologue
2. The grind
3. The challenge
4. Help me
5. Risk
6. Physical jerks
7. The competition
8. The meeting

ACT TWO
9. The clock 1/2/3
10. The clock 4/5/6
11. The clock 7/8/9
12. The clock 10/11/12
13. The winner
14. Destruction

CD2
ACT THREE
1. Back to the grind
2. The miracle – Ceremony
3. The miracle – Revolution
4. The miracle – Resurrection
5. The miracle – Colour and light
6. The miracle – The meeting (reprise)
7. The wedding

Men det spelar ingen större roll. Musiken står väl för sig själv, och det kan vara en fördel för Neil Tennant and Chris Lowe att inte ha behövt tänka på sången. De har kunnat koncentrerat sig på musiken och de bilder de vill att den ska skapa i lyssnarens huvud.

Andra spårets the grind är min favorit. En enerverande synt, delar på uppmärksamheten bland stråkar, cellon, flöjter och ett antal andra instrument.  Där finns också ett kortare inslag av typisk Pet shop boys sång som avbryts av samma rytmer igen. (spåret the grind hör kort 29 sekunder in på klippet nedan).  Just blandningen av stor orkester och synt är ofta trevlig. Skivan är inspelad i Polen och orkestern heter Wroc?aw Score Orchestra. Fjärde spårets help me, börjar med ett ensamt piano, och mellankolin känns i hjärtat. Skivan växlar mellan stor orkester och synt. Ett växlande jag inte är säker på att någon av de grupper gillar, som antingen brukar lyssna på klassisk musik eller på syntmusik. Jag gillar dock blandningen, och släpper in den i mitt hjärta.

 

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

by


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,